Presentation laddar. Vänta.

Presentation laddar. Vänta.

Sagor 7 D Bok 4. Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 4 av 4 Framsidebild av Maya Pernold Rydén Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva.

Liknande presentationer


En presentation över ämnet: "Sagor 7 D Bok 4. Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 4 av 4 Framsidebild av Maya Pernold Rydén Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva."— Presentationens avskrift:

1 Sagor 7 D Bok 4

2 Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 4 av 4 Framsidebild av Maya Pernold Rydén Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva sagor på svenskan och jobbat med illustrationer på bilden. Lärare Ann-Charlotte Säfbom, bild samt Kristina Büki, svenska Eriksdalsskolan

3 Innehållsförteckning Älvornas dal av Ella Adolfsson Pojken med de gyllene byxorna av Malcom Andersson Det ensamma trollet av Elin Hagström Den ensamma lilla trollsländan av Esmeralda Karlsson Garlöv Månälvorna av Selma Norman Den förtrollade skogen av Julia Olsson Den magiska hallonsaften av Alva Palosaari Sundman Björnen som flyr av Oskar Segelsson

4 Älvornas dal Många år tillbaks i tiden, långt bortom mäniskornas värld fanns ett rike som styrdes av en kung och hans tre döttrar. Kungen var väldigt snål och därifrån hade han fått sitt namn Kung Snål. Det sas att kungens själ var av sten. Hans döttrar var bortskämda som en silverfisk med krona av guld. Familjen som styrde detta rike, kallat Älvornas dal, levde ett bra liv men de andra älvorna i dalen levde fattigt. Kung snål gick ut varje dag med sina tre döttrar, för att prinsessorna skulle kunna peka ut vad de ville ha från sina undersåtar. En dag när de tre syskonen var ute på promenad pekade den yngsta av döttrarna ut en nalle från en av de yngsta älvorna i dalen, men älvan sa nej. De tre syskonen hade aldrig varigt med om att någon sagt emot, så de tre syskonen gick därifrån med ett surt leende. När de kom hem sade de till sin far vad som hänt. Kung snål ringde till dalens leksaksfabrik och köpte älvorna små en varsin nalle. De två äldre syskonen blev nöjda men den yngsta systern var fortfarande sur. Den yngsta systern låg och grubblade på vad som hade hänt. Hon bestämde sig för att smyga ut ur slottet och träffa flickan hon mött dagen innan. Dagen därpå gick prinsessan runt i slottet för att finna den bästa vägen ut ur slottet. Hon fann rum och salar som hon inte vetat funnits. Prinsessan insåg efter ett tag att den ända utvägen ur slottet skulle var fönstret i hennes rum. – Och jag som inte kan flyga, tänkte prinsessan.

5 Bild av Ella Adolfsson

6 Hon ville verkligen inte ge upp när hon kunde se dalen genom fönstret i sitt rum. Därför bestämde hon sig för att lära sig flyga. Hennes syskon och far kom hem varje dag med händer och fickor fulla med folkets saker, medan hon kämpade som en val på land för att lära sig att flyga. Hon tyckte inte att det gjorde något för hon hade redan det mesta de kom hem med. Det hade nästan gått ett år ett år när prinsessan lärt sig att flyga. Fönstret i sitt rum öppnade hon glatt och flög ut samtidigt som hon gav ut ett glatt tjut. Ovan molnen flög hon och såg ner på dalen. Hon hörde hur det blåstes från trumpeterna från slottet så hon åkte ner till marken för att se vad som försiggick. Det var hennes far och hennes två systrar som skulle gå runt i dalen och plocka folkets saker. När hon kom närmare marken såg hon älvflickan som hon träffade ett år tidigare. Ett tag tittade hon på älvflickan men sedan gick hon fram och sa: – Vill du ha en karamell? – Ja, tack, svarade älvflickan artigt, vilket var märkligt eftersom prinsessan betedde sig oartigt tidigare. Efter det träffades den fattige älvflickan och den rika kungadottern varje dag. Prinsessan såg mer och mer för varje dag hur det stod till i dalen.

7 Prinsessans systrar och far kom hem med mer och mer saker och dalens familjer blev av med mer och mer saker tills en dag när folket i dalen inte hade något kvar. Som vanligt träffades de två vännerna och älvflickan berättade vad som hänt för sin vän. När hon fick veta vad som hänt blev hon rasande. Hon blev så arg att hon blev röd som en tomat och flög snabb som vinden in i slottet och sa till sin far: – Jag flyttar hemifrån, om inte ni fixar det ni ställt till med. – Vad menar du med det min lilla prinsessa? svarade Kung Snål. – Jag menar att folket inte har något kvar. Kung Snål klarade inte av att se sin prinsessa ledsen. Han gjorde som hon sa. Folket fick sina saker tillbaka och Kung Snål blev god. Kung snål kallades istället för Kung Snäll. Folket insåg att kungen inte hade en själ av sten, han var bara hård på utsidan och mjuk på insidan. Prinsessans två äldre syskon blev också goda men det tog ett tag för dem att inse att man inte behöver pengar för att ha kul. Älvflickan och prinsessan blev bästa vänner hela livet ut. Några år senare blev det de två vännerna som regerade över älvornas dal Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Av Ella Adolfsson

