Sexuella trakasserier och respekt VO1:s arbete kring temadagen den 24 februari 2016

Vilken hjälp finns att få för den som blivit utsatt för sexuella trakasserier och/eller övergrepp? Polisen tar emot anmälningar då brott har begåtts. De utreder brotten genom att samla bevis och förhöra offer och misstänkta gärningsmän. Här är en länk till en bra film om hur detta går till: Landstinget dokumenterar eventuella skador efter ett övergrepp genom undersökningar och provtagningar.

Socialtjänsten har en skyldighet att ingripa vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn under 18 år. En orosanmälan kan göras vid misstanke om att barn far illa. Socialtjänsten utreder vilken insats som ska göras. BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) erbjuder behandling och stöd i form av terapi (enskilt och i grupp). Det är viktigt att bearbeta upplevda händelser och känslor genom samtal. HOPP (Riksorganisationen mot sexuella övergrepp). Hit kan man vända sig via telefon eller mail för råd och stöd för att bearbeta aktuella eller äldre sexuella kränkningar och övergrepp.

Kvinnofridslinjen: Dit kan du ringa om du har något du vill prata om; misshandel, sexuella trakasserier och om en dramatisk händelse (fysiskt, psykiskt). Man kan även ha möten med dem och de har tystnadsplikt. Du har även ett val om du vill vara anonym men fortfarande känner att du behöver någon att prata med, de finns där för dig. De berättar även hur du kan gå till väga med det som hänt dig, inom vården eller hur du kan anmäla det som har hänt. Barnombudsmannen: De har en sida man kan gå in på och chatta om sina frågor och få svar. De arbetar utifrån barnkonventionen Bris: De stöttar ungdomar som t ex har problem i hemmet, blir misshandlade eller har föräldrar som dricker eller blir kränkta i skolan. De står upp för barns rättigheter i samhället. Man kan ringa dit anonymt och det finns ingenstans där det syns att man har ringt dit.

Sexuella trakasserier inom vården Personal inom vården, både kvinnor och män, utsätts ibland för sexuella trakasserier av patienter/brukare. Var gränsen går för sexuella trakasserier varierar dock mellan olika personer. P g a demenssjukdom kan patienter/brukare utsätta personal för både olämpligt språkbruk och olämpliga handlingar. Detta måste omvårdnadspersonal lära sig att hantera. Om patienten/brukaren däremot är adekvat måste personalen markera mot sexuella trakasserier. Om det inte hjälper ska man som personal vända sig till sin närmaste chef eller facklig företrädare. Bland sjukvårdspersonal råder ofta en ”rå jargong”, mycket för att bearbeta det ibland både psykiskt och fysiskt tuffa arbetet.