Presentation laddar. Vänta.

Presentation laddar. Vänta.

Noveller 8d Bok 1. Antologi med noveller av 8d Eriksdalsskolan Bok 1 av 3 Framsidebild av Carolina Falk Olivera Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat.

Liknande presentationer


En presentation över ämnet: "Noveller 8d Bok 1. Antologi med noveller av 8d Eriksdalsskolan Bok 1 av 3 Framsidebild av Carolina Falk Olivera Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat."— Presentationens avskrift:

1 Noveller 8d Bok 1

2 Antologi med noveller av 8d Eriksdalsskolan Bok 1 av 3 Framsidebild av Carolina Falk Olivera Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva noveller på svenskan och jobbat med illustrationer på bilden. Lärare Kristina Büki, svenska samt Camilla Ekman, bild Eriksdalsskolan

3 Innehållsförteckning En och annan man i Stockholm av Gustav Almqvist Edwin och Amanda av Clara Bengtsson Tre minuter av Fanny Bergström Livet genom andra ögon av Agnes Bondesson Skebokvarnsvägen av Tilde Bygdås Björk Att förlåta av John Daram Håkansson Glöm inte av Fernanda Demanet De havsblå ögonen av Wilma Edlund Återförening av Johannes Ekbom

4 En och annan man i Stockholm Han tackade för maten och kaffet och gick ut. Det regnade fortfarande. Gatorna stod tomma, men en och annan råtta sprang förbi. Klockan var mycket och apotekaren var trött. Han hade nämligen varigt på middag hos skomakaren. Skomakaren var en underlig man, trevlig men underlig man skulle kunna tro att han var sjuk. Apotekaren bodde ganska nära, bara några hus bort. Hunden sov redan när han kom hem, och själv somnade han direkt. Han drömde om att det hade slutat regna och att folk var friska och glada. Detta hade förstås inte hänt på veckor. Nästa dag gick apotekaren mot kyrkan där han mötte skomakaren och skräddaren. Skomakaren frös då det var kallt i kyrkan. Den hade ju stått tom sedan förra söndagen då det var gudstjänst. Kyrkan underskattades nu för tiden och att allt för få personer gick på gudstjänsten på söndagarna tänkte apotekaren. Han var nämligen en ganska religiös gubbe den där apotekaren. Efteråt gjorde apotekaren sällskap med skomakaren som fortfarande frös. Apotekaren funderade över om skomakaren var sjuk. Som vanligt hade apotekaren på sig sin gula rock. Han var den enda med en sådan rock. Han tänkte att skomakaren också skulle behöva ha en rock så att han inte behövde frysa. De skiljdes åt och skomakaren fortsatte hemåt. Apotekaren passerade den mörka gränden, och följde gatan ner mot sin butik. En bit bort stod skräddaren. Apotekaren ropade men skräddaren var tyst som en mus. Konstigt men han fortsatte gå. När han kom fram till sin butik på hörnet nådde lukten inne i butiken hans håriga näsa. En ljuvlig doft om han fick säga det själv. Han öppnade butiken och började packa upp varor. Det var inte många kunder den här årstiden. När han höll på att packa upp varorna sparkade han i tån.

5 Bild av Gustav Almqvist

6 Apotekaren skrek som en slaktad gris ty han hade så ont att han inte kunde göra ett ljud. Han var tvungen att lägga sig ner, men just då hördes dörrklockan. Apotekaren kom haltande ner för trappan bakom kassan. Det var skräddaren som hade följt efter honom. När apotekaren såg på skräddaren förstod han att något var fel. Han hade varit tyst gränden för att han var bekymrad. Skräddaren hade fått veta att skomakaren var mycket sjuk. Skräddaren frågade Apotekaren om råd för att hjälpa skomakaren. Den stackars apotekaren haltade iväg och kom tillbaka med en medicin som skräddaren tog med för att ge till skomakaren. Skräddaren hade även sytt en rock till skomakaren. När vännerna möttes i kyrkan söndagen efter såg skomakaren mycket piggare ut och han frös inte för han hade sin nya fina rock på sig. De förstod att de var mycket goda vänner och att det var tur att de hade varandra. Detta var en väldigt, väldigt kort bit av en och annan mans liv i Stockholm. Av Gustav Almqvist

7 Edwin och Amanda Edwin ligger i sin säng. Hans kropp skakar i feberkramper och ansiktet är blossande rött, håret klibbar mot pannan och andehämtningen är rosslig. Hans mor står oroad vid fotändan, klappar på katten som ligger vid hans fötter. Modern hör plötsligt fotsteg komma mot rummet i rask takt. Hennes make slår upp dörren, vild i blicken. Bakom sig har han stadens doktor, herr Lindvals, som tränger sig förbi faderns väldiga gestalt och fram till pojken i sängen. Herr Lindvals tar fram sina instrument för att göra en åderlåtning och väcker Edwin ganska bryskt. Modern skyndar fram för att stödja sin son medan doktorn sticker hål i pojkens skinn i jakt på en bra blodådra. Doktorn träffar fel och råkar skära av pulsådern i Edwins ben. Modern skriker av fasa när rummet blir nedsprutat av blod och Edwins ansikte tappar färg. Edwin märker knappt tumultet som uppstår, han segnar bara långsamt ner till golvet. Året var Amanda smäller igen dörren efter sig. Hennes föräldrar klagar på henne för att hon ”Inte har några vänner, aldrig går ut, inte har någon pojkvän osv osv”. Hon fattar inte vad de har att klaga på, andra föräldrar skulle döda för att få ha en dotter som hon, det vet Amanda. Hon kastar sig ner på sängen, utmattad och irriterad. Men mest av allt sorgsen. Hon har inga vänner för att ingen låter henne vara med, hon går aldrig ut för att hon inte har någon att vara med och hon har ingen pojkvän för att alla pojkar hon känner beter sig som ytliga svin. Hennes föräldrar fattar inte, de tror automatiskt att det är fel