8 Pojken med de gyllene byxorna Det var en gång en liten, liten pojke som bodde med sin puckelryggiga mormor i ett litet skraltigt hus. Huset låg i en glänta i början av den största och djupaste skogen. Pojken hette Sam, men han hade ett par gyllene byxor som han fått av sin mormor, så därför kallades han pojken med de gyllene byxorna. När pojken var liten så berättade hans mormor att byxorna var magiska och skulle hjälpa en med tre kraftfulla ting. Pojkens mormor var en trevlig gammal dam som i sin ungdom hade rest mycket och jobbat för många kungligheter. Med andra ord var hon en mycket erfaren och klok kvinna. Men det fanns två saker som hon älskade mer än allt annat. Det var hennes barnbarn och hennes rosenbuske som hon i sin ungdom fått från prinsen av Orienten. Men en dag blev mormor mycket sjuk och hennes rosor vissnade mitt under blomningstiden. Hon låg bara i sin säng och mumlade. Pojken med de gyllene byxorna blev förtvivlad när han tänkte på vad det kunde vara för någon underlig sjukdom som drabbat mormor och rosenbusken. Plötsligt en morgon var mormor helt vit i ansiktet och sa till pojken med en nästan väsande röst: ”Mitt barn, svaret finns hos trollet i slottet vid det höga berget, där skall du finna botemedlet. Du kommer att sättas på prov, då måste du använda all din list, men de gyllene byxorna kommer att hjälpa dig.”. När mormor sagt det så såg hon honom stolt i ögonen innan hon somnade.

9 Först trodde pojken att hon var död, men hörde att hon andades. Nu visste pojken vad han skulle göra. Eller rättare sagt vad han måste göra, han skulle ta sig till trollet vid det höga berget och till varje pris få tag i botemedlet. Så han kramade mormor och lovade att han snart skulle vara tillbaka. Där efter gjorde han en matsäck samt tog på sig sina skor. Han kröp igenom snåret, för att påbörja sin vandring mot slottet, genom skogen. Samtidigt som pojken vandrade så nynnade han på en visa om en korp och en mus som mormor lärt honom. När han strövat omkring i några timmar så tänkte pojken att han borde vara framme efter så pass långt tid, så han satte sig ner på en sten och åt sin matsäck, inte långt därefter så somnade han. Plötsligt vaknade pojken med ett ryck. Det var något som mullrade. När han tittade upp så såg han att solen var på väg upp, men det var inte det enda han såg. Bakom några träd så såg han det höga berget. Vid dess fot såg han det stora Bergslottet. Så han började gå mot palatset och in genom dess öppna portar. När han till slut stannade så antog han att han stod i tronsalen efter som han såg en gigantisk tron. På tronen satt den hiskeligaste och fulaste varelsen han någonsin sett. Med ett ansikte hårigt som en granskog, armar stora som hästar och ben stora som bufflar. Trots allt detta så förklarade pojken utan rädsla på rösten att han var där för att få tag i ett botemedel till sin mormor till vilket pris som helst. Trollet fnös först men sa sedan: ”Om du vill ha botemedlet från min skattkammare måste du klara tre prov, om inte så blir du min lunch.”. Pojken nickade för att godkänna utmaningen. ”Ser du mattan?”, frågade trollet och pekade på en matta framför honom. ”Mattan är gjord av silverhår. Hämta ett sådant hårstrå från min silverbjörn i källaren, som har gått i ide.”. Pojken gick ner i källaren, samtidigt så kände han något i sin ficka. Där låg en guld sax med en speldosevev på. Pojken tänkte att han kunde veva på saxen under tiden han klippte i hopp om att det skulle vara en lugnande visa. Så han valde att chansa och lita på sin idé. När han vevade så hördes

10 en vaggvisa, han fortsatte veva samtidigt som han klippte av ett vackert, silverfärgat hårstrå. Han visade det för trollet som med ett muttrande sa ”Det är dags för nästa utmaning. Det blir att hämta min bronsnyckel som hänger uppe i korkskruvseken på toppen av berget.”. De båda gick ut ur slottet och ställde sig vid bergets fot. Pojken kände i sin ficka och upptäckte att saxen var borta, men istället fanns där en liten gyllene hatt som det stod ”upp” skrivet inuti. Så han tog på sig hatten. Plötsligt så kände han inte marken under fötterna och han var i höjd med slottets fönster och att han sakta flög uppåt. När han nått bergets topp så lyfte han på hatten och landade på marken. Han lade hatten i fickan och upptäckte att även den försvann. Pojken med de gyllene byxorna tittade sig omkring och då såg han att nyckeln hängde i toppen av trädet och insåg att han borde ha hållit hatten i händerna så att den inte försvann. Han stoppade händerna i byxfickorna och kände återigen att det låg något i en av fickorna. Innan pojken hann tänka sig för så tog han upp saken som han helt plötsligt insåg var den tredje och sista saken. Nu hade trollet kommit upp på bergets topp, så pojken som såg att trollet var svettigt såg en chans att lura trollet att hjälpa honom med utmaningen. ”Tyckte du att det där var jobbigt? Du skulle säkert inte ens orka lyfta upp mig till den där grenen”, sa pojken samtidigt som han pekade upp i trädet. ”Klart jag skulle orka”, sa trollet och lyfte upp pojken som tog sin kniv och skar av grenen som nyckeln hängde på. Han gav den till trollet, som argt sa: ”Jag gillar inte att bli lurad, den sista utmaningen blir att döda mig, eller dö själv på kuppen.”. Pojken började då tänka ut en plan. Han tog av sig sin tröja och fyllde den med blompollen från blommorna på bergstoppen. Därefter kastade pojken pollentröjan i ansiktet på trollet så att det började nysa. Då högg pojken trollet i foten med guldkniven. Det gjorde så ont att trollet kastade sig bakåt, slog i marken och dog.

