DE EKONOMISKA ARGUMENTEN

En presentation över ämnet: "DE EKONOMISKA ARGUMENTEN"— Presentationens avskrift:

1 DE EKONOMISKA ARGUMENTEN
EURON: DE EKONOMISKA ARGUMENTEN Klas Eklund 7 april 2003 Det här föredraget är en redigerad version av ett tal jag höll på ett seminarium om euron den 7 april i år. Det är reviderat i två avseenden. För det första hölls seminariet på engelska; den här versionen är översatt till svensk publik. För det andra var seminariet en renodlad ekonomtillställning, där bl.a professorerna Assar Lindbeck och Robert Mundell medverkade. I den här versionen har jag gjort föredraget mindre tekniskt och mer anpassat till en bredare publik, bl.a genom att inleda och avsluta med några mer allmänpolitiska funderingar. Men sakinnehållet i övrigt är det samma: Det är mitt försök att så pedagogiskt som möjligt spalta upp den ekonomiska analysen av effekterna av att byta krona mot euro, och varför jag - efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra - drar slutsatsen att ett inträde i den europeiska valutaunionen vore bra för Sverige. Låt mig påpeka, att även om jag arbetar som chefekonom på SEB talar jag i eget namn. Visserligen är SEBs ledning för att Sverige byter kronan mot euron – vi tror att det på lång sikt är bra för tillväxt och dynamik i Sverige. Men banken är ingen politisk organisation: Den ska ge bästa möjliga service till kunderna oavsett vad utfallet av folkomröstningen blir. Banken tar därför som företag inte ställning i eurofrågan och kommer inte heller att delta i någon kampanj inför folkomröstningen. Det jag för fram i det här föredraget är således min egen analys och mina egna slutsatser.

2 VIGGOS VALUTA? FÖR VIGGOS SKULL
Jag har just blivit farfar. Min nyfödde sonson heter Viggo.Jag har upptäckt att farfarskapet medfört att jag mer än tidigare börjat tänka långsiktigt. Vilka ekonomisk-politiska åtgärder och lösningar kommer att hjälpa Viggo till ett bättre liv? Vilka kommer att göra det lättare för honom att skaffa ett bra jobb, höja sin inkomst, och så småningom lämna över något gott till sina barn och barnbarn? Att byta kronan mot euron medför en hel del övergångsproblem. Det kan bli tekniska struligheter när bankomater och konton ska ställas om. Erfarenheterna från andra länder visar att många handlare och restauranger m.fl försöker avrunda priserna uppåt när den nya valutan introduceras. Den ekonomiska politiken måste stöpas om när makten över räntan flyttas till Frankfurt.Det blir ännu viktigare att hålla lönekostnaderna i schack, när dålig konkurrenskraft inte längre kan motverkas genom en svagare valuta. De problemen är lätta att se. Svårare att identifiera - men viktigare om vi tänker på längre sikt - är de långsiktigt positiva effekter en stor valuta kan ge. Den skapar stabilare och mer förutsägbara villkor för företag som handlar med utlandet, den gör det möjligt för dem att låna utomlands och finansiera investeringar i utlandet till lägre kostnader, den gör det enklare för konsumenter att jämföra priser över gränserna och att sätta press på företagen. Och den gör det svårare för politiker att smita undan sitt ansvar genom att låta kronan falla och kortsiktigt vältra över anpassningsproblem på andra länder. Det sistnämnda är vad Sverige ägnat sig åt i nästan 30 år – i en hel generation. Det har medfört lägre köpkraft och sämre ekonomi än vad en stabil valuta skulle givit. Om Sverige skulle haft en stabil valuta de senaste 30 åren hade vårt land i dag varit betydligt rikare och svenska folket med det. Viggo hade fått en bättre start. Det är därför jag – för Viggos skull – hoppas att de nästa 30 åren blir bättre. Och jag tror möjligheterna blir större med euron.

3 GLOBALISERING STÄLLER UTMANINGAR
Allt svårare bedriva ekonomisk politik på tvärs mot omvärlden Nationalstaten överspelad i viktiga frågor Skärpta krav på attraktionskraft: “Den gyllene tvångströjan” Grundläggande fråga: Hur förhålla sig till detta - politiskt och ekonomiskt? Stå vid sidan av? Ta ansvar för gemensamt arbete? Aktivt fundera vilka beslut som bör lyftas över nationalstatens nivå? DE GAMLA NATIONALSTATERNA OFTA ÖVERSPELADE Världens ekonomier blir allt mer hopflätade med varandra. Det blir allt svårare för en enskild nation (i synnerhet en liten) att föra en ekonomisk politik som går på tvärs med omvärlden. Vi kan gilla eller beklaga det – men oavsett vad vi tycker, är det ett faktum att det är så. En av världens mest inflytelserika journalister – krönikören Thomas Friedman i New York Times – har myntat uttrycket ”den gyllene tvångströjan” om de krav en nation numera ställs inför. För att vara konkurrenskraftig – attrahera investeringar och locka till sig duktiga människor – måste varje ekonomi i dag ställa upp på låg inflation, avreglerade marknader, god utbildning, ett skattesystem som gynnar arbete och sparande, låg ränta och sunda statsfinanser. Visst: man kan välja en annan strategi. Men då lär man få svårt att dra till sig såväl investeringar som ”humankapital”. Då blir befolkningen fattigare, relativt sett. I den här världen blir nationalstaten överspelad i allt fler avseenden. Å ena sidan får regionerna ökat inflytande i allt fler länder. Många talar i dag om Europa som en mosaik av regioner. Å andra sidan är de gamla nationalstaterna i dag ibland alltför små. Det mest uppenbara är miljön. Luftföroreningar känner inga politiska gränser, inte heller de strömmar i havet som transporterar utsläpp och gifter och styr fiskens vandringar. Jag är övertygad om att de gamla nationalstatsgränserna också håller på att bli överspelade när det gäller valutorna. När ekonomierna flätas samman är det inte längre självklart att valutagränserna bäst följer nationsgränserna. Flera nationella valutor är för små för att klara de svängningar som dagens enorma, globala kapitalmarknad kan medföra. Så ser verkligheten ut. Frågan är hur vi ska förhålla oss till den? Titta på, voja oss och protestera och önska oss tillbaka till hur det var en gång – eller utnyttja de möjligheter som utvecklingen bjuder?

4 VALUTASYSTEM OCH MÅL Tre mål: Stabilitet, likviditet och självständighet Tre valutasystem Fasta (men justerbara) kurser Rörliga kurser Valutaunion Inget system når alla mål Inget är perfekt - men störst risker med justerbar fast kurs Världen går mot större valutablock, som flyter mot varandra PÅ VÄG MOT FÄRRE STORA VALUTABLOCK Att välja valutasystem i dagens integrerade värld är inte lätt. Inget system – fast kurs, flytande kurs eller valutaunion – klarar nämligen alla de mål vi vill att valutan ska kunna hantera: Stabilitet (inga stora svängningar eller kast), likviditet (att vi ska kunna växla, resa och handla när vi vill) och självständighet (att nationen ska kunna bedriva sin egen ekonomiska politik). Fast kurs (som Sverige hade fram till 1992) ger stabilitet – tills den spricker – men inte likviditet (den fasta kursen vilade på regleringar, som i dagens öppna värld inte skulle fungera). Rörlig kurs (som vi har i dag) ger likviditet och viss självständighet (den svenska Riksbanken kan sätta räntan själv) men inte stabilitet (kursen kan kasta kraftigt fram och tillbaka). Valutaunionen ger stabilitet och likviditet men inte självständighet, eftersom räntan sätts av den gemensamma centralbanken för hela unionen. Den viktiga poängen är att inget system är perfekt. Om du stöter på ja- eller nej-sägare, som låter 100-procentigt övertygade och framställer sitt alternativ som problemfritt, så har de fel. Sådana ska du inte lita på. Ändå är trenden i världen tydlig. Det gamla systemet med fasta kurser är på väg ut. Det är för riskfyllt, i synnerhet för små länder. I en värld med avreglerade, snabba kapitalmarknader kan kursen attackeras av spekulanter som skjuter den sönder och samman. Därför menar de flesta ekonomer att valet står mellan rörlig kurs eller valutaunion. Det syns i så måtto att allt fler länder går samman i valutaunioner, där de nationella valutorna inom unionen ersätts av en gemensam valuta – men där denna i sin tur flyter mot omgivande valutor. Valet står således mellan den rörliga kursen – instabil men med nationell ränta – och valutaunionen – med större stabilitet men gemensam ränta. Hur det valet ser ut är vad resten av det här föredraget handlar om.