8 på henne och inte på omvärlden. En tår sipprar ner för hennes kind, men hon låter den vara. Hon slumrar till i några timmar, utan någon aning om att när hon vaknar kommer hennes liv bli helt annorlunda. När hon vaknar känns hennes ögon som sand. Hon gnuggar sig i ansiktet, och när hon tar bort händerna ser hon något röra sig på hennes golv. Amanda sätter sig upp för att kolla närmare. Det är ett litet klot, svagt grönfärgat. Det vibrerar och ändrar ljusstyrka okontrollerat verkar det som. Hon går fram till klotet, och petar försiktigt på det. Så fort hennes hud snuddar vid det börjar den växa. Den sträcks ut, blir nästan två meter långt, börjar formas som något hon tycker känns bekant. När händerna blir urskiljbara förstår hon att det är en människa som… skapas? Hon hör ett skrik, det börjar svagt sen blir det starkare och starkare tills det nästan är olidligt. Hon håller hårt för öronen och kniper ihop ögonen. Hon sitter kvar så tills ett annat par händer tar tag i hennes. Hon öppnar försiktigt ögonen, och ser in i pojkens djupt gröna blick. Hennes hjärta hoppar till och börjar dunka i en helt ny takt. Pojken kollar lite blygt på henne, och frågar vart han är. Hans röst är mörk och helt unik, hon har aldrig hört något liknande. Hon svarar försiktigt på hans fråga, förklarar att han är i hennes rum på Odengatan. Hans ansikte antar en min av oförstående, och han frågar vilket datum det är. Hon tar upp sin mobil för att kolla det, och ser inte pojkens chockade min när han får syn på apparaten hon håller i handen. Han kollar sig runtom, får syn på datorn, ljusslingan i taket, högtalaren på skrivbordet… Hon kollar upp från sin mobil och meddelar att datumet är den 27 november Han vänder sig snabbt mot henne med munnen öppen av häpnad, kippar efter luft och tuppar sedan av. Hon lägger honom snabbt i en position så han inte kvävs av sin tunga, ser till att hans luftvägar är fria och försöker väcks honom försiktigt. De har haft livräddningskurser, och tänka sig att saker man lär sig i skolan kan vara andvändbara. Hon fnissar till, men tappar inte koncentrationen.

9 Bild av Clara Bengtsson

10 När han vaknar sitter hon framför honom, hållandes ett glas vatten. Han tar tacksamt emot det och sveper det direkt. Hon frågar varför han svimmade, var han kommer ifrån, hur han kom hit, vad han heter, hur gammal han är… Han skrattar till och undrar om hon hinner andas ens, sen besvarar han hennes frågor i ett något lugnare tempo. Han svimmade för att han blev överväldigad, han kommer från en herrgård som heter Liljeresidensen, han vet inte hur han kom hit, han heter Edwin och han är nästan 16 år. Hon kollar förvånat på honom, Liljeresidensen brann ju upp år 1899, de har just läst om det på SO:n. Hon frågar misstänksamt när han är född, och hennes ögon vidgas när han berättar att han föddes 14 december år De båda kollar oförstående på varandra. Hur kom han hit? Och varför? Under flera år fick de inte svar på de frågorna, de sökte gång på gång på hans namn, herrgårdens namn, hans familjs namn och mycket annat för att försöka hitta svar. Edwin var chockad i början av att ha hamnat i Amandas värld, så full av teknik och ohyfsade människor, men vande sig ganska snabbt. Han fick bo hemma hos Amandas morallösa syssling Kevin tills Amanda gått ut skolan och flyttat hemifrån. De skaffade sig jobb och flyttade ihop i en liten lägenhet i Hammarby sjöstad. Det är maj månad (7 år efter Edwins uppdykande) när Amanda hittar något nytt i sökandet efter svar. Hon sätter sig vid datorn, som så många gånger förut, och knappar in wikipedia i webbläsaren. Fingrarna rör sig nästan av sig själva när hon knappar in Edwin af Liljeresidensen. Hon håller andan medan sidan laddar… och blir besviken. Samma sak kommer upp: Inga resultat matchade frågan. Skapa sidan "Edwin af liljeresidensen" på svenskspråkiga Wikipedia!Edwin af liljeresidensen

11 Hon hör Edwin låsa upp dörren och springer till hallen för att hälsa på honom. Han kramar om henne, och frågar om de ska kolla på film. Hon går in till datorn igen och öppnar upp en streamingsite. Reklamen poppar upp som gubben i lådan, och hon ska precis stänga ner den när hon ser VAD det är för reklam. Hon ropar på Edwin, och de öppnar upp reklamen. De kommer till en släktforskningssida. De knappar in hans namn, och börjar gräva vidare. Några månader senare står de utanför Hampus Liljebackes villa. Det är med största säkerhet Edwins halvbrors ättling, och de har mejlat honom om huruvida han har några dokument om familjen. De bestämde ett datum de skulle ses och nu var det äntligen dags. De pratade i timtals, förklarade hur Edwin kommit till den moderna världen och deras teorier. Hampus hade ett stort arv av gamla skrifter, som förklarat tydligt om vad som hänt vid Edwins kropps död. Men sina frågor om hur han kom till Amanda och varför får de aldrig svar på, egentligen. Vad de aldrig kunde lista ut, var att Edwins kropp hade dött år 1883 utan att ha hittat en själsfrände. Hans själ var stark, och den ville hitta sin andra hälft. Ni förstår, själen är som en atombomb. När själar skapas delas de på två. Hela livet går ut på att hitta sin andra hälft, och när man gör det blir det som en explosion i kroppen. Explosionen slår ihop de båda hälfterna, skapar ett band mellan dem som gör dem mindre ostabila. Folk vars själar har hittat sin andra hälft är lugnare och mer tålmodiga, de har inte bråttom till något och har all tid i världen. Det är bandet som får dem att känna såhär. Det låter ju helt perfekt, eller hur? Men grejen med Edwin var att hans kropp inte levde i samma tid som Amandas, så egentligen skulle de aldrig kunnat träffas. Men hans själ ryckte sig loss från kroppen när den gick bort och lade sig i ett viloläge, roterandes runt jordklotet som en liten planet. När Amandas själ föddes i hennes kropp började hans själ vakna. Den tog sig ner mot jorden