11 Pojken klättrade ner från berget och tog det döda trollets nyckelknippa. Därefter gick han in i slottet och hämtade motgiftet från skattkammaren. Slutligen så släppte han ut silverbjörnen och alla de djur som satt inlåsta i slottet. Till sist gick pojken hem till mormor och droppade hälften av motgiftet i mormors mun och andra hälften på rosenbusken. Efter några dagar så vaknade mormor piggare än någonsin och rosenbusken stod i full blom. Det var åter igen frid och fröjd och de levde lyckliga i alla sina dagar. Text och bild av Malcom Andersson

12 Det ensamma trollet Långt, långt bort ifrån den lilla staden bodde trollet Love. Hon var en flicka som var väldigt ensam, för alla skrek av skräck när de såg att hon var ett grönt, stort, skräckinjagande troll. Love sydde alla sina kläder, gjorde all mat hon behövde själv, för att slippa stöta på folk men hon kunde inte göra skor själv. Det började bli kyligt ute och ett par skor var nödvändigt. Hon bestämde sig för att gå till affären trots sin rädsla för att alla skulle skrika. Hon började gå, efter ett tag så stötte hon på en liten gubbe, han presenterade sig som ”Den mäktiga spå-trollkaren”. Spågubben sa att han kunde se att hon hade ett problem, han sa att hon inte hade några vänner och det stämde ju. Spågubben gav henne ett par skor och sade att när hon satte på sig dem så skulle de börja glittra för att hon var ”en av dem”. Love fattade inte vad han menade med ”en av dem”. Han sade även att hon skulle gå igenom tre prövningar. Nr 1 var att hon skulle säga något snällt till varje person hon stötte på, nr 2 gå till den gamla damen i grotta och städa hos henne och nr 3 framföra något som berör folket i byn på stora scenen. Allt detta skulle hon göra innan midnatt. Det sista trollkaren sa var att skorna skulle hjälpa henne enormt, hon satte på sig dem, de började genast glittra magiskt. Love började gå till grottan. På vägen slängde hon ur sig komplimanger till alla hon mötte, hon berättade också för alla om hennes prövningar och bad dem komma till stora scenen. Väl framme i grottan så började hon städa. Tanten var förlamad, hon låg i soffan och pratade med love medan hon städade. Love var klar, då tanten med ledsen röst slängde ur sig "Om du inte tar av dig skorna innan midnatt kommer det bli problem”. Love frågade varför hon var ledsen. Tanten svarade att hon bara är på jorden för att Love hade på sig skon annars lever hon i skorna, det ville hon inte egentligen. ”Men varför är det så?”, frågade Love.

13 Bild av Elin Hagström

14

15 ”För att jag egentligen är död men trollkaren försökte återuppliva mig men misslyckades, då hamnade jag i skorna istället”, sa tanten Love tänkte att hon aldrig skulle ta av sig skorna, för damen var så trevlig och förtjänade inte att vara i ett par skor. Hon kramade den vänliga tanten hej då. Nu var det bara att framföra något på scenen kvar. Hon gick och gick. Till slut var hon framme. Hon gick upp på scenen, började dra skämt så folk gapskrattade men sen blev det lite allvarligt. Love berättade om den gamla tanten. Plötsligt var det bara en minut kvar tills klockan skulle slå midnatt. Hon viste inte riktigt om hon skulle ta av sig skorna för det kunde ju faktisk bli jobbigt, men att tanten skulle få det bra var också viktigt för henne. Love hörde hur kyrkklockan ringde, hon blev lite osäker om hon hade gjort rätt val. Trollkaren dök upp på skyn, han ropade ut att hon gjorde en mycket god gärning för tanten och att hon därför inte skulle få några problem av skorna och att tanten inte var förlamad längre. Love blev jätteglad. Långt bort ifrån skogen hörde folket ett högt, högt ljud, det var som ett oändligt jubel av glädje. Love började springa mot tantens grotta, när hon kom fram sprang tanten runt ett stort träd en massa varv och skrek ”Jag kan springa”. När tanten hade lugnat ner sig så Bjöd hon in Love till fika. De åt kakor och drack saft. Då Love påminndes om vad trollkaren hade sagt, hon var så nyfiken att hon var tvungen att fråga tanten vad trollkaren menade med ”En av oss”. Tanten svarade att hon var Loves mormor. Love blev väldigt ckockad! Tanten berättade att hon dog denna dag fast för elva år sedan, ett år innan Love föddes. Trollkaren var tantens man. De här blev alldeles för mycket för Love. Tanten frågade om Love ville flytta in till henne och trollkaren. Så klart hon ville det! Love sken upp sig som en sol som glänser, fast en väldigt trött en. För denna dag hade varit hektisk för henne. Love gick och la sig på soffan, hon fick den bästa sömnen på länge. Nu levde de lyckliga i alla sina dagar. Av Elin Hagström