5 CALMFORSKOMMISSIONEN (1996)
Politisk fördel att vara med Viktigare ju större unionen blir EMU högre tillväxt Större marknad, ökad handel, stordrifts-fördelar, hårdare konkurrens Ger snabbare produktivitetstillväxt Men stabiliseringspolitiska risker vid övergången EMU inget “optimalt valutaområde” Sverige hade budgetunderskott, inflationshistoria, instabil valuta Risk för arbetslöshet och finansiell stabilitet om Sverige drabbas av “asymmetrisk chock” Slutsats: Gå in senare - när Sverige är redo SVERIGE ÄR MOGET ATT BYTA VALUTA NU En naturlig utgångspunkt är den utredning som professor Lars Calmfors ledde 1996 och som handlade om de ekonomiska effekterna av ett svenskt medlemskap i valutaunionen EMU. Den landade i slutsatsen att Sverige borde gå med i unionen – men först på några års sikt, när den svenska ekonomin blivit mer stabil. Calmfors och hans kolleger menade att Sverige efter en förberedelsetid borde gå med, dels för att kunna sitta med vid bordet där de viktiga besluten i Europa fattas, dels för att en gemensam valuta på sikt sätter press på företagen att öka effektiviteten; det ger ökad köpkraft, antingen genom högre produktion eller lägre priser eller båda delar. Skälet att vänta ett tag med att gå med var att Sverige vid den här tidpunkten – mitten av 90-talet – just hade kommit ur en djup ekonomisk kris. Arbetslösheten var hög, liksom budgetunderskotten. Det var fortfarande osäkert om inflationen skulle kunna pressas tillbaka. Enligt Calmfors och hans kolleger var Sverige därför sårbart. Om valutaunionen skulle drabbas av en ”asymmetrisk chock” – en kris som framför allt slår mot Sverige men inga andra länder och där vi med en egen valuta kan parera den genom att låta växelkursen falla – kunde de ekonomiska problemen bli svåra, eftersom vi inte längre skulle ha den egna valutan som buffert. Calmfors slutsats var därför att Sverige under några år skulle sträva efter en mer robust ekonomi. Vi borde kraftfullt sanera statsfinanserna, etablera en låg inflation, sänka arbetslösheten – och därefter gå in i EMU. Nu har det gått sju år sedan Calmfors utredning. Sverige har låg inflation, överskott i statsfinanserna och lägre arbetslöshet än de flesta länder i Europa. De flesta deltagarna i Calmforskommissionen – inklusive Lars Calmfors själv – anser därför att Sverige är moget att byta kronan mot euron.

6 HÅLLER CALMFORS’ ANALYS FORTFARANDE?
Större union ger större politiska vinster och gör det dyrare att stå utanför Större union och ökad handel ger starkare tillväxteffekter - styrks av ny forskning Men större union gör det också svårare att hitta en gemensam penningpolitik Även om ökad integration minskar risken för störningar Slutsats: Både större möjligheter och större svårigheter! CALMFORS UNDERSKATTADE TILLVÄXTEFFEKTERNA Men håller då Calmforskommissionens ansats och slutsatser fortfarande? Dagens valutaunion med tolv medlemmar (om några år ännu fler, då kandidatländerna från Öst kommer in) ser ju annorlunda ut än den union som Calmfors räknade med 1996: Vid den tidpunkten var det mest troliga att unionen skulle omfatta bara sex-sju medlemmar. Faktum är att Calmfors’ analys i viktiga avseenden fortfarande går att tillämpa. De båda positiva argumenten för euron – politiskt inflytande och ekonomisk tillväxt – blir ju ännu starkare i en stor union. Risken att marginaliseras om man stannar utanför ökar, ju fler medlemmar unionen får. Och en stor union ger starkare effekter på tillväxten, eftersom den gemensamma marknaden blir större. Just på den här punkten finns för övrigt - som vi snart ska se - gott om ny forskning, som tyder på att Calmfors kan ha underskattat den effekten: De ekonomiska argumenten för euron är således antagligen starkare i dag än vad de flesta ekonomer trodde 1996. Å andra sidan betyder en större union att det blir svårare att bedriva en gemensam penningpolitik som passar samtliga regioner i hela unionen – även om ökad handel mellan medlemmarna knyter dem fastare tillsammans och minskar risken för ”asymmetriska” störningar som slår bara mot någon av dem. Slutsatsen blir att Calmfors ansats i stort sett håller. Man kan inte utesluta att svårigheterna att finna en gemensam penningpolitk ökar när unionen växer. Å andra sida har plustecknen i form av politiskt samarbete och ökad tillväxt blivit ännu starkare. Låt oss se närmare på hur de här avvägningarna ser ut. Låt oss börja med tillväxt och handel.

7 ÖKAD HANDEL – SÄRSKILT FÖR SMÅFÖRETAG
Ny insikt: Själva existensen av olika valutor är ett handelshinder Beror på ökad vertikal specialisering När investeringar krävs för att expandera utomlands blir valutaosäkerhet ett stort bekymmer Slutsats: En gemensam valuta borde få gynnsamma effekter Men det har – tills nyligen – varit svårt att ge empiriska belägg VALUTOR ÄR HANDELSHINDER När Calmfors-utredningen skrevs – för snart ett decennium sedan – fanns inte så mycket empiriska studier av valutaunioners effekt på handeln med varor och tjänster. Den förhärskande synen var att svängningar i växelkursen inte hade så stor betydelse för handeln; företagen kan ju på valutamarknaden ”försäkra” sig mot valutarörelser genom att handla på den s.k terminsmarknaden eller genom att ”swappa” valutor (man byter betalningsströmmar i en valuta mot flöden i en annan). Men under senare år har en rad studier visat att själva existensen av olika valutor mycket väl kan få betydelse för handeln, även om kursrörelserna dem emellan är ganska små. Ursprunget till den här forskningen var studier av handeln i USA och i Kanada samt handel över gränsen mellan de båda länderna. Det visade sig då att själva valutaväxlingen fungerade som ett handelshinder fastän de geografiska avstånden var små. Det finns flera skäl till att en gemensam valuta kan tänkas stimulera handel, framför allt för småföretag. Ett är att allt fler företag i olika länder numera är inblandade i produktionen av en enskild produkt. Handeln blir ”vertikal”; dvs en vara passerar under sin tillkomst flera olika nationella gränser. En underleverantör i land A skickar en komponent till ett företag i land B, som förädlar den och skickar den vidare till sin sammansättningsfabrik i land C, osv. Den typen av handel har ökat mycket kraftigt under senare år. Här träder osäkerhet om valutasvängningar in i flera omgångar under produktionsprocessen. En gemensam valuta som minskar växlingsriskerna och tar bort handelshinder i flera steg skulle därmed kunna ge mycket starkare sammanlagd stimulans till handel än vad man tidigare trott. Även för småföretag som funderar på att göra en mindre investering utomlands är en gemensam valuta en stor fördel. Små företag kan sällan delta i den internationella ”swap”marknaden, eftersom kontrakten där är alldeles för stora (det handlar vanligen om tiotals miljoner eller mer). En gemensam valuta skulle för dem betyda större säkerhet när de gör investeringskalkyler. Därmed ökar både investeringar och handel.