12 och sökte efter henne. Det tog några år för honom att hitta henne, och när han gjorde det var året Hans själ skapade en reinkarnation av hans gamla kropp i den moderna världen, men explosionen ägde rum lite innan hans inre organ lagt sig rätt. Explosionen rubbade lite på allt i hans kropp, inget som syns på utsidan, men som han snart kommer märka av. Han säger inget till Amanda, de gifter sig och får tre barn, flyttar till en villa och skaffar hund. Under flera år får han ondare och ondare men säger inget, han vill inte oroa sin älskade. Efter ett tag är hans kropp i så dåligt skick att den inte orkar längre, organen ger upp ett efter ett och han läggs in på sjukhus. Amanda sitter vid sin makes säng. Hans hjärtslag syns på en monitor bredvid honom, dunkandes i en ostadig takt. Så fort hon rör vid honom börjar hjärtat slå mer regelbundet. En doktor kommer in i rummet, hör Edwins lite mer regelbundna hjärtslag pipa och hör de bli oregelbundna när hon släpper hans hand för att gå fram till doktorn. Doktorn ber Amanda att krypa ner hos sin make, eftersom det verkar göra honom starkare. Hon väntar tills doktorn gått ut innan hon kryper ner i sjukhussängen, drar försiktigt ut hans arm för att lägga sig i hans famn. Hon ligger där, bredvid sin älskade Edwin, räknar hårstråna på hans haka och kinder och försöker att inte gråta. Han är bara 42, och hon 41, men ändå börjar båda få små rynkor runt munnen av alla leenden de bringat fram hos varandra. Hon låter fingret följa en av de rynkorna, biter sig i läppen och ger honom en försiktig kyss. Han reagerar inte, men hjärtat hoppar över ett slag. Hon ler nästan, hon hade ingen aning om att han också reagerar så på kyssar. Hon trodde att det bara var hon som reagerade så kliché. Hon slumrar till ett tag, och väcks någon timme senare av att Hampus kommer in med deras tre barn, tvillingarna George och John och dottern Esmeralda. Hon hälsar på barnen med varsin lång kram, sedan ber hon Hampus köra hem med dem. Klockan är sent på kvällen och de har skola dagen efter. Två timmar efter att barnen åkt hem med Hampus slutar monitorn pipa. Av Clara Bengtsson

13 Tre minuter Blotta tanken på begravningen och alla släktingar som skulle titta dömande och frågande fick Anton att vilja dö inombords. Trots att han inte hade haft kontakt med någon av familjemedlemmarna eller någon inblandad sedan dödsfallet ansåg Anton att han borde gå på begravningen. Anton kunde dock inte acceptera det, han kunde bara inte acceptera det faktum att han hade dödat sin bästa och närmaste vän, Emil. Svartsjuka passade helt enkelt inte så bra ihop med alkohol. Antons minnesluckor från den natten var stora. Det enda han kom ihåg var den berusade energin som inte var nedstämd utan positiv och förväntansfull, i alla fall till en början. Andedräkten, den med smak av vin som fick Anton att vilja spy upp allt som existerade i hans tomma magsäck. Tunnelbanan, den mot Mörby Centrum som skulle komma inom tre minuter. Det handlade bara om några sekunders och minuters väntan. Slussens perrong var helt tom bortsett från nattens mörker, Anton, Emil och Emils flickvän Linnea. Vad som startade det hemska var något som Anton inte kom ihåg. Han kom endast ihåg våldet, blicken och smaken, den luddiga blicken i Emils ögon som utstrålade inget annat än ren och skär svartsjuka. Det hastiga och hårda slaget som utfördes av Emil kom oväntat. Slaget ledde till att Anton föll, han föll som en sten mot den hårda och kalla plattformen. Smaken av blod spred sig i munnen på Anton och droppar av blod föll ner för det likbleka ansiktet. Alla de aggressiva orden som riktades mot Anton kom som en chock. Han visste inte vart all vrede kom ifrån eller varför den existerade. Trots alla skador som skapats på insidan och utsidan av hans taniga kropp lyckades han ställa sig

14 upp på krokiga ben och få till en svag och vinglig knuff. En enda knuff räckte, räckte för att få Emils balanssinne helt ur kontroll. Tidtabellerna och de digitala siffrorna som visade att det endast var några sekunder kvar till tunnelbanans ankomst sa allt, allt och lite till. Tajmingen kunde inte blivit sämre. Anton släppte tankarna och började springa, han sprang så snabbt som han bara kunde. Han var helt omringad, omringad av höstens kalla och starka vindar. Haglet slog ned mot hans svarta finkostym som kometnedslag. Det skapades svidande små sår på hans snaggade skalle. Folket i omgivningen trängdes under varje tak som Drottninggatan hade att erbjuda. Stockholm Central låg inte på långt avstånd längre och tågets avgångstid närmade sig för varje steg som togs. Bild av Fanny Bergström