16 Den ensamma lilla trollsländan I ett land långt, långt borta bodde det en ensam liten trollslända, han var lika ensam som en varg. Varje dag gick den lilla trollsländan ut på promenad, i hopp om att en dag träffa någon som han kunde bli vän med, för då skulle han slippa vara så ensam. En dag när den lilla trollsländan gick på sin dagliga promenad träffade han en larv. Den lilla trollsländan frågade larven om han ville bli hans vän. Larven svarade ”Nej, det vill jag inte, jag har inte tid med vänner. Jag väntar på att bli en fjäril. Men om du skaffar mig ett par vingar så lovar jag att vara din vän enda tills jag inte orkar flyga längre.”. ”Jag lovar att jag ska skaffa dig de finaste vingar du någonsin skådat”, sade den lilla trollsländan. Den lilla trollsländan gick raskt hem. Han var så full av förväntan, äntligen hade han fått en vän, men när han tänkte efter kom han på att han hade lovat larven att skaffa honom vingar. Inte förrän han skaffat larven vingarana ville inte larven vara den lilla trollsländans vän. Han blev lite besviken, men tänkte ändå hålla vad han hade lovat. Istället för att hitta en vän nästa dag, gick den lilla trollsländan på promenad för att försöka komma på hur han skulle få tag på ett par vingar till larven. Han kom och tänka på att larven var ganska elak, som om han hade ett hjärta av is. En riktig vän skulle inte använda sig av någon annan för att få som man vill, tänkte han, men han tänkte ändå hålla vad han hade lovat. Han kunde inte ge bort sina egna vingar, dem behövde han.

17 Bild av Emseralda Karlsson Garlöv

18 Han såg sig inte för när han gick och tänkte så plötsligt ramlade han ner hos en fattig grävlingsfamilj. Pappa grävling blev väldigt arg, han blev röd som en tomat i ansiktet. Han skrek till den lilla trollsländan: ”Hur har du tänkt att vi ska ha råd att laga taket när vi inte ens har råd med mat?” ”Jag ber om ursäkt”, svarade den lilla trollsländan: ”Vad kan jag göra för att ni ska förlåta mig?” fortsatte han. ”Om du hämtar det finaste päronet, på den finaste grenen, på drottningens päronträd i den kungliga trädgården får du vår förlåtelse.”, grymtade pappa grävling. Den lilla trollsländan lovade att göra som grävlingen sagt. Trollsländan gav sig av direkt till den kungliga trädgården, för att det var en väldigt lång resa. Han flög både dag och natt, genom skog och träsk, över berg och dal. Han flög genom hela kungariket, men till slut kom han fram till den kungliga trädgården. Han var så trött efter den långa resan, att han bara lade sig ner på den kungliga gräsmattan och somnade. När han vaknade såg han att drottningen stod och log åt honom. Hon sade: ”Vad behöver du? Det måste vara något viktigt eftersom du rest så långt.”. ”Jag skulle vilja be dig om ett päron”, gäspade den lilla trollsländan. ”Det finaste päronet, på den finaste grenen på ert päronträd i er kungliga trädgård.” tillade den lilla trollsländan tyst som en mus. ”Du ska få mitt päron”, svarade drottningen med en ljuv stämma. Trollsländan frågade drottningen, ”Hur ska vi få ner det finaste päronet?” Hon log bara, tog fram ett trollspö och viftade graciöst med det. Samtidigt flög det finaste päronet sakta ner och landade i den lilla trollsländans små händer. Drottningen frågade ”Är det något mer du önskar?” Den lilla trollsländan svarade ”Jag har lovat en larv att ge honom ett par vingar i utbyte mot hans vänskap.” Drottnigen svarade ”Larven utnyttjar dig bara för att få vingar.”. Trollsländan visste att hon hade rätt, han hade känt att larven var elak redan när han träffade honom. ”Men vad ska jag göra istället, för att få vänner?”, sade den lilla trollsländan. Drottningen sade ”Om du tar med dig det finaste päronet hem till grävlingsfamiljen så kommer de inte bara förlåta dig, de kommer också bli dina vänner.”.

19 Han gjorde som drottningen sagt och flög hem till grävlingsfamiljen med päronet. När de såg den lilla trollsländan och att han hade med sig päronet blev de överlyckliga. Och som drottningen sagt ville grävlingarna bli vän med den lilla trollsländan. De lekte en lång stund och till middag fick alla en varsin bit av det finaste päronet, från den finaste grenen, från drottningens päronträd i den kungliga trädgården. När pappagrävling tog en tugga från det finaste päronet märkte han att det inte tog slut. Efter varje tugga han tog växte päronet ut igen och det såg ut som om ingen ens tagit en tugga. De blev jätteglada, nu behöver de aldrig vara hungriga längre.

20 När den lilla trollsländan gick hem började han tänka på allt som han hade varit med om. Han fick dåligt samvete för att han hade lovat larven att skaffa honom vingar. Han bestämde sig för att hälsa på larven och fråga om han ville bli trollsländans vän ändå. Larven blev först arg för att han inte hade med sig vingar, men när den lilla trollsländan erbjöd sig att flyga med honom blev han genast glad igen. Larven kravlade sig upp på trollsländans rygg och så flög de iväg. Larven sade att han ville bli den lilla trollsländans vän och trollsländan ville gärna bli vän med larven. ”Imorgon kan du följa med och leka med mig hos grävlingarna”, sade den lilla trollsländan. ”Det vill jag gärna!”, svarade larven tacksamt. Nästa morgon gick den lilla trollsländan hem till larven för att hämta honom. Han hade blivit en puppa, så trollsländan gick och lekte med grävlingarna själv. Men när han kom tillbaka på eftermiddagen hade larven förvandlats till en fjäril. De flög och flög hela natten lång, och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Text och bilder av Esmeralda Karlsson Garlöv