8 HANDELSEFFEKTER AV VALUTAUNIONER
Rose (2000) % Frankel & Rose (2002) 290% Engel & Rose (2002) 240% Glick & Rose (2000) 100% Rose & Wincoop (2001) 140% Lopez & Meissner (2001) 100% Levy (2001) % Nitsch (2002) % Flandreau & Maurel (2001) 220% Klein (2002) ´´ % Källa: Alesina, Barro, Tenreyro, NBER 2002 (endast signifikanta resultat) Rose (2002), meta-studie ca 100% EURON GER ÖKAD HANDEL Det är inte alldeles enkelt att härleda vilka effekter på handeln en gemensam valuta får. Man måste ju då kunna separera ut just valutaeffekten, dvs avgöra vilken handel som skulle uteblivit om den gemensamma valutan inte införts. Under senare år har en ekonom vid namn Andrew Rose utgått från att valutor fungerar som handelshinder. Han har försökt härleda hur mycket handel som ”normalt” äger rum mellan två nationer (styrs av avstånd, industristruktur mm) och därefter studerat vad som hänt i verkligheten då de infört en gemensam valuta. Han har då kommit fram till mycket stora handelseffekter. Hans första studier sade att en fördubbling eller tredubbling av handeln under år var fullt möjlig. Roses resultat har blivit mycket omdebatterade, och en rad ekonomer har försökt skjuta sönder dem genom att specificera hans modell anoorlunda. Så har några ekonomer t.ex valt att analysera andra sorters länder; de första studier Rose gjorde handlade främst om små länder i tredje världen, som skiljer sig ganska ordentligt från de europeiska nationerna. Här visas en översikt över forskningen, hämtad från en ny studie från amerikanska National Bureau of Economic Research. I listan redovisas bara de ”signifikanta” resultaten, dvs de som är statistiskt säkerställda, men det bör påpekas att det också finns analyser som visar på svagare effekter. Den svenske ekonomen Torsten Persson har genomfört en liknande analys, där han valt ut ländergruppen som ska jämföras på ett något annat sätt (så att den mer liknade Europa). Hans resultat var att handeln ökar med 13-66%. Men resultatet var inte signifikant skilt från noll, varför det inte finns med i den här listan. Rose har summerat alla olika varianter på den ursprungliga studien och i en ”meta-studie” kommit fram till att en ökning av handeln med ca 100% normalt är ett rimligt resultat av en valutaunion. Det betyder inte att Sverige automatiskt skulle få en sådan ökning om vi går över till euron. Sannolikt är effekterna något mindre, eftersom EU-länderna redan handlar mycket med varandra och har liknande industristrukturer. I en särskild analys för Svenskt Näringsliv drog Rose slutsatsen att den svenska utrikeshandeln skulle öka med ca 50% om vi inför euron. Det är mindre än i hans tidigare studier – men betydligt mer än vad Calmforskommissionen trodde.

9 VARUEXPORT TILL EMU Index 1998=100
HANDELSEFFEKTERNA REDAN STÖRRE ÄN VÄNTAT Någon kanske tycker att den föregående diskussionen om handelseffekter enligt olika abstrakta modeller är onödigt teoretisk: Om man vill veta vad handelseffekterna av euron är, varför inte helt enkelt studera handelns utveckling i Europa sedan EMU bildades? Svaret är att det gått så kort tid - bara fyra år, och mindre än två år sedan sedlarna och mynten introducerades - och att världsekonomin samtidigt gått igenom så många störningar (börskrasch, terrorattentat, Irak-krig) att det är svårt att dra säkra slutsatser redan nu. Men de studier som finns tyder ändå på att handelseffekterna har varit betydande. En grupp ekonomer på utvecklingsbanken IADB (Micco, Stein och Ordonez, 2002) hävdar att utrikeshandeln för euro-länderna ökade mellan 12 och 19% extra, tack vare den gemensamma valutan, bara under åren – dvs innan de gemensamma sedlarna och mynten hade introducerats. I den här bilden (från en ny studie av Svenskt Näringsliv) ser vi hur de tolv EMU-medlemmarnas handel med varandra ökat kraftigt de senaste åren, mer än handeln med de tre EU-medlemmar (Sverige, Storbritannien och Danmark) som står utanför valutaunionen. Vi får ungefär samma mönster om vi jämför EMU-ländernas och de tre utanförländernas handel med icke-europeiska länder: EMU-medlemmarnas handel har ökat snabbare. Sista ordet i den här debatten är inte sagt, och alla resultat är än så länge osäkra. Men vi kan ändå peka på en lång rad belägg, både från teoretiska analyser och empiriska studier som talar för att handelseffekterna av den gemensamma valutan är större än vad ekonomerna tidigare trott.

10 EFFEKTER AV ÖKAD HANDEL
Ökad handel ger högre tillväxt Stordriftsfördelar Hårdare konkurrens Fördubblad handel kan ge 30% högre köpkraft efter 20 år (Frankel och Rose) Ökad valfrihet för konsumenterna Betyder högre välfärd Och ökad samvariation av konjunkturer minskar sårbarheten HANDEL GER VÄLSTÅND OK, så en gemensam valuta ger mer handel. Vad är poängen med det? Jo, tilltagande ekonomisk integration och större gemensam marknad betyder dels hårdare konkurrens, dels att företagen kan utnyttja stordriftsfördelar mer. Resultatet blir ökad produktivitet (ökad produktion per arbetad timme), vilket i sin tur ger stigande produktion och inkomster. En tumregel från modern forskning är att en fördubblad handel på ett par decennier ger en ökning av köpkraften med 30 %. Det är långt större effekter än alla reformer och bidrag som brukar diskuteras i budgetsammanhang och som krävs av olika intressegrupper. Men välfärdseffekterna är större än så. Förutom ökat materiellt välstånd får konsumenterna genom ökad internationell handel tillgång till fler varor och tjänster att välja mellan. För mig, som en gång i tiden som ung och nyfiken forskare skrev avhandlingskapitel om långsiktig tillväxt och omvandling, är det här oerhört viktigt. Jag menar att många av dagens svenska problem i grund och botten beror på att tillväxten är svag. Snabbare ekonomisk tillväxt är det säkraste sättet att både öka det materiella välståndet för privatpersoner och kunna finansiera en ambitiös offentlig välfärd – och därmed minska risken för uppslitande strider om fördelningen av den gemensamma kakan. En sista viktig effekt, som jag ska återkomma till, är att ökad handel också flätar samman de olika nationella ekonomierna. Sannolikt betyder det att deras konjunkturer kommer att gå mer i takt. Det betyder i sin tur att risken för att något land skulle hamna helt ur fas med de andra medlemmarna i unionen minskar. Det innebär att svårigheterna att driva en gemensam penningpolitik kanske inte behöver bli så stora trots allt; ökad handel underlättar den gemensamma centralbankens arbete.