15 Tåget åkte som vinden i snöstormen. Kupén var helt tom som om allting i och tankarna i Antons huvud var ett enda stort ångestnystan. Han började ångra sitt beslut att gå på begravningen men det var bara ett fåtal stationer kvar så han såg inte möjligheten att vända. Dörrarna till kupén öppnades och in kom den personen som Anton ville träffa minst av alla. Att se henne fick Antons kropp att bli helt stel och kall av ånger. Hon var troligtvis också på väg till begravningen, något annat vore bara konstigt. Hennes änglaögon sken som solens starkaste strålar och var våta som havet i sig själv. När han fick syn på henne fick han svar på sin stora gåta, vad det var som startade allting den natten. Det hela hade börjat med att Anton helt utan anledning stötte på Linnea och det ledde till att Emil exploderade och blev förbannad. Inget av det hade hänt om det inte var på grund av att de var så oerhört fulla och inte tänkte klart. Vinet hade skapat en känsla hos Emil som fått honom att känna de bästa och mest berusade sekundernas lycka någonsin men vinet fick honom också att känna de värsta minuterna, timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och åren någonsin. Han fick känna den smärtsamma känslan av att hans bästa kompis, Emil, gick miste om sitt liv. Han ställde sig själv frågan, var de sekundernas lycka verkligen värt det? Av Fanny Bergström

16 Livet genom andra ögon Hon hatar det här. Rent och skärt hat strömmar igenom hennes ådror, hjärtat pumpar så hårt att det nästan syns utifrån. Varför har de låst in henne i den här äckliga buren som luktar både katt och hund på samma gång? Det äcklar och gör henne så hungrig. Blandningen blir en känsla som får henne att spy. Den gula klibbande geggan fyller hela burgolvet, och stanken blir så stinkande sur och genast så stark att det nästan är outhärdligt att andas i den trånga buren. Hon är så arg på sig själv att hon river sig lite över nosen, det blir ett litet sår som blöder tjockt, mörkrött blod. Varför blev det så här? Det hade varit läskigt med all eld. De dumma mäniskorna gjorde den precis vid hennes Bild från ClipArt

17 gömställe, hon hade blivit alldeles matt och stel av skräck. Det var säkert meningen men hon kunde inte förlåta sig själv för det. Nog borde hon ha orkat bita dem lite hårdare än hon gjorde, sprattlat lite mer och ylat lite högre. Men nu blev det så här. Varför? Vad ville de henne? Gänget med dumma mäniskor har krympt till en liten dum människa. Den måste hon kunna smita ifrån när den öppnar burdörren. Snart, snart. Det tar en stund för henne att inse. Det kommer inte att hända. Hon blir stressad, om människan går in i ett hus är det slut. När människan kommer för att ta ut buren ur bilen ligger hon still, alldeles stilla, och spelar död; som en fågelunge hon en gång såg. Ett sista desperat försök att komma ut. Hon hoppas att mäniskan ska öppna burdörren för att undersöka henne. Människan som kommer är liten och tärd, bra. Inte svår att fly ifrån. Han blir nervös när han ser hunden ligga stilla. Han kan nästan inte se den lurviga bruna bröstkorgen höjas och sänkas. Är den sjuk? Eller kanske har den ett sår någonstans? Han sträcker sig efter haspen på buren men ändrar sig snabbt när han ser hur hunden studerar honom men sedan snabbt blundar. Den försöker fly, lura honom att öppna, att ge den en chans. Smart hund, men han är smartare och skriker på hunden samtidigt som han sparkar till buren så hunden gnyr. Rätt åt den, snart lever den inte i alla fall. Lugnet vill inte komma till henne, inte rädda henne från situationen. Paniken är som en våg av rädsla och adrenalin som sköljer över henne, kväver henne tills inget förutom impulsen att fly finns kvar. Hon kastar sig fram och tillbaka, hon måste komma ut. Efter vad som känns som en evighet ger haspen upp och släpper ut henne. Men hon kommer inte långt. Människan är beredd.

18 Snart känner hon att de är framme. Det hörs skrammel från långt avstånd. Lukten är hemsk, där vill hon inte gå in. Men det vill människan som skyndar på stegen och inte bryr sig om hennes protester. Det är så mycket människor, alldeles för mycket, hon får nästan inte plats i sin bur. Paniken kommer krypande som en vän hon känt länge, som tycker att det är självklart att den ska vara där. Hon kämpar först emot men välkomnar den sedan och den griper ett fast tag i henne med sina vassa klor. Tar över handen. Hon lägger sig ner på burgolvet, skakande, och placerar tassarna över nosen så att vågorna av cigarettrök och sprit inte når henne. Han är glad, snart blir han av med hunden och kan gömma sig som han brukar göra. Här i city är det många som vill honom illa, inte minst polisen. Bara han hittar den som skulle ha den envisa hunden. Han går förbi några ungar. De borde inte vara här. De är alldeles för unga, vet inte vad de ger sig in på. Men han bryr sig inte, det är inte han som snart hamnar i helvetet. Han är redan där tillsammans med sina vänner skuld och hot som tyngt honom, men han har klarat sig längre än de flesta. Tänker inte ge upp sin års ånga kamp för dumma ungar som ger sig ut på för djupt vatten. Snart har de drunknat i alla fall. Snart hittar han tjejen han letat efter. Han lämnar över hunden, får sina pengar och försvinner spårlöst därifrån. Den nya människan ler elakt med vassa farliga tänder. Hon gillar det inte alls och skäller lite halvhjärtat. Hon blir ivägburen ännu längre från utgången, längre in i labyrinten av mörka, smutsiga gångar. Hon förstår att hon inte längre har någon chans att komma ut igen. Det var en härdad jycke, en sådan har jag inte sett på länge. Det gillar säkert gästerna; tänker den ”nya människan”. Hon tänker på deras sura andedräkter och orakade käkar; deras eviga törstan efter blod. Hon lider med hunden, som ännu inte vet att den snart inte lever mer, det är synd på en så fin hund. Men hon gör som hon blivit tillsagd: hämtar hunden och gör den redo.