21 Månälvorna För länge, länge sen, i den djupaste delen av skogen bodde en flicka, hon hette Elsa. I skogen bodde Elsa ensam i en liten hytta där hon fick klara sig själv. När Elsa var liten fick hon alltid höra sagor av sin kära mor. Den mest spännande sagan hette Månälvorna. Månälvorna visade sig bara vid fullmåne var sjätte år, de var alltså mycket sällsynta. Elsa har alltid trott på den sagan ända sen första gången hon hörde den. I natt var det fullmåne och hon hoppades att finna dem. Älvorna är vackra som solensstrålar och små som bär. Det sägs att det finns två prövningar som man måste utföra för att kunna vara värdig att se dem. Folk säger att det är omöjligt, men det tror inte Elsa. Elsa tror att det är hennes öde att hitta dem. Folk säger att det är dumt påhitt… Elsa packar sitt knyte med mat och dryck. Hon går ut genom dörren och rör sig framåt. När hon gått en bit kommer det fram en äldre dam till henne. Damen har långt grått hår, stora gula ögon och en hud lika blek som snö. - God dag min sköna… letar du efter något? frågar damen -Ja, jag söker månälvorna, Vet du vart jag kan leta? frågar Elsa. - Självklart! Men för att du ska kunna hitta dem måste du göra två prövningar, som jag har! sade damen. - Vadå för prövningar? frågar Elsa nervöst. - Först ska du fånga en diamantfjäril och den andra är att du ska ta en kniv från ett troll. När du gjort det ska du ge dem till mig. sa damen. - Men… sade Elsa. - Ja, om du inte vill se månälvorna så…, sade damen. - Okej jag gör det! sa Elsa. - Bra! svarade damen.

22 Bild av Selma Norman

23 Elsa följde efter damen. Det gick säkert i en timme. - Jag börjar bli trött! sa Elsa. - Vi är nästan framme! sa damen argt. Vinden ven genom skogen och solen började sakta gå ner. Då stannade damen och vände sig snabbt om. - Så då kör vi! Diamantfjärilarna befinner sig där borta! sa damen och pekade på en äng med vita rosor. - Här har du en burk att stoppa fjärilen i, sa damen. Elsa tog burken och gick mot ängen. Fjärilarna var väldigt vackra, med vingar vita som molnen. Elsa trodde inte sina ögon. Det satt verkligen riktiga diamanter på vingarna. Det var så vackert! Elsa tog fram burken och skruvade av locket, men det var inte det lättaste att fånga en in en fjäril. Hon sprang runt på ängen men till sist fångade hon en. Elsa gick tillbaka med burken till damen. - Varsågod! sade Elsa stolt. - Man tackar! sade damen och slet åt sig burken och klappade locket med sina smala fingrar. - Okej, dags för nästa prövning ta en kniv från ett troll. Så vi får gå en bit till påpekade damen. De gick och gick tills de kom fram till trollskogen. Trollskogen a den mörkaste skogen av alla. - Ser du det där trollet? frågade damen och pekade på ett tjockt, fult och äckligt troll. - Ja, jag ser det, svarade Elsa. - Då ser du nog också kniven som hänger på hans bälte, ta kniven!

24 Elsa hade ingen aning om hur hon skulle ta kniven. Elsa sprang fram och ställde sig bakom en ek. Då kom hon på att de inte tål sol, för om ett troll går ut i solen förvandlas det till sten. Så om hon lurar ut trollet för troll är väldigt korkade så kanske hon kan klara det. Tänkte Elsa Hon hoppade fram, mitt framför trollet och viftade med hela kroppen.Trollet kollade konstigt på henne, sen började trollet jaga henne. Hon sprang så fort hon kunde mot solen, nu stod hon helt i solen. Där kom trollet och när trollet kom ut i solen förvandlades det till sten. Hon tog av kniven och gick tillbaka. Det gick fort. - Om en timme är det midnatt. Du ska nu gå till månängen där månen lyser som klarast. sa damen Elsa gick mot månängen och när hon var framme satte hon sig ner och började äta sin matsäck. Det blev midnatt men inget kom. - Jag ger upp damen har lurat mig! Vilken häxa! Sa Elsa. Men vänta ser Elsa rätt? Är det små älvor som kommer ner från himlen? Älvorna började sedan dansa i en ring. Det var månälvorna! Elsa var så glad! Vackra som solensstrålar och små som bär. En älva flög ut ur ringen och satte sig på Elsas näsa. - Vill du följa med oss? frågade älvan. - Följa med er, vad menar du? svarade Elsa frågandes. - Alla älvor här var ensamma förut, och du ser ganska ensam ut. - Älvan hade rätt Elsa var ensam. - Jag följer med er! svarade Elsa. - Vad underbart! ”blomma vacker som du är, ljuset på ängen som du bär, följ med oss upp i skyn dit dina vingar bär” sa älvan och Elsa förvandlades till en liten vacker älva och sedan följde Elsa med in i ringen. Sedan levde hon lycklig i alla sina dagar. Av Selma Norman