11 FÖRDELARNA MED EN STOR KAPITALMARKNAD
Större hemmavaluta ger större stabilitet Bättre förutsättningar absorbera chocker Lägre riskpremium ger lägre ränta Högre likviditet ger lägre kostnader Kommer att synas även i statsbudgeten... Större tillgänglighet till finansiering, inte minst för små företag Påverkar företagsvärderingar positivt Ökade direktinvesteringar GEMENSAM VALUTA GYNNAR INVESTERINGAR En annan fördel med en stor, gemensam valuta är tillgången till en bred, likvid kapitalmarknad. Det är viktigt, inte minst för småföretag. De är i dag i praktiken ofta utestängda från den internationella kapitalmarknaden eftersom de är för små för att kunna ingå stora ”swap”avtal och ofta saknar egen expertis. Men om en gemensam valuta införs, blir denna större valuta deras hemmavaluta och de kan låna på den stora, nya kapitalmarknaden – utan växlingar och utan valutarisk. En stor valuta ger också ökad finansiell stabilitet. En stor kapitalmarknad kan absorbera chocker och störningar enklare än en liten. Det som skulle vara en svår störning i ett litet valutaområde (och därmed föranleda stora valutasvängningar för den lilla valutan) tas ofta upp utan större problem i det stora valutaområdet. Gemensam valuta betyder att en stor del av ”riskpremien” (som i sin tur hänger ihop med risken för valutasvängningar och dålig likviditet) på den lilla valutans obligationshandel försvinner. Det betyder i sin tur lägre obligationsräntor, vilket betyder billigare upplåning både för företag och för staten (vilket i sin tur kommer skattebetalarna till godo genom att kostnaderna för statsskulden blir lägre). Lägre riskpremie, lägre ränta och bättre likviditet betyder också att företagen blir mer värda, allt annat lika. Nya studier (Bris, Koskinen och Nilsson, 2002) indikerar att kvoten mellan marknadsvärdering och bokfört värde (brukar kallas ”Tobins Q”efter nobelpristagaren James Tobin) under steg 8% mer för företag i EMU-länderna än för företag i de fem europeiska länder som ej är med i EMU (Sverige, Storbritannien, Danmark, Schweiz och Norge). Börsvärderingen gynnades alltså av den gemensamma valutan. Investeringarna växte under samma period 3% mer i EMU-länderna. Det är visserligen en alltför kort period, för att man ska kunna dra säkra slutsatser. Men resultatet pekar ändå på att den gemensamma valutan sänker riskpremien och gynnar investeringar inom unionen.

12 SNABBARE STRUKTUR-OMVANDLING
Gemensam valuta påskyndar integrationen av marknader Medför mindre prissegmentering Vertikal handel medför fler företagsaffärer och fusioner Kan medföra att EU-kommissionen ändrar synen på hur konkurrens bör analyseras och vad som är hemma-marknad Jämför Volvo-Scania HEMMAMARKNADEN VIDGAS Marknaderna integreras inte bara genom handel och investeringar. En gemensam valuta gör också prisjämförelser över gränserna lättare. Företagen får därmed svårare att segmentera priser, dvs sätta olika priser på samma produkt i olika länder. Det gynnar konsumenterna, som får lättare att jämföra priser över gränserna och sätta press på företagen. Det är därför troligt att näringslivet omstruktureras snabbare i valutaunionen. Ökad handel, i synnerhet vertikal handel, gemensam kapitalmarknad, stigande investeringar över gränserna och en mer enhetlig prissättning talar för att den stora, gemensamma marknaden i allt högre grad verkligen kommer att bli gemensam. Det blir därmed valutaunionen i dess helhet – inte det enskilda landet – som blir hemmamarknad för allt fler företag. Det betyder i sin tur att fler företag kommer att gå samman med partners i andra länder, men också i det egna landet. I det första fallet för att få ökad närvaro på en större andel av den nya, stora hemmamarknaden. I det andra fallet för att bygga större och slagkraftigare företag på det som varit den gamla hemmamarknaden, i syfte att kunna möta den hårdare konkurrensen på den gemensamma marknaden. Hittills har den sortens strukturomvandling ofta setts med oblida ögon av Bryssel: Ungefär hälften av EU-kommissionens utlåtanden om konkurrensvillkor har rört villkoren inom en nation. Ett exempel är då kommissionen stoppade den tilltänkta fusionen mellan Volvo och Scania, med motiveringen att den nya lastvagnstillverkaren skulle få en för stor andel av marknaden i Sverige. Den synen på nationell marknad som dominerande har ibland försvårat tillskapandet av stora och mer slagkraftiga företag i mindre länder i Europa. Med en allt mer hopflätad europeisk marknad, där valutaunionen är den naturliga hemmamarknaden, är det inte omöjligt att EU-kommissionen på sikt kan komma att ändra sin syn på vad som är en naturlig ”hemmamarknad”. Därmed bör det inom EMU bli lättare för svenska företag att gå samman och växa i slagkraft.

13 EURON GER PRISPRESS Nationella gränser och valutor segmenterar priser
Bättre genomskinlighet för konsument ger långsiktig prispress via skärpt konkurrens Viktigt för Sverige, med en prisnivå 20% över EU-snittet Ändå kortsiktiga prisstegringar vid växlingen: ”Smyghöjningar” på flera tjänster och dagligvaror Oklart hur mycket Men den effekten är övergående HÅRDARE KONKURRENS Nationella gränser och valutor gör det lättare för företagen att sätta olika priser i olika länder. Även på platser som geografiskt ligger nära varandra kan priserna vara mycket olika – om orterna separeras av en nationsgräns och priserna sätts i olika valutor. Det drabbar konsumenterna. Gemensam valuta gör det lättare för konsumenterna att jämföra priser. Det sätter hårdare press på företagen. Alla ekonomer är överens om att det på sikt ger lägre priser, allt annat lika. Exakt hur mycket och hur lång tid det tar är dock oklart. Vi såg ju hur en rad företag i Europa passade på att avrunda priserna uppåt runt övergången till eurosedlar och mynt. Den effekten är dock en engångseffekt, som går över med tiden – och vi har i Sverige tid på oss att fundera på hur den effekten ska kunna motarbetas, nu när vi är förvarnade. Den långsiktiga prispressen nedåt är däremot bestående, och den borde vara särskilt viktig i ett land som Sverige, där prisnivån ligger en femtedel över Europa-snittet. Nu kommer naturligtvis inte hela den skillnaden att kunna försvinna bara för att Sverige går över till euro. En del av förklaringen till de högre priserna i Sverige ligger i att vi är ett glest befolkat, avlägset beläget land med höga transportkostnader. En annan ligger i höga skatter, inte minst moms och punktskatter. Ytterligare en skillnad ligger i att den svenska lönestrukturen är jämnare än i de flesta andra länder; det gör att tjänsteproduktionen ofta är dyrare i vårt land. Men en viss press på svenska priser ned mot europanivå torde euron ändå innebära. Därmed också sagt att företagen kommer att se på denna effekt av den gemensamma valutan med blandade känslor. Visst, de får stabilare valutarelationer och tillgång till en större kapitalmarknad – men många av dem kommer också att utsättas för hårdare konkurrens och prispress!

