De centrala målen för den ekonomiska politiken ligger fast: full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans I utrikesbetalningarna. I dessa mål innefattas liksom tidigare kravet på bättre regional balans. Det primära målet är att upprätthålla den fulla sysselsättningen. Gunnar Sträng 1975

Sedan lång tid råder I Sverige hög grad av enighet om de grundläggande målen för den ekonomiska politiken: full sysselsättning, låg inflation, god tillväxt, regional balans och rättvis inkomstfördelning. Gösta Bohman 1978

Målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning, rimlig prisstabilitet, ekonomisk tillväxt, rättvis inkomstfördelning, regional balans och jämvikt I bytesbalansen. Ingemar Mundebo 1979

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken är: full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans samt balans I utrikesbetalningarna. Den fulla sysselsättningen är den ekonomiska politikens viktigaste mål. Kjell-Olov Feldt 1983

Målen för den ekonomiska politiken ligger fast: full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god miljö. Allan Larsson 1991

Huvudmålet för regeringens ekonomiska politik är att bryta den ekonomiska staganationen, pressa ner arbetslösheten och återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi. Inflationen ska bekämpas, medborgarnas frihet och välfärd öka. Anne Wibble 1992

Den ekonomiska politiken är fortsatt inriktad på full sysselsättning och ökat välstånd genom en god och uthållig ekonomisk tillväxt. En förutsättning för att detta skall uppnås är stabila priser och sunda offentliga finanser. Bosse Ringholm 2001

Portal mål saknas. Mål formuleras på andra sätt Tillväxt “hållbar tillväxt” antag: 2-3 %/år vagt! Arbetslöshet (s): pressa ner till 4 % nu: inget siffermål vagt Inflation riksbankslagen: 2 % + 1 % tydligt

Klassisk makroekonomi Obefintlig tillväxt variationer pga jordbruk, ej konjunkturcykler ingen offentlig sektor metallmyntfot Tillväxt: beror på K,L omöjlig på lång sikt pga avtagande produktivitet Prisnivån: mängden pengar bestämmer prisnivån direkt (kvantitetsteorin) BNP anpassas snabbt till potentiell BNP Ingen aktiv politik

Keynesianismen Tillväxt existerar djupa konjunktursvängningar (1920-21, 1929-33) fackföreningar, kontrakt, löner anpassas sakta,fokus på kort sikt (svängningar) Ekonomin kan bli kvar i lågkonjunktur med stor arbetslöshet pga stela löner och priser (nedåt) Aktiv finanspolitik rekommenderas (under/överbalansering av budget, balans på sikt) slumpvisa exogena störningar i investeringar huvudorsak till svängningar + förstoras av multiplikatorn (+öppen ekonomi även NX) 1940-60-talen: tillämpning av Keynes politik, ”fine-tuning” Nationalräkenskaper, modern makroteori utvecklas, ISLM-modellen (Hicks) 1958:”anomali”: Phillipskurvan

Monetarism Ständig (och stigande) inflation stagflation på 70-talet växande offentlig sektor, ”välfärdsstat” hög tillväxt Penningmängden huvudfaktor för kortsiktiga störningar, På kort sikt både BNP och prisnivå, lång sikt som kvantitetsteorin Phillipskurvan påverkas av förväntningar om tidigare inflation (adaptiva: Phelps, Friedman) politik bör inriktas på stabil ökning i penningmängd Inte del av monetarismen men samma tidsperiod Tillväxtteori: produktivitet viktigaste tillväxtfaktor (Solow) endogen tillväxt (Romer) institutionella betingelser (North)

Neoklassisk Rationella förväntningar: aktörer har god bild av effekter (Lucas) förväntad framtida inflation. Endast oförutsedda störningar ger effekter BNP anpassas till potentiell BNP snabbt (om inte onödiga störningar) (diskretionär) stabiliseringspolitik oönskad: risk för fel. Tar tid, politiska överväganden, destabiliserande i stället: stabila normer, ”spelregler”, marknader fungerar bäst utan störande ingrepp

Neokeynesianism Accepterar rationella förväntningar men fortfarande långsamma anpassningar pga lönestelhet, att många marknader kännetecknas av bristande konkurrens m.m. (diskretionär) finans- (och penningpolitik) behövs likafullt