25 Den förtrollade skogen Det var en gång tre systrar i en stad, så långt bort som solen sträckte sig. Denna stad, i detta land, gränsade till den mörkaste skogen. Från skogen hördes inget prassel eller fågelkvitter. Inte ens vindens sus genom löven. Husen såg ut som stora fula cementblock utplacerade på plan mark. Ur husen rykte det oavbrutet. Tjock och illaluktande svart rök bolmade ut ur stora skorstenar. Men inuti bodde det vanliga människor och familjer. Som t.ex. syskontrion och den medelåldriga mamman. På femte våningen i ett av de flera hundra ”cementblocken”. En dag så lyste solen som starkast på himlavalvet. Solen nästan bländade folket. Den dagen frågade mamman de tre systrarna om de kunde gå och plocka tolv röda och söta hallon, till maten hon lagade. För systrarna var detta en mycket märklig uppgift. Från skogen hördes inget prassel eller fågelkvitter. Inte ens vindens sus genom löven. Ingen hade på flera årtionden sett ett lövs grönska gro i den mörka döda skogen. Väl framme såg de inga röda söta bär. Buskarna var lika svarta som förut. Grenarna lika skrumpna som de så länge varit. Tunna, så tunna att de såg ut att brytas vilken sekund som helst. De tre systrarna hade bestämt sig för att hitta grönskan. Grönskan de så många gånger hört om, i berättelser från förr. Men aldrig sätt med egna ögon.

26 Desto längre in i skogen de kom, desto mer började de tveka på att det skulle finnas något liv i den djupa mörka skogen. Plötsligt såg de ljusstrålar sippra igenom döda träds lövverk. Systrarna hörde hur vinden tog tag i löven som började prassla i stämmor. Hur fåglarna friskt tog i allt vad de kunde i sina fågelkvitter, och de kände lukten av fuktig mossa ligga i luften. Kanske hallucinerar jag tänkte den yngsta systern, i och med att de vandrat så långt. Men allt var så verkligt, var det sista hon hann tänka innan de rusade mot ljuset och dofterna. Systrarna kom närmare och närmare. Fågelkvittret lät nu mera som en sång. De var äntligen framme, framme där ljuset kom ifrån. Endast några löv skymde synen de skulle få se. Utan att tveka böjde den yngsta systern bort grenen. Synen som mötte henne var vackrare än något hon kunnat drömma om. De friska gröna träden sträckte sig ända upp till himlen. Alla de överväldigande dofterna fängslade henne. Men känslan av att sjunka ner i fuktig mossa fick henne ner på jorden igen. Lyckan som slog emot systrarna var starkare än något de någonsin känt förut. De hade hittat skogen man bara hört om i berättelser från förr. Den underbart fina skogen man trott var försvunnen. Syskonen blev titt som tätt oense om hur de skulle styra skogen. Så en dag samlades de i den vackra skogen för att bestämma vem av de tre som skulle få styra skogen i fortsättningen. De kom fram till att alla skulle få ha skogen för sig själv i en vecka. Under den veckan fick de göra vad de ville med den. När det gått tre veckor var planen att den som skött om den underbara skogen värdigast, skulle få behålla skogen för alltid. Precis när de skakat hand på detta prasslade det i busken bredvid. Men de ägnade inte en till tanke på det.

27 Nästa dag vaknade den äldsta systern upp med ett leende på läpparna. Idag var det hennes första dag att själv bestämma om hur hon ville styra skogen. Äldsta systern var mycket egoistisk. Hon hade stora planer om hur hon skulle styra den vackra skogen till sin fördel. Hon tänkte att med sin nyfunna skog borde hon kunna tjäna massvis med pengar. Samma dag samlade hon därför in en stor grupp med människor. Alla hade betalat dyrt för en guidad tur till den exotiska skogen. Dagarna gick, fler och fler besökte skogen. I samma takt växte hennes girighet. De tre systrarna skulle få bestämma över skogen i sju dagar var. På den äldsta systerns sjunde dag kom det en stor fågel flygandes rakt över henne. Hon kände en vindpust bredvid sig, av något som föll från luften. Hon tittade åt sidan och såg hur en papperslapp singlade ned den sista biten till den fuktiga mossan. Snabbt böjde hon sig ner, tog papperslappen innan den hunnit få några vattenfläckar. En gammalmodig handstil prydde den ljusbruna lappen med svartbrända kanter. På lappen stod det en uppmaning om att hon skulle sälja skogen. Den äldsta systern tyckte detta lät som en utmärkt ide. Delar av skogen sålde hon till otänkbara, närmast magiska priser. Det den äldsta systern inte tänkte på var vad köparna tänkte göra med skogen. De kanske inte hade de godaste gärningarna i sikte. När det blev den mellersta systerns sju dagar att bestämma över skogen. Började hon på samma sätt som sin storasyster. Hon lät folket i staden traska in och ut ur skogen mot en stor summa pengar. Mellersta systern var mycket förtjust i skogen. Mest av allt tyckte hon om den för att den gav henne stora rikedomar.