14 ”HAR INTE RÖRLIG VÄXELKURS VARIT BRA FÖR SVERIGE?”
Exporten har gynnats när kronan fallit. Men köpkraften urholkas Svag krona ger kortsiktig konkurrenskraft - inte långsiktig omvandlings- och tillväxtkraft Minskar trycket på strukturreformer Inte den rörliga kursen i sig som givit ekonomisk stabilitet Skälet är budgetsanering, EU-medlemskap, konvergensprogram, inflationsmål och Riksbankens självständighet Kronan har varit instabil – trots allt detta! SVAG KRONA GÖR OSS FATTIGARE En vanlig invändning mot euron är att den flytande kronan varit bra. Den har skyddat företagens konkurrenskraft, sägs det. Innebörden är att en allt svagare krona gjort det möjligt för dem att öka exporten. Jo, så har det förvisso varit. Men att konkurrera via svag valuta betyder att vi skyfflar över våra problem på andra. Och baksidan av myntet är att kronfallet också gjort svenska folket fattigare. Ju svagare kronan blir, desto lägre blir vår köpkraft och desto mer får vi betala för importen. En svag krona ger dessutom en nödutgång för svaga företagsledningar och regeringar, som inte orkar eller vågar ta i de långsiktiga frågorna. Svagare valuta duschar företagen med ”gratisvinster” och minskar trycket på politikerna att skapa långsiktiga förutsättningar för tillväxt. Den stora utredning – Produktivitetsdelegationen – som jag ledde på regeringens uppdrag och som försökte ta reda på varför Sverige växt så långsamt, fann att upprepade devalveringar minskat ”omvandlingstrycket” i näringslivet och förvridit drivkrafterna för investeringar och tillväxt. Det här är för mig ett avgörande skäl att vara för den gemensamma valutan. Den gör att företag och politiker inte kortsiktigt kan devalvera bort problem. Den kommer att skärpa trycket på omvandling och förnyelse. Men visst är det sant att den svenska ekonomiska utvecklingen de senaste tio åren – efter övergången till rörlig växelkurs – har varit bättre än dessförinnan. Jag vill dock hävda att det inte är den rörliga växelkursens förtjänst. Det som givit stadga i svensk ekonomi är den radikala omläggning av den ekonomiska politiken som skedde vid mitten av 1990-talet: Saneringsprogrammet för statsfinanserna, EU-medlemskapet, Riksbankens oberoende och inflationsmålet. Det har givit lägre räntor och låg inflation. Men det är notabelt att kronan – trots alla dessa förbättringar – fortsatt att vara slagig och svag. Se bara på de två följande diagrammen:

15 RÄNTESPREAD MOT TYSKLAND 10-åriga statsobligationer
Första konvergensprogrammet Flytande krona Inflationsmål UPPSTAGAD POLITIK SÄNKTE RÄNTAN Här visas hur ränteskillnaden mellan Sveroige och Tyskland (avser 10-åriga statsobligationer) utvecklats sedan början av 90-talet. De vertikala gröna linjerna 1992 och 1993 visar först tidpunkten när kronan föll (november 1992), och därefter när Riksbanken proklamerade sitt inflationsmål, dvs att inflationen ska hållas vid 2% (januari 1993). Efter dessa åtgärder föll inledningsvis den svenska räntan ned mot den tyska, men under 1994 steg den svenska räntan kraftigt igen. Orsaken var att politikerna inte fick kontroll över den skenande statsskulden. Det urholkade trovärdigheten för den ekonomiska politiken. Och de inflationsprognoser som gjordes under 1993 visade mycket riktigt att marknadens aktörer inte trodde att inflationsmålet skulle nås. Det drev upp de svenska räntorna mer än i omvärlden. Vad som fick läget att stabliseras var en rad viktiga reformer som genomfördes hösten 1994 och våren Med ryggen mot väggen satte politikerna ett stort saneringsprogram mot budgetunderskottet i sjön, samtidigt som hela budgetprocessen fick fastare ramar, bl.a genom utgiftstak och en starkare ställning för finansutskottet i Riksdagen. Den nye finansministern Göran Persson drev budgetsaneringen med stor kraft. Riksbanken blev samtidigt mer självständig och fick därmed större trovärdighet när det gällde inflationsmålet. Till yttermera visso gick Sverige med i EU och skrev våren 1995 under ett ”konvergensprogram”, där Sverige förband sig att nå sunda statsfinanser och låg inflation, för att på sikt kunna kvalificera sig för inträde i valutaunionen. Den tredje gröna linjen visar tidpunkten när Sverige presenterade sitt första konvergensprogram. Summan av alla dessa åtgärder övertygade räntemarknaden att Sverige tagit ett stort steg mot stabilitet. Ränteskillnaden gentemot Tyskland började falla, och inom ett par år hade den krympt till bara en halv procentenhet. Där har den med smärre variationer legat kvar.

16 KRONKURSEN TCW Göran Perssons EMU-tidtabell Calmforskommissionen
KRONAN FORTSATT SVAG – TROTS STARKARE SVENSK EKONOMI Men medan räntemarknaden reagerade positivt på den nya, stramare ekonomiska politiken, är det svårt att se något liknande, tydligt mönster för valutan. Här visas kronans kurs gentemot ett vägt genomsnitt för Sveriges handelspartners (Riksbankens s.k TCW-index; ett högre index betyder svagare krona) sedan övergången till flytande valuta i november 1992. Till att börja med fortsätter kronan att försvagas, även efter det att inflationsmålet introduceras i januari Först våren 1995 – efter det att det nya makroekonomiska regelverket införts och konvergensprogrammet antagits (den andra gröna linjen) stärks kronan något. Fram till dit följer valuta- och räntemarknaderna varandra hyggligt. Men därefter går de isär börjar en ny period av kronförsvagning, som pågår i stort sett ända fram till Kronan faller under den här perioden med nästan 20% - trots att inflationen just under den här tiden bringas under kontroll, trots att statsbudgetens underskott vänds till ett överskott, trots att arbetslösheten sjunker, trots att utrikeshandeln får stora överskott och trots att ränteskillnaden till Tyskland krymper kraftigt. Det är svårt att se något rationellt i detta. Flera ekonomer hävdar att rörlig växelkurs är att föredra eftersom den skickar en viktig ”signal” till politiker om hur omvärlden ser på Sverige. Men i så fall borde väl en sådan kraftig förbättring av det ekonomiska läget i Sverige ha givit en starkare krona – inte en svagare? En ledtråd till varför kronan försvagades under senare delen av 1990-talet – trots den tilltagande svenska ekonomiska styrkan – anges i bilden. Försvagningen började just då Calmfors-kommissionen lade fram sin rekommendation att Sverige tills vidare skulle stanna utanför valutaunionen. Och försvagningen fortskred (med undantag för 1999) nästan oavbrutet till 2001, då EMU plötsligt kom tillbaka på den politiska dagordningen och kronan stärktes. Det tycks således som om utanförskapet i sig varit en källa till kronans svaghet. Calmforskommissionen