19 Hon kan känna på människan att något är fel, människan är ledsen. Men det hindrar inte den ”fina hunden” att bita människan i handen när den försöker lyfta upp henne. Människan skriker: nu är den inte ledsen längre, bara arg, riktigt arg. När hon blir avtvättad med iskallt vatten skäller hon och försöker hoppa ur baljan men starka händer drar henne tillbaka. Sedan blir hon in slängd i en större, hårdare ännu mer illaluktande bur. När hon ligger där tänker hon, drömmer sig bort från elaka människor och hemska lukter. ‘Om jag kunde fly, bara om, så skulle jag springa till huset med goda sopor dit människor går och äter, på gatan utan slut; den som går runt runt. Där skulle jag slinka in och äta så mycket jag kan. Sedan skulle jag springa till vattnet med stugor som människor bara bor i på sommaren, och leva gott på möss ända till våren. Sedan tänker hon på vinden. Vinden som leker i pälsen, som alltid gör henne glad. Hennes bästa vän. Hon tänker: Ryck upp dig, som vinden skulle ha gjort. Ta tillbaka din värdighet. Stå upp mot människorna, inte gny och gömma sig. Människan som hämtar henne är hårdhänt, men det gör inget. För hon har förstått att de vill döda henne. Men inte utan kamp. Snart är de framme och hon blir nedsläppt på en liten inhägnad yta tillsammans med en annan hund. En stor rottweiler, som genast rusar mot henne utan att ens hälsa. Hon förstår att det är den här hunden som ska döda henne. De har vänt honom mot sin art men han lyssnar inte när hon berättar det för honom. Istället biter han henne i baken. Smärtan ilar igenom kroppen som ett gift som sprider sig med blodet, blodet i sin tur sprutar. Hon stapplar men ger sig inte. Aldrig ska dessa arroganta varelser få avväpna henne. Hon biter tillbaka, känner de vassa tänderna gå igenom kött och ben i rottweilerns tass. Känner hur benet ger efter och kraschar under trycket av hennes tänder. Han skriker och linkar iväg. Människorna runt omkring är glada, de skrattar och hejar. Hon skäller på dem att sluta, att det inte är roligt, inte alls. En kamp på liv och död skrattar man inte åt.

20 Bild av Agnes Bondesson

21 Hon märker inte hur rottweilern kommer närmare… vad hon märker är bettet i buken. Faller ihop. Orkar inte mer och ger upp. Hon missar sina sista reserver energi med vilje; dör gör hon i alla fall, spelar ingen roll om det blir nu eller senare. Men hon känner att hon ville ha sin frihet när hon dog. Bara om så en liten gnutta ljus. Nej, så får det inte gå. Hon kan inte sluta såhär; som en mus, rädd och undangömd; grå mot den färgglada världen. Hon ställer sig upp på darrande ben, tittar trotsigt på människorna, ser deras förvånade ansikten. Känner hur blodet droppar tungt och ljudligt mot den sandbelagda marken. Hoppas att hatet tar form som blixtrar. Som skjuter ut ur hennes ögon och träffar alla i hennes närhet. Hon önskar dem bara död, svart, hemsk och kall död. Till sist tänker hon: Kan man fånga vinden? Eller hålla den i handen? Stannar vinden någonsin upp? Nej, jag är vinden och min frihet har jag till döden. Allt blir svart av rottweilerns sista hugg mot strupen. Svart, svart, svart. Inget mer. Sen ser hon ett ljus. Litet, litet långt borta. Det kommer närmare. Det är hennes vän vinden som hämtar henne. Hämtar henne till ett bättre liv långt härifrån. Av Agnes Bondeson

22 Skebokvarnsvägen Solen reflekterade hennes bleka ansikte, likt körsbärsträden hemma på gården. Maia stod målvakt på planen de markerat med hennes pappas konsvervburkar. De som blev så heta i solen att ingen vågade springa utanför planen. Idag fick hon vara med på fotbollen, idag hade hon klänning. Klänningen med hjälplösa rosor på. Den välformade Maias slanka höfter och satt så tajt över bröstet att hon knappt kunde andas. Den påminde henne om ett monster som rev ner bröstkorgen, fyllde lungorna på sitt dreglande saliv och krossade sönder hjärtat som i filmerna på TV4. Hon skrattade till lite. Eriks muskler pumpade när han sprang fram, snabbt så att gruset blev stora rökmoln. Hon ställde sig i position, fångade bollen med händerna och slängde sedan ut den till havet av killarnas frustande andedräkter. Erik spottade på marken bredvid hennes fötter för att markera. Markera hans spelregler. Markera allt som var hans. När skolklockan ringde in i takt till deras hjärtan började de gå in till tegelbyggnaden i seger eller förlust. Maia hade vunnit matchen och slapp därför killarnas suckar, djupa mot hennes kind. Hon hade vunnit. Snart skulle hon bli ensam på planen, men det gjorde henne inget. Det var en mäktig känsla att stå på en plan helt själv. Det skrämde Maia aldrig att vara ensam. Bara när tankar om någon dök upp i hennes huvud, likt fallande fjärilar som lekte runt i henne. Hon såg Sam ofta i huvudet, väldigt ofta var hon där. Hennes mörkbruna hår, slingrade sig runt hennes celler. Hon var lost. Om bara några minuter skulle hon inte stå där ensam, då skulle Sam komma springandes till henne i vinden som vågorna på stranden. Maia satte sig på marken och väntade