28 Bild av Julia Olsson

29 På mellersta systerns sjunde och sista dag som hon fick bestämma över skogen. Kom det en stor flygande fågel rakt över henne. Fågeln släppte ner en lapp med svartbrända kanter, för andra gången. På lappen stod det en uppmaning om att sälja skogen. Mellersta systern tyckte detta lät som ett ytterst bra förslag. Dock skulle hon aldrig kunna sälja skogen till någon annan. Hon ville ha den för sig själv. När det blev den yngsta systerns tur att bestämma över skogen i sju dagar. Tänkte hon inte på pengar eller rikedomar. Hon tänkte på sig själv och djuren som levde i skogen. Hon funderade över att när man hittar en ny sak tänker man inte ofta på att det kanske finns någon annan som redan vet att den finns. Därför borde man inte ta för sig äran och säga att den är sin. På yngsta systerns sjunde och därmed sista dag som hon fick bestämma över skogen. Innan de avgjorde vem av de tre som var den värdigaste vinnaren av skogen. Kom det en stor fågel flygandes rakt över henne. Fågeln släppte ner en lapp för tredje gången. På lappen stod det samma sak som förra gången och gången dess för innan det. En uppmaning skriven i gammalmodig skrivstil, om att sälja skogen. Yngsta systern tappade lappen i den fuktiga mossan, men frågan stannade kvar. Hon blev utom sig av ilska. Hon tyckte absolut inte att det var rätt att göra vad de ville med skogen, efter allt det den gett de. Utom synhåll hördes prassel som avlägsnade sig. När alla haft skogen i sju dagar var, var det dags att komma överens om vem som sköt om skogen bäst. Detta ledde till en hetsig diskussion. Alla tyckte att de var den värdigaste vinnaren. Diskussionen bröts plötsligt när det prasslade till bland löven i buskarna. En liten svävande fe kom emot de. Fen öppnade inte munnen det minsta, men de hörde ändå klart och tydligt vad hon sa. - Hej, jag hörde att ni har det svårt att bestämma er vem som är den värdigaste vinnaren i er utmaning, sa fen med en röst len som sirap.

30 -Pratar hon i våra tankar, kan hon då läsa våra tankar?, frågade sig de tre systrarna sig samtidigt. Storasystrarnas ögon var lika stora som tallrikar. Den yngsta systern däremot tittade med förundran i blicken mot fen, som om hon väntat sig något liknande. - Ja, ni har fullständigt rätt. Men eftersom detta är vår skog. Efter den meningen kom det fram flera hundra feer. Bakom varje blad och gren hade feerna gömt sig. Tillsammans glittrade deras vingar som diamanter i solsken. - Är det inte mer än rätt, att vi ska få bestämma vem av er tre människor som ska ha makten över denna skog? För att ni har mer makt än oss feer, fortsatte hon. - Vi bestämmer att den som ska styra över vår skog är er yngsta syster, avslöjade fen. Sedan den dagen har den yngsta systern styrt den förtrollade skogen i feernas namn. Hon har gjort allt hon kunnat för feerna och allt annat levande i den vackra skogen. Av Julia Olsson

31 Den magiska hallonsaften Det var en gång, djupt, djupt ner i den bottenlösa floden som än idag heter Vågornas Vagga. Där bodde en liten tjej vid namn Millan med sin kattunge Sötis och sin morfar. De var inte sjöjungfrur, men de kunde ändå leva under vattenytan. De var av folket som en gång i tiden kallats för Miniortisar och hade varit kända för deras livliga fantasi och påhittighet. Millan, morfar och Sötis var de enda Miniortisar som överlevde den dödliga vind som gick under det fasansfulla namnet den Ändlösa natten. Millan vaknade mitt i den kristallklara natten av att morfar grät. Det gjorde han nästan alltid. Hon tyckte alltid lika synd om honom, så Millan gick upp och tröstade honom så gott hon kunde, men denna gång gick det inte så bra. Morfar grät floder och gnydde om att han saknade Solveig så mycket att han inte stod ut. Solveig var min mormor som också gick bort när den Ändlösa Natten svepte över Minortisarna. Millan tröstade honom med att säga att allt skulle ordna sig om bara de kunde hitta mormors magiska kista. Samma sekund som hon sa det skrek morfar med en ton av glädje i rösten ”Jag ser kistan”. Vad är det för kista, frågade Millan? – Min frus kista, vad annars, svarade morfar. Millan blev tyst som en mus och tiden stod still. Det kunde inte vara sant tänkte hon och vågade inte tro på det som morfar hade sagt. Tillslut kunde Millan inte hålla det inom sig längre. Hon skrek och kände sig lyckligare än någonsin. Millan och morfar öppnade kistan och hann precis se vad som fanns inuti, när Sötis nyvaken kom springande och såg nyfiken ut. Dem berättade vad som hade hänt i mun på varandra och Sötis ögon strålade av glädje. I kistan låg tre stycken halsband med varsin ljusrosa diamant. Där låg också en liten flaska med snirkliga bokstäver som bara morfar kunde läsa. Det stod ”krympningsdryck” på flaskan.

32 Det fanns också en karta över någon värld som ingen av dem kände till. Det fanns även ett recept på en magisk hallonsaft. Till alla saker som låg i kistan fanns också små förklarande lappar. På den lilla lappen till den magiska hallonsaften stod det att man skulle plocka tre korgar med hallon. Sedan när saften var klar, skulle dem hälla den över de dödas gravar och då kommer de att väckas till liv. På en annan lapp stod det att när ni vill komma tillbaka hem säg då jag vill hem tre gånger. Den sista saken som låg i kistan var en Kånken-ryggsäck, ljusblå som sockervadd. Den beskrivande lappen till ryggsäcken var trasig i kanten så det enda som stod skrivet var; när du druckit tre klunkar av ”krympningsdrycken” hoppa ner i… De antog att de skulle hoppa ned i den ljusblå Kånken-ryggsäcken, men vad skulle de göra där? Nästa morgon var Millan, morfar och Sötis redo att sticka. De bubblade av nervositet och glädje för det var inte ofta som någonting sådant här inträffade. Sötis ville verkligen komma iväg på en gång och morfar också. Morfar och Sötis var jätteivriga och ville dricka ”krympningsdrycken” direkt. Men Millan berättade för dem att de skulle ta det lilla lugna. Först och främst måste de ta fram ryggsäcken. Någon måste också hålla i Kistan och det lovade Morfar att göra. Millan tog fram ryggsäcken och la den tätt intill sig. Morfar höll i kistan och Sötis höll i ”krympningsdrycken”. Alla drack samtidigt av drycken och blev plötsligt små som myror. Millan, morfar och Sötis kröp sakta in i den stora ryggsäcken. När alla var inne i ryggsäcken så började de gå och helt utan förvarning var de på en vacker äng. På ängen var det fullt med pioner och smultron. Ängen var ohyggligt vackert men allt där var ovanligt stort. Smultronen var lika stora som de själva och pionerna likaså.