17 EUR/SEK OCH ERICSSON LITEN KRONA UTSATT FÖR STORA KAST
Men det finns också andra orsaker bakom kronans svängningar. Låt oss titta närmare på ett par episoder på valutamarknaden under de år Sverige haft rörlig krona, utanför valutaunionen, för att se vad som kan få kursen att röra sig på ett så märkligt sätt. Här mäts kronans kurs (röd) mot euron på höger axel; på den vänstra axeln mäts kursen på Ericsson-aktien(blå). Den första incidenten inträffade hösten 1998, i efterdyningarna av Asienkrisen. Ett antal stora aktörer på de internationella finansmarknaderna klämdes då hårt. För att täcka sina förluster sålde flera av dem stora summor dollar. Resultatet blev att dollarn föll kraftigt – vilket smittade av sig på den lilla kronan, som också föll mot euron. Detta utan att något speciellt hänt med just svensk ekonomi. Riksbanken ingrep då både med att sänka räntan och med att ”intervenera” (stödköpa kronor) på valutamarknaden, i syfte att lugna marknaden. Efter ett par månader studsade kronan tillbaka igen. Den andra kronrörelse som illustreras i den här bilden är det stora svängningen Under 1999 stärks gradvis kronan. Detta hänger samman med att Ericsson-aktien just då går i skyn. Det här var under haussen, då utländska aktörer köpte Ericsson i stor skala, och det stärkte i sin tur kronan. När bubblan brast och Ericsson rasade, drog börsen med sig kronan ned. Samvariationen mellan Ericsson och kronan var under den här perioden som synes mycket stark. Vad den här bilden visar, är att en liten valuta som den svenska kronan är extremt känslig för kast på de finansiella marknaderna. Det första exemplet visar att en liten valuta plötsligt kan dras med i andra valutors rörelser, även om dessa inte har ett dyft med svensk ekonomi att göra. Det andra exemplet visar hur börskurser (t.o.m för en enskild aktie) och finansiella bubblor kan driva valutan, både upp och ned. Det är alltså inte så att kronans rörelser numera främst beror på ”fundamentala” faktorer såsom utrikeshandeln. I stället är det omplaceringar i finansiella portföljer som styr - och som kan skapa betydande valutastörningar för företag som exporterar och importerar.

18 RÖRLIG KURS OFTA IRRATIONELL
Valutans signaleffekt är överskattad Kursen kan hamna långt från ”fundamenta” Osäkra förväntningar Finansiella marknader styr Flockmentalitet Risk att kronan blir “swing currency” vid utanförskap Är Sverige för litet för egen valuta? Investeringseffekter? Risk för företagsflytt på sikt? SMÅ LÄNDER SÅRBARA Den som tror att växelkursen är en rationell avspegling av nationens utrikeshandel (och därför kan fungera som automatisk stötdämpare vid problem i handeln) har således fel. Handeln med varor och tjänster svarar i dag bara för ett par procent av omsättningen på valutamarknaden. Handeln med valutor domineras helt av handeln med värdepapper (aktier, obligationer mm). Och prissättningen på finansiella instrument kännetecknas av osäkerhet och flockbeteende – det visar inte minst erfarenheterna av den brustna börsbubblan. En växelkurs är dessutom ett relativpris (en valuta jämfört med en annan), vilket gör dess utveckling än svårare att förutspå: Det handlar inte bara om att förutsäga handeln jämfört med andra länder utan hur det går för börser och värdepappershandeln i den valutan jämfört med motsvarande handel för alla andra valutor. I en sådan komplex värld är det inte förvånande att många valutahandlare menar att den långsiktiga växelkursutvecklingen är nästintill omöjlig att förutsäga, varför de istället i hög grad ägnar sig åt att gissa hur andra aktörer tänker, för att föregripa marknadens kortsiktiga rörelser. Resultatet blir att valutamarknaden kännetecknas av flockbeteende. En effekt blir mycket stora kast, som kan medföra att växelkursen under långa perioder kan avvika kraftigt från vad ekonomerna anser vara en ”fundamentalt” motiverad kurs. Det betyder att rörelserna på valutamarknaden sällan kan tolkas som någon ”rationell” signal om vilken ekonomisk politik som är önskvärd. Små länder är naturligtvis extra sårbara för kast och ryckigheter på marknaden. Exemplet Ericssson visar tydligt hur en bubbla i en enskild aktie kan påverka hela landets valuta - och därmed förutsättningarna för alla företag som exporterar och importerar. För egen del är jag rädd att den sortens rörelser kan bli än mer märkbara om kronan fortsätter att vara en liten, egen valuta utanför den stora unionen. Kronan blir då än mer marginaliserad och utsatt för marknadens nyckfulla prissättning. I ett sådant läge finns en risk att investeringar drabbas och att företag väljer att flytta huvudkontor och kanske också tillverkning till ett större valutaområde. Det har inte skett i någon betydande omfattning hittills – men så har ju företagen också räknat med att Sverige på sikt ska gå in i valutaunionen. Om Sverige i stället säger Nej till euron, lär nog en del av dem ompröva sin hållning.

19 EURON GER ÖKAD STABILITET
Valutaunionen betyder inte ”fast växelkurs” utan att kronan försvinner! Sverige får rörlig växelkurs – men mot färre handelspartners Nästan hälften av Sveriges utrikeshandel sker med EMU och Danmark. Än mer när kandidatländerna kommer med Hälften av kronvolatiliteten i handeln ”internaliseras” Betyder ökad stabilitet för företag – och för den ekonomiska politiken VIKTIGA HANDELSPARTNERS ANVÄNDER EURON Argumentet att euron ger ökad stabilitet vilar inte på förhoppningen att euron i sig själv skulle svänga mindre än kronan. Euron är visserligen större, men den är utsatt för samma sorts marknadsnycker som kronan, och man kan därför inte med säkerhet utgå från att den blir mindre volatil (även om jag själv tror att det normalt kommer att vara så, inte minst eftersom kronan riskerar att bli mer marginaliserad och sårbar för valutamarknadens slag och kast om Sverige stannar utanfr EMU). Nej, poängen är i stället att en mycket stor del av den svenska utrikeshandeln sker med dagens EMU-medlemmar: 43,2% av handeln (total export plus import) skedde i fjol med dem. Räknas även Danmark in (som har fast växelkurs mot euron och som av allt att döma kommer att gå över till euron om några år). blir siffran 50,4%, dvs över hälften av den totala handeln. Räknas även de kommande medlemmarna från Öst med, blir andelen ännu lite högre. För hela denna handel försvinner valutavolatiliteten helt, då den gemensamma valutan tar över. Innebörden är att drygt hälften av dagens valutasvängningar ”internaliseras” av en övergång till euron. Det är detta som ger stabilitet. Finland är ett tydligt exempel. Finland var utsatt för precis samma störningar som Sverige under ; först Asienkrisen, sedan börsbubblan (som blev ännu mer märkbar i Finland, eftersom Nokia är ännu viktigare för finsk ekonomi än Ericsson för svensk). Men trots detta låg den finska marken blick still mot de andra europeiska valutorna 1998, och var ju Finland en del av valutaunionen. Euron gav alltså stabilitet till Finland. En sådan stabilitet gynnar, som vi sett, särskilt små företag som ser olika valutor som handels- och investeringshinder. Ökad valutastabilitet medför också att den ekonomiska politiken utsätts för mindre störningar. Faktum är att de ”asymmetriska chocker” som Calmfors och hans kolleger en gång varnade för i praktiken ofta kommer just från kasten på valutamarknaden. Ju större andel av valutarörelserna som kan elimineras genom en gemensam valuta desto mindre risk löper vi därför att utsättas för den typen av chocker.

20 SLUTSATS - HITTILLS Den gemensamma valutan ger en påtaglig ökning av handeln Produktiviteten stiger Mer genomskinlighet ger prispress och valfrihet för konsumenterna Mer likvid kapitalmarknad, lägre riskpremie Bättre tillgång till finansiering, ökade investeringar Stabilare valutarelationer Resultat: Snabbare tillväxt och högre välstånd EKONOMISKA FÖRDELAR AV GEMENSAM VALUTA Den här bilden är måhända överflödig vid det här laget. Men för att sammanfatta analysen hittills repeterar jag ändå de ekonomiska argumenten för den gemensamma valutan. De följer i stort sett den ansats som Calmfors lade fast för snart ett decennium sedan, men de senaste årens erfarenhet och ny forskning tyder på att de positiva effekterna av euron är större än vad de flesta då trodde. Det är viktigt att känna till de här argumenten. De är starka, och de vederlägger de debattörer som hävdar att euron inte har så stor ekonomisk betydelse. Det är också de här argumenten som gör att ekonomer och företagsledare i så hög grad förespråkar en övergång till euron. Se bara på siffrorna på nästa bild!