23 Bild av Tilde Bygdås Björk

24 Efter tre minuter såg hon Sam långt borta vid tegelbyggnaden. Maia rufsade till håret och gjorde det sådär spretigt med fingertopparna. Klänningens dragkedja sved mot huden. Hon kände sig obekväm, som om hon inte tillhörde världen. Maia klippte tankarna och sprang över grusplanen för att sedan slänga sig i famnen, trygg och så varm. Länge stod de där. Länge, länge och långt ut på de sju haven av tårarna som aldrig tog slut i nattens ögon. Nattens ögon smekta de. Tills Sam lyfte sitt ansikte högt upp i blåsten. De skrattade när de såg på varandra, som ett slag av små pulserande fjärilsvingar. Hand i hand gick de runt gränsberget, grönt som Sams ögon. Det var något som drog i dem. De ville bort. Eller ville de bort? Nej, inte bort bara iväg. Så när de sedan gått runt gränsberget i varv beslutade de sig för att gå hem till Maia. Nyckeln svettades i handen och luktade starkt av järn. Det var ju faktiskt första gången Sam besökte henne. Hon hade fått veta av Joel i klassen att Sam bodde i dem lite finare villorna bakom kiosken, inte i höghusen vid tunnelbanorna. Höghusen skitiga av sorgen i människorna. Maia visade henne alla rummen, till och med hennes pappas priser som han var så rädd om. I den vänstra bokhyllan hittade Sam hennes Gameboy. Hon satte sig på mattan i köket och Maia satte sig darrandes som ett litet asplöv bredvid. Tyst för att inte förstöra något. Tyst. Tyst. Tyst. Men efter en stund var det som om något inte kunde hindra alla fjärilsvingarna som dunkade så hårt inifrån. Så hon tog Sams hand, kysste den och la den på hennes hjärta. Maia la sig ner i Sams knä och kröp ihop sig som ett barn. Nycklar i låset vred sig runt och hennes pappa slog upp dörren. Sam slängandes ner för alla trappor. Alla trappar som kunde leda till något mer. Som kunde leda till något stort som himlen i ögonen eller gräset i de spanska skogarna. Slängandes nerför trapporna försvann hon ut ur hennes hus och ut ur det lilla som fanns kvar. Av Tilde Bygdås Björk

25 Att förlåta Leif öppnar dörren. Den trasiga, murkna dörren som leder till det ännu sunkigare lagerutrymmet som han kallar hem. Det ser ut som en soptipp, det är han medveten om. Men han är oförmögen att göra något åt det. För att hyra en riktig lägenhet så behöver han pengar men pengar är något som Leif inte äger. Ty för att få pengar så behöver han ett jobb, småpengarna som han skrapar ihop på andra sätt räcker inte. För att få ett jobb så behöver han utbildning och det är ännu en sak som han inte innehar. Han och hans före detta vän Erik hoppade av skolan. Före detta vän. De hoppade av för att bli skattletare. Ett dumt val. Det vet han nu, men det visste han inte då. Men hur otroligt det än låter så hittade de en skatt, flera värdefulla fynd från vikingatiden. De kom överens om att dela lika på alla fynd. Men bländad av rikedom så glömde Erik bort att han brydde sig om Leif. Han sålde fyndet, tog alla pengar för sig själv och Leif hörde aldrig från honom igen. Han förstod aldrig riktigt vad som hände, han kunde inte greppa att hans bäste vän förrådde honom för pengar. Han lägger sig på sin madrass på golvet för att sova. Det var ingen mjuk madrass. Det är den hårda sorten med hål i som man kan hitta i gamla sängar som folk har slängt vid vägkanten. Men det är sådant man vänjer sig vid. Leif vaknar till ljudet av en gaffeltruck som flyttar lådor utanför hans hem, han lunkar fram till sitt skafferi och tar fram sin frukost. Den består av vatten med

26 Bild av John Daram

27 lite flingor och knäckebröd med ketchup på. Han märker ett brev som ligger inskjutet under hans dörr. Det var ett fint beigefärgat brev med ett rött sigill. ’’Leif jag har ägnat många år åt att försöka hitta dig för att be om förlåtelse för vad jag har gjort, möt mig vid Kungsträdgården klockan 12 imorgon om du kan förlåta mig’’ stod det. Det är ett svårsmält brev, han sätter sig ned på sin trebenta köksstol och läser brevet om och om igen. Tankarna bubblade i hans hjärna, kunde det verkligen vara Erik och ska han förlåta honom. Han gick ut för att gå. Länge gick han åt ett och samma håll. Han såg solen sakta gå ner och antalet människor bli färre och färre för varje minut som gick, husen bli allt glesare för varje meter. När det var helt kolsvart ute så stannade han och frågade en gammal dam om vart han var. Hon ger honom en nedlåtande och lite äcklad blick som visar hennes misstyckande om hans slitna kläder, smutsiga hår och hans allmänna uteliggargestalt. Sedan säger hon att han befinner sig lite utanför Danderyd. Det är något miljonprogramsområde med höga enformiga bruna hus uppradade upp bredvid varandra. Alla hus är likadana med samma lekpark och en fotbollsplan där några ungar leker kull. Han bestämmer sig för att bege sig hemåt. När han kommer hem så lägger han sig på sin madrass, inte för att sova utan för att tänka på brevet, och Erik. Han vill förlåta Erik, men han är för envis, för arg. Nästa dag står en ensam olycklig man och väntar på någon som han vet aldrig kommer att komma, och nästa dag sitter en ensam olycklig man i sitt smutsiga gamla lagerutrymme. Och de båda kommer alltid att sakna någon resten av deras liv. Av John Daram Håkansson

