Bakgrund - Medeltiden Medeltiden brukar kallas just medeltiden för att det är perioden mellan Västroms fall och renässansen (ca. 500-1500 vt). Medeltiden.

En presentation över ämnet: "Bakgrund - Medeltiden Medeltiden brukar kallas just medeltiden för att det är perioden mellan Västroms fall och renässansen (ca. 500-1500 vt). Medeltiden."— Presentationens avskrift:

1 Bakgrund - Medeltiden Medeltiden brukar kallas just medeltiden för att det är perioden mellan Västroms fall och renässansen (ca vt). Medeltiden är en europeisk term för att beskriva denna period och gäller alltså inte för andra kulturer. Människorna under denna period visste inte att de levde under just medeltiden, då termen uppfanns först under renässansen på 1500-talet. Medeltiden kännetecknades bl. a. av folkvandringar, feodalismen, ståndsläran, religiösa krig och uppfinningar inom jordbruket.

2 Medeltidens inträde… Vilket medförde att den västra delen av Romarriket gick under. Romarriket hade tidigare varit en stormakt, men fick problem som en följd av: -stora folkvandringar av barbarfolk -inre splittring -en rad dåliga kejsare -att riket helt enkelt blev för stort -samt ett antal andra faktorer Vilket ledde till brist på samhällsstruktur och kontroll. Vilket ledde till splittring och kulturell tillbakagång. Vilket ledde till att de starka män som hade häst och vapen kunde gripa makten. Riddaren föds, och med honom uppstår feodalismen.

3 Feodalismen När en riddare fick mer land och blev starkare än de andra och kunde gripa den yttersta makten, blev han kung eller någon annan form av regent. Kungen knöt sedan andra starka riddare till sig i band av ömsesidigt beroende, där kungen gav dessa män (länsherrar) land mot att de ställde upp med krigsfolk i händelse av krig. Länsherrarna skaffade sig egna riddare som blev deras vasaller och ställde upp i krig i utbyte mot land. Under dessa fanns bönderna, som arbetade på de övrigas marker som livegna och stod för mat och skatter.

4 Ståndsläran Kristendomen var den klart dominerande religionen i Europa under medeltiden. Enligt kristendomen var folket tilldelat vissa roller av Gud. Dessa roller är vad vi kallar de tre stånden: -Adeln (latin: bellatores – de som strider) -Prästerna (latin: oratores – de som ber) -Bönderna (latin: laboratores – de som arbetar) Utöver dessa tre kom även borgarna (stadsborna) ibland att ses som ett fjärde stånd.

5 Adeln - bellatores Adeln utgjordes av dem som regerade under medeltiden. Dessa kunde vara kungar, länsherrar och/eller vasaller, med titlar som riddare, baron, greve, hertig etc. Att man var kung betydde dock inte alltid att man var den som hade mest makt. En kung kunde nämligen vara vasall till en annan adelsman någon annanstans och ställa upp med soldater till denne. Denne adelsmans vasaller kunde i sin tur vara vasaller till en helt annan kung. Ett komplicerat förhållande där ömsesidiga band av rättigheter och skyldigheter spelade en stor roll. Adelns roll var att skydda de andra stånden, vilka inte bar vapen eller hade andra sätt att skydda sig fysiskt. Detta skulle de göra genom vapenmakt och lagstiftning. Denna roll missbrukades dock ofta och bönderna drevs ofta hårt och berövades såväl sina egendomar som sin frihet.

6 Prästerna - oratores Prästerskapet var en stor maktfaktor under medeltiden. Påven var förmodligen den man som hade den största enskilda makten under medeltiden. Ofta utsåg han till och med kungar. Prästernas roll var att stå för det själsliga välbefinnandet hos folket – att hålla folk ur satans klor, helt enkelt. Varje by hade i regel sin egen präst, och han var oftast den ende person som kunde läsa och skriva i byn. Kyrkan var byns mittpunkt och var oftast belägen på en kulle för att ses, höras och uppfattas som närmare gud. Även munkarna tillhörde prästerskapet. Munkarna och prästerna var svurna till celibat (att inte ha några sexuella förbindelser), då köttets lustar ansågs syndiga och tog bort fokus från Gud. Munkarna bodde oftast avskilda från resten av världen i kloster, där de ägnade sin tid åt att be och studera – de hade dock ofta viss kontakt med bönderna i klostrets omgivning. Vissa munkordnar hade dock som regel att vandra omkring i världen och se till folks andlighet. Dessa munkar kom ofta i kontakt med städerna och de som bodde där - borgarna.

7 Bönderna - laboratores
Bönderna var den grupp människor som var störst men hade minst makt. De var i regel livegna, vilket innebar att man arbetade på en adelsmans ägor och mer eller mindre ägdes av innehavaren av dessa. Som livegen kunde man inte lämna adelsmannens eller klostrets tjänst utan att också bryta mot lagen. Om den mark man brukade däremot bytte ägare bytte också bonden ”ägare”. Under medeltiden var det dock inte ovanligt att bönderna gjorde uppror mot sina härskare, uppror som emellertid oftast snabbt slogs ned. Bönderna hade svåra liv, och merparten av det de producerade togs av den lokale stormannen som skatt (eller tionde av kyrkan) in natura. In natura innebar att skatten inte betalades med pengar utan med de varor som producerades, t. ex. boskap eller säd. Ofta hade dock bönderna en liten bit jord de kunde bruka för sig själva och dessutom hade man en allmänning, som den lokala byn ägde tillsammans och som brukades av dem som annars inte skulle klara sin överlevnad. Även bönderna hade dock källor till glädje. Man hade sin egen kultur, med sina egna sånger, danser och traditioner som vid karnevaler blandades med de rikas motsvarigheter.

8 Byn – bondens värld Det medeltida samhällets minsta och kanske viktigaste enhet var byn. Byn styrdes oftast av den lokale adelsmannen, men kunde också ligga under en biskops eller ett klosters domvärjo. Adelsmannen skulle skydda bönderna med hjälp av vapenmakt och domslut. Byn var i allmänhet uppbyggd kring bykyrkan, men flera byar kunde också tillhöra samma kyrka. Byprästen var en viktig man i lokalsamhället, då han var Guds och påvekyrkans förlängda arm. Runt byn låg åkrar och fält som officiellt tillhörde adelsmannen, men som brukades av enskilda bönder. Det fanns i allmänhet också en s. k. allmänning, som brukades gemensamt av bönderna.

9 Den senmedeltida krisen
Det medeltida europeiska samhället var i väldigt hög grad beroende av jordbruket. Man beräknar att kanske 95% av Europas befolkning bodde på landsbygden och var direkt engagerad inom jordbruksnäringen – landsbygden var i princip överbefolkad. I städerna var handel och hantverk de dominerande näringarna, men stadsborna var ändå direkt beroende av jordbruksproduktionen från landsbygden för sin dagliga överlevnad. Detta samhälle var således extremt känsligt för missväxt till följd av torka, översvämningar, växtsjukdomar och annat. Under 1300-talet gick Europa in i en så kallad ”liten istid”, vilket förde med sig ett kallare klimat och sämre skördar. Under perioder rådde massvält och rapporter finns som tyder på att människor i desperation ägnade sig åt kannibalism, och möjligen också s. k. självkannibalism, för att överleva. Dessutom kom hundraårskriget mellan Frankrike och England att dominera europapolitiken, med stort lidande som följd. En bieffekt av svälten var också att människors motståndskraft mot sjukdomar minskade dramatiskt…