21 VAD TYCKER NÄRINGSLIVET OCH EKONOMERNA?
83% av svenska börs-VD:ar för euron 70% av småföretagarna 61% av ekonomiprofessorerna ska rösta Ja 20% Nej 19% Vet ej/vill ej svara Politiska fördelar: 57% Politiska nackdelar: 11% Ekonomisk fördelar: 40% (Lägre priser, högre tillväxt) Ekonomisk nackdel: 29% (Risk för arbetslöshet) FÖRETAGARNA GILLAR EURON Slutsatserna på den förra bilden förklarar varför en så massiv övervikt råder för Ja-sidan bland företagsledare och ekonomer: De långsiktigt positiva effekterna på köpkraft och tillväxt är så starka att både teoretiska ekonomer och praktiska företagsledare kan se dem - liksom de ser nyttan för svensk ekonomi av en övergång till euron. Källa till de här siffrorna är opinionsundersökningar från i vintras, från Dagens Industri och Veckans Affärer. De är intressanta, eftersom det i media spridits en myt om att ekonomer och näringsliv är så splittrade i sin syn på euron. Men så är det alltså inte: Även om media tycker det är pikant att lyfta fram nej-sägande direktörer och ekonomer är dessa i klar minoritet. Bland ekonomerna finns likväl runt en femtedel som tänker rösta Nej. Deras invändningar rör det problem som Calmfors-utredningen lyfte fram rörande stabiliseringspolitiken: Risken att Sverige skulle drabbas av nationella störningar som vi inte kan tackla om räntan sätts i Frankfurt. Om så skulle ske kan lågkonjunktur och arbetslöshet följa. Så låt oss titta närmare på den risken.

22 HUR ÄR DET MED STABILI-SERINGSPOLITIKEN?
Räntan ska sättas utifrån hela EMU-området. En stor union betyder att flera regioner riskerar få ”fel” ränta Men Sverige är inte heller ett optimalt valutaområde. Avgörande: Att Sverige i snitt är i fas med EMU i snitt Så är det! Betyder att ECBs ränta normalt stabiliserar även Sverige STABILISERINGSPOLITIKEN BLIR PROBLEM OM SVERIGE AVVIKER Jo, stabiliseringspolitiken kan bli ett problem i valutaunionen, det ska inte förnekas. Visserligen medför ökad handel och tilltagande integration att de olika regionerna och länderna antagligen svetsas samman alltmer, vilket underlättar för den gemensamma centralbanken ECB att sätta en ränta för hela unionen. Men under överskådlig tid gäller ändå att en stor union med många medlemsstater gör det svårt att hitta en penningpolitik som passar alla. Hur problematiskt är detta? Många gör i det här sammanhanget ett tankefel. Man utgår från att dagens nationalstater i sig fungerar väl, att de är ”optimala” valutaområden, där det inte är något problem att sätta ”rätt” ränta. Men så är det ju inte. Regionerna i Sverige skiljer sig markant: Den ränta som är rätt för Mälardalen är sällan rätt för Norrbotten. Den viktiga poängen när vi analyserar stabiliseringspolitiken är således huruvida Sverige i genomsnitt har ekonomiska förutsättningar som liknar det europeiska snittet. Om så är fallet är det inget stort problem om räntan sätts i Frankfurt i stället för i Stockholm. Då blir ju räntan ”rätt” för Sverige som helhet (dock inte för varje enskild region i vårt land) oavsett var den bestäms. Det är bara om Sverige (dvs snittet för de olika regionerna i landet) avviker kraftigt från det europeiska genomsnittet som en gemensam ränta blir problematisk. Hur ser det då ut i verkligheten? Hur stor är risken för att Sverige verkligen kommer att avvika?

23 SVERIGE I FAS MED EMU Skillnad mellan outputgap
04 02 00 98 96 94 92 90 88 86 84 82 80 78 6 4 2 -2 -4 -6 Procent- enheter Källor: OECD, SEB Sverige minus EMU Prognos SEB ECB STABILISERAR NORMALT OCKSÅ SVERIGE Här är ett försök att svara på den frågan. I den här bilden jämförs konjunkturläget i Sverige med Europasnittet, genom att “outputgapet” i Sverige relateras till snittet i Europa. Med outputgap (ibland kallat produktionsgap) menas skillnaden mellan den faktiska produktionsnivån och den som är möjlig att uppnå utan att överanstränga resurserna. Det är inte självklart hur dylika gapkalkyler ska utföras, än mindre hur de ska jämföras mellan olika länder, men det är ändå den vedertagna metoden bland ekonomer att mäta konjunkturläget. Här visas en bedömning som gjorts av ekonomerna på SEB. När kurvan ligger under noll, betyder det att det svenska outputgapet är större än det europeiska, dvs vi har mer lediga resurser och följaktligen svagare konjunktur än snittet i Europa. En notering över nollinjen betyder på motsvarande sätt starkare konjunktur (kanske med risk för överhettning) i Sverige än i Europa som helhet. Vad som är slående i diagrammet är dels hur Sverige tidigare avvikit något alldeles våldsamt, dels att dessa avvikelser under de senaste åren avlösts av en påfallande stabilitet. Fram till mitten av 90-talet var Sverige aldrig i fas med Europa; antingen hade vi djupare lågkonjunktur eller en mer kraftfull boom. Skälet var en alldeles egen ekonomisk politik, ofta på tvärs mot överiga Europa, med upprepade inflationskriser och devalveringar. Men sedan mitten av 90-talet tycks Sverige utvecklas väl i fas med övriga Europa; vi har i konjunkturellt hänseende blivit ett normaleuropeiskt land. Egentligen är det precis vad man kan vänta sig. Sedan mitten av 90-talet har ju Sverige, allt medan den ekonomiska integrationen tilltagit, anpassat sig till Europa. Vi har gått in i EU, skrivit på konvergensprogram och för i stort sett samma ekonomiska politik som de andra. Det betyder att de stora kast i den svenska konjunkturen som tidigare förorsakades av den avvikande ekonomiska politiken nu upphört. Ett medlemskap i valutaunionen skulle rimligen stärka den processen ytterligare, i synnerhet om den gemensamma valutan ökar handeln på det sätt som jag tidigare beskrivit. Slutsatsen är att ECBs räntepolitik i normalfallet stabiliserar också den svenska konjunkturen.