33 De kände sig extremt små, men på ett härligt sätt. Dom undrade om smultronen verkligen var riktiga, de var ju så stora? Morfar gick fram till ett av smultronen och skulle precis ta en tugga då smultronet plötsligt började röra på sig. Bara en blinkning senare såg Millan att det inte var vilket smultron som helst, det levde! Morfar och Sötis blev ohyggligt skärrade men Millan tog mod till sig och frågade om smultronet om den visste om det fanns några magiska hallonbuskar i närheten? Smultronet svarade med en mild ton att hen visste precis var de fanns och att hen mer än gärna visade vägen. Millan, morfar och Sötis började gå och efter bara några minuter såg de hallonbuskarna. Plötsligt började det ösregna, regndropparna var stora som hus. Smultronet fick panik och trodde att de skulle drunkna. Millan, morfar och Sötis satte på sig varsitt halsband med en ljusrosa diamant och höll så hårt de förmådde i varandras händer, till och med smultronet blev osynligt då. Regnmolnet flög genast iväg och de passade på att plocka tre korgarna fulla med hallon. De tackade smultronet för all hjälp och började gå tillbaka till ängen. Väl framme skulle de precis säga den magiska ramsan för att komma hem igen, då såg dem smultronet komma springande. Hen grät så tårarna sprutade och berättade för morfar, Millan och Sötis att hen inte skulle stå ut om de reste iväg. Hen ville mer än något annat följa med dem hem. Millan tyckte det var en underbar idé. Alla tog varandras händer och sa ramsan; jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem! Morfar tog direkt fram de tre korgarna med hallon och receptet till saften. Han gjorde saften som om det var det enda han gjort i hela sitt liv och nynnade ovanligt glatt. Saften blev klar på nolltid och dem sprang till kyrkogården.

34 Morfar, Millan, Sötis och smultronet hällde ut saften på varenda grav, men det hände ingeting och alla brast ut i gråt. Plötslig kände Millan att någon kramade henne på ett sätt bara en person kunde göra, det var mormor! Millan slutade tvärt att gråta. Morfar grät men denna gång av glädje! Morfars gråt blev till skratt och än idag kan man höra morfars skratt klinga som klockspel genom dalen. Text och bild av Alva Palosaari Sundman

35 Björnen som flyr Det var en gång en tjock lat och knubbig björn som hette Nick, han brukade gräva tunnlar i Bytorpskogen. Men han och alla andra djur blev utsatta av jägaren Bosse i skogen som sköt på dem med sitt gevär. Fast jägaren Bosse brukade oftast anfalla djuren när dem sov bara för att irritera dem. Björnen Nick brukade oftast gömma sig i hål han brukade gräva bara för att överleva för att jägaren Bosse inte skulle kunna skjuta honom. Björnen Nick ville hämnas på jägaren Bosse för att han har dödade så många djur med sitt gevär och skrämde många djur med höga ljud. Björnen Nick ville hämnas under natten. Men under natten så insåg björnen Nick att jägaren Bosse bodde i en stuga som var låst. Björnen Nick bankade och bankade på dörren men kunde inte kunna komma in i jägaren Bosses stuga så björnen Nick gav upp för natten och gick och åt blåbär istället. Nästa dag vaknade björnen Nick av ett högt ljud, det var jägaren Bosse som sköt en hare. Björnen Nick sprang iväg i sitt lilla hål som han hade grävt. Han grävde hålet längre under marken som en mullvad och grävde sig från det höga ljudet. Björnen Nick fortsatte att gömma sig i gropen resten av dagen. När björnen Nick vaknade upp nästa dag så käkade han fiskar till frukost som han fångade i en bäck. Fast han kom på att det var jägarsäsong i Bytorpskogen för att han såg jättemånga jägare som sprang in i Bytorpskogen. Björnen Nick gömde sig i en grop han hade grävt men som tur var att ingen jägare såg honom. Björnen Nick grävde en tunnel från Bytorpskogen.

36 Björnen Nick grävde upp sig ur tunneln han märkte att han var i Bytorpsbyn han trodde nog att han kunde gömma sig där ända tills jägarsäsongen är över. När jägarsäsongen var över så gick han tillbacka till Bytorpskogen med alla andra djur och de levde där lyckliga i alla sina dagar. Av Oskar Segelsson

37

38


Ladda ner ppt "Sagor 7 D Bok 4. Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 4 av 4 Framsidebild av Maya Pernold Rydén Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva."

Liknande presentationer


Google-annonser