Kunskapsresistens och relativism Helge Malmgren 25 oktober 2017

Relativismer (1) Vid mötet med besvärande evidens mot den egna ståndpunkten är en övergång till någon typ av relativism vanlig. Många exempel finns i debatten om psykologi och psykoterapi Sanningsrelativism: både en sats P och dess logiska motsats (inte-P) kan vara sanna samtidigt. Två varianter: P kan vara sann ”för mig” fast inte-P är sann ”för dig”. P kan vara sann inom ett visst paradigm (från ett visst perspektiv) och icke-P sann i (från) ett annat. Stöd för detta söks ofta i Thomas Kuhns arbeten, men Kuhn var ingen övertygad relativist.

Relativismer (2): några vanliga förväxlingar ”P är sann för mig” betyder inte sällan ”Jag är helt övertygad om att P” I den meningen kan P vara sann ”för mig”, och inte-P sann ”för dig”. Men detta medför ingen relativism, och utesluter inte att en av oss (eller båda) helt enkelt har fel. Olika kompletterande sanningar kan erhållas från olika perspektiv. T.ex. genom hjärnavbildning, prestationstest och introspektion. Men dessa sanningar motsäger inte varann (betraktade som data), och innebär alltså ingen sanningsrelativism. Vi kan istället tala om en sanningspluralism: världen innehåller mycket mer än det som ett enda perspektiv avslöjar.

Relativismer (3): kunskapsrelativism Kunskapsrelativism är tesen att det inte finns någon allmängiltig metod för att uppnå kunskap Extremvariant: ”Anything goes” i vetenskapen (Paul Feyerabend) Kunskapsrelativism är också en vanlig reaktion på besvärande evidens. Olika perspektiv kan erbjuda kompletterande metoder. T.ex. hjärnavbildning, prestationstest och introspektion. Men detta innebär inte att ”anything goes”. Varje metod har sina krav. Alla dessa metoder kan ha viktiga gemensamma grundprinciper. Denna kunskapspluralism utesluter alltså inte att det finns allmängiltiga krav på varje vetenskaplig metod

Kunskapspluralism och psykoterapi Vilka krav kan ställas på en metod, som gör anspråk på att ge kunskap om psykoterapins effekter? Dagens huvudfråga… Här bara en not om subjektivitet, som har två grundbetydelser: Den subjektiva verklighetssfären: egna upplevelser och tankar, till skillnad från den intersubjektiva världen, åtkomlig för alla Med ”subjektiva metoder” kan man mena: godtyckligt valda metoder, ej utsatta för kritisk prövning av andra, till skillnad från ”objektiva” metoder som sållats fram genom sådan prövning. Koppling finns subjektiva metoder – kunskapsrelativism. Den subjektiva sfären kan studeras med objektiva metoder. Goda exempel finns både i den klassiska introspektiva psykologin (före den behaviouristiska eran), i modern kognitiv psykologi samt i psykiatriforskning med validerade instrument. En studie om terapieffekter inom den subjektiva sfären behöver med andra ord inte tillgripa subjektiva metoder.

Vetenskapen som sin egen fiende Genom historien, och inte minst i vår tid, har företrädare för vissa metoder ibland hävdat att deras metoder är ”mer vetenskapliga” än andra, eller rentav ”de enda vetenskapliga”. Relativism av olika slag har inte sällan varit en desperat reaktion på det absurda i en del sådana anspråk. Vetenskapen bidrar på detta sätt själv till kunskapsresistens. Ett paradexempel ges av den akademiska psykologin på 1950-talet, då varje studium av medvetandet utdömdes som ovetenskapligt. Detta banade väg för 60- och 70-talens våg av relativism i psykologi och psykiatri. Ett annat exempel är den sällan uttalade, men synbarligen mycket inflytelserika uppfattningen att nya, dyra apparater gör en studie mer vetenskaplig än en studie utan sådana verktyg. Ett tredje exempel är dominansen av Karl Poppers berömda ”falsifierbarhetstes” bland empiriskt arbetande forskare. Bland filosofer har tesen starkt ifrågasatts sedan länge, för att inte säga slutgiltigt vederlagts (falsifierats). Med detta, tack för er uppmärksamhet!