28 Glöm inte Pojken sätter sig ner, ser ner på klockan och känner sig mindre stressad. Tåget stannar och Carlos kliver av. Han börjar gå hemåt i den gråa förorten då han ser en grupp ungdomar, men inte vilka som helst, det är hans vänner. Han går fram och de hälsar på varandra. När de hälsat tänker han på att fortsätta hemåt men hinner inte börja gå innan en av dem öppnar munnen. Han frågar om Carlos har köpt det. Carlos förstår inte. Vad menade Sebastian med ”det”? Carlos stirrar bara på honom med en förvirrad blick. Sebastian frågar om han har köpt godiset. Godiset? tänker Carlos. Vilket godis? Han hinner inte tänka mer innan ett litet minne kommer tillbaka och han förstod. Carlos svarade nej och skakade på huvudet. Nej?!, sa Sebastian och såg ner på honom med en hotfull blick. Carlos blev rädd, vad skulle han göra? Han hade inte vad Sebastian ville ha. Stressen kom långsamt tillbaka och den enda lösningen han kommer på är att springa, springa så snabbt han bara kan. Han sprang men Sebastian sprang snabbare. Han sprang och sprang men Sebastian kom bara närmare. Carlos gör ett misstag när han tittar ner på sina skor och ser att skosnörena är oknutna. Han känner att han måste stanna och knyta dem. Men innan han ens hinner ta tag i skosnöret känner han att någon tar tag i hans ryggsäck och drar upp honom och sedan känner han bara en smäll. Det faller en liten bloddroppe ner mot marken. Han stirrar på Carlos. ”Glöm inte igen” säger Sebastian och stirrar på Carlos med en seriös blick. Carlos svarar med en nervös röst att han aldrig ska glömma igen. Sebastian säger att Carlos inte vill veta vad som händer då. Carlos undrade vad han menade och blev ännu mer nervös. Sebastian hade fortfarande en seriös blick på ansiktet men sedan släpper det och ett litet leende kommer fram. Sebastian öppnar munnen och säger att han bara driver med honom och att ta det lugnt. Men leendet försvinner snabbt och han säger att Carlos inte ska glömma igen. Aldrig igen. Sedan vänder Sebastian sig om och går tillbaka.

29 Bild av Fernanda Demanet

30 Carlos står kvar och ser Sebastian gå sin väg och känner sig lättad. Det kunde gått värre. Han står kvar en stund innan han fortsätter gå långsamt hemåt i kylan. Carlos ansikte gör ont och han tänker på vad han ska säga när han kommer hem. Ett sådant sår får man inte av att bara ramla, kanske om man krockat med ett träd, tänker Carlos. Carlos går och går och sedan är han hemma. Han stannar en stund utanför dörren och tänker till en sista gång innan han öppnar den. Hans pappa står i köket och lagar mat. Pappan vänder sig om mot Carlos och hälsar. Carlos vänder snabbt huvudet mot andra hållet och hälsar tillbaka, sedan springer han snabbt upp mot sitt rum så att hans pappa inte ska se honom. Han kastar sig på sängen och slappnar av och innan han ens vet om det så har han somnat. Han sover tungt. Stressen hade tagit hans energi och lämnat kvar inget. Pojken vaknar av att hans mamma knackar på dörren. Hon ropar på honom och säger att han ska komma och äta. Carlos svarar inte. Han är för trött för att ens öppna sin mun. Han ligger kvar en stund innan han tar sig den lilla energi han har samlat och ställer sig upp. Pojken går till toaletten, sköljer sitt ansikte och kollar på sitt sår. Han mumlar för sig själv om hur dum Sebastian är och hur han skulle kunnat slå till honom om han bara varit beredd. Han går sedan ner och sätter sig ner vid matbordet. Pojkens föräldrar stirrar på honom och frågar vad han gjort med sitt ansikte. Han svarar att han krockat med ett träd och skrattar lite för sig själv. De kollar på honom och undrar hur man kan vara så klumpig. Carlos lyckades lura dem och han hoppas att han aldrig ska behöva göra det igen. Att han aldrig ska glömma igen. Annars skulle samma historia bara upprepa sig själv men bara bli värre. Men det ska inte hända.

31 Nej det ska bara inte hända. För nästa gång kanske han inte kommer tillbaka, för nästa gång så kanske det inte blir en nästa gång. Då sitter han inte här hemma och är säker, tänker Carlos. Hans tankar snurrar runt i huvudet på honom som små bin. Om han bara hållit sig borta, hållit sig borta från det onda så kanske, kanske skulle hans framtid se ljusare ut. Men en sak vet han, att det bara krävs lite mod av honom för att fråga om hjälp. Det finns någon, det vet han. Det är dags för Carlos att lära sig att ta de rätta besluten och ignorera de dåliga. Sedan äter han upp sin mat och går tillbaka till sitt rum med huvudet full med tankar och känslor. Det är dags att lära sig, tänker Carlos innan han släcker lampan och går och lägger sig. Av Fernanda Demanet

32 De havsblå ögonen Filip och Anna satt på bussen. Dejten hade varit fantastisk. De hade haft så trevligt på resturangen. De åkte förbi Kungsträdgården. Bussen stannade och de klev av. Luften var tunn och kylig, löven på träden hade började falla av. En rysning kröp genom Anna. Plötsligt flög en svartklädd man förbi Anna och Filip. Hon hann bara se hans ögon. De var blåa som havet. Anna och Filip kom hem och klockan var mycket. De gick och la sig och somnade. Filip vaknade tvärt på morgonen nästa dag. Han kollade på klockan och insåg att han hade försovit sig. Han kastade sig upp ur sängen och sprang till jobbet. När han kom dit såg han samma svartklädda man som han och Anna sett igår. Han fick en konstig känsla i kroppen när de gick förbi varandra. Vad gör han här? Hans dag fortsatte sedan som vanligt. När han kom hem från jobbet satt Anna i soffan och tittade på tv. Han satte sig bredvid henne men hon satt bara tyst och verkade irriterad. Filip kom på att han hade glömt att ringa henne när han slutade jobbet. Anna ville alltid att han skulle ringa henne efter jobbet, för att Filip en gång hade varit med om en olycka när han gick hem, så hon ville alltid veta att han mådde bra. Han försökte komma på något bra sätt att be om förlåtelse på, men han tyckte inte att det var nödvändigt att ringa Anna varje dag så han kände inte att han hade något att be om förlåtelse för. De började bråka. Klockan blev och de gick och la sig, utan att säga någonting.

33 Bild av Wilma Edlund

34 Plötsligt vaknade Filip på grund av någonting som lät från nedervåningen. Han kollade på klockan och såg att det var midnatt. Han var för trött för att gå ner och kolla vad det var, så han somnade om. Anna vaknade sedan av ett högt läte. Filip sov fortfarande. Hon blev rädd och gick ner och kollade vad det var. Anna gick runt i hela huset men hittade inte vart ljudet kom ifrån. Så hon gick och la sig igen. Hon vaknade igen. Men den här gången av ett skrik. Anna vågade inte röra sig, istället låg hon helt stilla i några minuter. Tillslut vågade hon vända på sig. Allt Anna såg i mörkret var blod. Blod överallt. Till och med på väggarna. Så såg hon Filip, han låg blickstilla och var täckt av blod. Anna skrek och kastade sig upp ur sängen. Nu visste hon inte vad hon skulle göra. Hon kom på att hon måste ringa polisen. En djup, mörk röst svarade och Anna berättade situationen med darrig röst. Plötsligt kände sig Anna helt tom inombords. Vad var det som just hade hänt? Hon sprang ner för trappan. Där stod han, mördaren. Han vände sig om och tittade på henne. Hans ögon, de var blå som havet. Hon kände igen de ögonen så väl, men hon kunde inte komma på var hon sett dem förut. Anna trodde nu att de här var de sista sekunderna av hennes liv. Kunde de vara det, tänkte hon. De stod och tittade på varandra ett litet tag. Sen gick han bara ut genom dörren. Anna tog ett djupt andetag och andades ut. Nu kom hon på det, mannen vid bussen! Han som gick förbi henne och Filip, det var hans ögon. Men varför skulle han vilja mörda Filip? Hon kunde inte förstå. De hade väl aldrig träffats förut?

35 Polisen hann komma innan mördaren ens hann ut från gården. En polis gick fram till Anna för att fråga vad som hade hänt. Hon fick inte ur sig ett ord. En annan polis tog med mördaren in i bilen för att prata med honom. Tillslut, efter några minuter, började Anna prata. Hon berättade att de låg och sov och att hon hörde ett ljud och gick ner och kollade vad det var men att hon inte hittade något. Hon berättade att hon blev så rädd när hon såg Filip täckt med blod. Hon berätta allt hon kunde minnas, och sen brast hon ut i gråt. Det sista hon hade sagt till Filip ångrade hon nu starkt. Det hade varit hennes adjö till honom. Ett par veckor gick. Anna saknade Filip oändligt mycket. Hon kunde inte sluta tänka på honom. Hon önskade bara mest av allt i världen att han kunde vara här med henne, krama om henne. Men hon visste att det var omöjligt. Han skulle aldrig komma tillbaka till henne. Nu är han en ängel, och hade egentligen alltid varit. Det är fortfarande ett mysterium varför mannen mördade Filip. Av Wilma Edlund

36 Återförening Det var en morgon den första juli och solen värmde på Åkes rygg när han satt på terrassen på sitt landställe mitt i Stockholms skärgård. Åke ärvde huset när hans föräldrar blev för gamla för att kunna ta hand om det. Samma sak hade hänt hans granne Per. Åke och Per var nära barndomsvänner tills att deras föräldrar hade börjat bråka om vart gränsen gick på deras tomt. Sedan det bråket startade hade de inte växlat ett ord med varandra. Bild av Johannes Ekbom

37 När Åke hade ätit klart sin frukost så beslöt han sig för att gå in och baka något gott, som en sockerkaka. Åke dukade av och letade fram alla olika ingredienserna. Han hittade allting förutom ägg och att åka ända bort till mataffären skulle ta för lång tid. Då skulle han heller inte hinna med bussen som gick om mindre än tio minuter. Tänk om han bara helt enkelt kunde gå över till grannen Per och be att få låna ett ägg eller två men det var strängt förbjudet enligt hans föräldrar. Åke tänkte efter en stund och bestämde sig för att försöka tala om hur de kunde få slut på bråket. Trots allt var det de som bestämde över husen nu. Men då slogs han av tanken om vad Åkes föräldrar skulle tycka om att han talat med Per? Det var nog bäst att de inte fick reda på något. Åke började gå mot Pers hus. Han blev lite nervös för varje steg närmre Pers hus han tog. När Åke väl var framme i trädgården träffades han av Per som stod och klippte gräset. Han kunde se att Per blev alldeles häpen av synen att det var Åke som stod där. Som sagt var det något som var strängt förbjudet, enligt deras föräldrar. Åke gick rätt på saken och sa att han tyckte att bråket skulle ta slut från och med nu och det gick Per absolut med på. De stod och talade en liten stund och det kändes som att ingenting hade förändrats sedan deras föräldrar började bråka. Åke bjöd över Per på en fika och de hade mycket roligt att prata om. Eftermiddag blev till kväll och då var det dags för Per att börja gå hem. Det här vara bara början till en bra vänskap som skulle vara länge. Av Johannes Ekbom

38 Bild från Pixabay.com för fri användning

39

40


Ladda ner ppt "Noveller 8d Bok 1. Antologi med noveller av 8d Eriksdalsskolan Bok 1 av 3 Framsidebild av Carolina Falk Olivera Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat."

Liknande presentationer


Google-annonser