24 FINANSPOLITIKEN KAN STABILISERA
Stabilisering via ECB och minskad valutavolatilitet Om vi ändå avviker, t ex via löneinflation Finanspolitiken styrs nationellt Alltså fel att påstå att vi saknar stabiliseringspolitik Bra med finanspolitik efter brusten bubbla och vid mycket låga räntor Sverige har starka ”automatiska stabilisatorer” Om de inte räcker: Politiska beslut NATIONELL STABILISERINGSPOLITIK MÖJLIG ÄVEN I EMU Men om Sverige ändå skulle komma att avvika kraftigt från resten av Europa? Även om risken för ”asymmetriska chocker” minskar när vi övergår till euron och valutastabiliteten ökar, kan man ju inte utesluta att vi ställer till det för oss själva, t ex genom att lönerna glider iväg mer än i övriga Europa och att risken därmed ökar för både högre inflation och utslagning av jobb. Fack och arbetsgivare kanske börjar räkna med att lite högre lönepåslag i Sverige inte föranleder några räntehöjningar från ECB (eftersom den svenska ekonomin är så liten i förhållande till den europeiska helheten). Utan Riksbanken som ”nationell buse” som håller parterna i schack, kan därför risken stiga för såväl inflation som arbetslöshet. Jo, det finns en sådan risk, och den är nog - tycker jag - den viktigaste invändningen mot EMU-inträdet för svensk del. Samtidigt är det fel att påstå att Sverige skulle sakna nationell stabiliseringspolitik efter ett inträde i valutaunionen. Penningpolitiken försvinner visserligen till Frankfurt, men finanspolitiken – regeringens och riksdagens makt över statsbudgeten – ligger ju kvar i Stockholm. Den både kan och bör användas för att stabilisera ekonomin, om Sverige skulle avvika. Sverige har en stor offentlig sektor och stor offentliga åtaganden. Flera av dessa varierar med konjunkturen. Lågkonjunktur betyder t.ex ökade utbetalningar av arbetslöshetsunderstöd som håller uppe köpkraften. Högkonjunktur betyder å andra mindre understöd och i stället mer skatteintäkter, vilket drar in köpkraft. Poängen är att statsbudgeten innehåller ”automatiska stabilisatorer” som medverkar till att minska konjunktursvängningarna utan att särskilda, nya politiska beslut om åtgärder behöver fattas. Dessa stabilisatorer skulle naturligtvis fortsätta att fungera också efter ett svenskt inträde i valutaunionen. Men låt oss måla fan på väggen: Vad händer om Sverige (i snitt) skulle avvika kraftigt från övriga Europa, trots ökad valutastabilitet och ökad handel, trots att ECBs räntepolitik normalt stabiliserar även Sverige, och trots de automatiska stabilisatorerna i statsbudgeten? Då ligger ansvaret på riksdag och regering att fatta politiska beslut om särskilda åtgärder för att stabilisera den svenska konjunkturen. Vad betyder det?

25 BEHOVET AV STARKARE RAMAR FÖR FINANSPOLITIKEN
Kan politikerna axla en mer aktiv roll för finanspolitiken? Buffert behövs. Bra med mer ambitiöst saldomål. Men varför särskilda fonder? Möjligt bygga mer robusta institutioner? Lär av penningpolitiken: Klart mål för stabiliseringen Tydliga medel Transparens Expertkompetens LÄR AV PENNINGPOLITIKEN! Skulle den svenska ekonomin avvika kraftigt från det europeiska snittet, och varken ECBs penningpolitik eller de automatiska stabilisatorerna räcka till, får de svenska politikerna en mer aktiv roll. Under rörlig växelkurs är det i hög grad Riksbanken som står för konjunkturstabiliseringen. Men i valutaunionen får den politiska sfären ett större ansvar för stabiliseringspolitiken om den gemensamma penningpolitiken inte räcker till. Mer konkret: Om Sverige behöver en extra dos stimulans (eller åtstramning) blir det regeringens och Riksdagens uppgift att sänka skatter och öka offentliga utgifter (eller höja skatter respektive skära i utgifter) för att stabilisera ekonomin. Detta föranleder högst olika reaktioner. Från vänster ses ökat inflytande för politikerna som ett argument för euron. Från höger ogillar man däremot ofta ökad makt åt den politiska sfären. Också bland ekonomerna finns många som är osäkra på om politikerna verkligen förmår axla ett större ansvar. Det senaste årets erfarenhet – vallöften, svekdebatt – visar att politiker ständigt utsätts för frestelsen att lova för mycket. Därför bör inträdet i valutaunionen åtföljas av en stramare korsett på finanspolitiken. För egen del skulle jag gärna se ett tuffare krav på överskott i statsfinanserna (vilket också föreslogs av den statliga utredning som häromåret granskade stabiliseringspolitiken i EMU och nu också förespråkas både av regeringen och Svenskt Näringsliv). Men jag skulle därutöver vilja att finanspolitiken övertog en del av ramverket för penningpolitiken. Riksbanken har fungerat väl genom att den haft ett tydligt mål för sin politik (2% inflation), ett tydligt medel (styrräntan), bra beslutsunderlag och transparens i utvärderingen (inflationsprognoser och protokollförda direktionsmöten). Finanspolitiken bör få samma typ av ramverk, med tydliga mål och medel angivna för hur stabiliseringspolitiken ska bedrivas. Då skulle förutsättningarna att kunna hantera stabiliseringspolitikens utmaningar i EMU förbättras radikalt.

26 ”MEDFÖR INTE ERM FAROR?”
Nej! ERM är inte som den gamla fasta växelkursen Övergående period innan kronan försvinner Centralkursen blir sannolikt konverteringskurs Centralkursen sätts med marknadens reaktioner i åtanke Visst utrymme för fluktuationer inom bandet Centralkursen försvaras av både ECB och Riksbanken Inget land har upplevt spekulativa attacker i det nya ERM-systemet ERM ÄR INTE DEN GAMLA FASTA VÄXELKURSEN En vanlig stabiliseringspolitisk invändning mot EMU är att Sverige innan övergången till euron måste gå igenom en förberedande period av fast växelkurs: Enligt Maastrichtfördraget ska den nation som söker inträde i valutaunionen under två års tid först knyta sin valuta till euron inom ramen för växelkurssamarbetet ERM (Exchange Rate Mechanism). Konkret betyder det att kronan om det blir Ja i folkomröstningen måste ha fast kurs mot euron under , innan Sverige träder in i valutaunionen 2006. Några fruktar att detta kan medför höga räntor, precis som när Riksbanken 1992 sökte försvara kronans knytning till ecun (eurons föregångare) genom att jacka upp styrräntan till astronomiska nivåer. Den tiderns fasta växelkurssystem ledde till valutakriser - inte bara i Sverige utan i hela Europa. Den utvecklingen vill ingen ha tillbaka. Men det kommer heller inte att ske. ERM är nämligen något annat än den gamla fasta växelkursen. Den viktiga skillnaden är att ERM bara är en övergångsfas på vägen till ett avskaffande av kronan. Centralkursen gentemot euron sätts i ERM utifrån vad som är trovärdigt på marknaden; det normala är också att denna centralkurs gäller som konverteringskurs den dag då den nationella valutan upphör. Eftersom det finns visst utrymme för rörelser runt centralkursen och systemet försvaras av hela ECB (inte bara av Riksbanken) lär marknaderna fullt ut acceptera den kurs som sätts inom ERM. Det är också noterbart att inget land som gått över till euron upplevt några spekulativa attacker mot den egna valutan under förberedelsetiden. Det vittnar om att ERM fungerat väl som inslussning till euron.

27 ”BETYDER INTE ERM HÖGRE RÄNTOR?”
Tvärtom! Ränteparitetsvillkoret gäller: Rsv = Rty + vxk + rp Inom ERM styrs räntan av (den fasta) växelkursen Betyder lägre obligationsräntor när riskpremien faller Betyder att Riksbanken kan sänka räntan - inte att den måste höja! Höjd ränta hjälper ej: Transmissionsmekanismen svagare (både via långränta och valuta) Prognos: Lägre styrränta i ERM än utanför ERM GER LÄGRE RÄNTA Det betyder att ERM inte kommer att medföra högre ränta. Tvärtom betyder ett inträde i ERM att räntan blir lägre. Orsaken är att obligationsräntan på marknaden sätts enligt det s.k ränteparitetsvillkoret. Förenklat uttryckt betyder det att den svenska långräntan är lika med den tyska plus förväntad växelkursförändring plus riskpremie. Vid ett ERM-inträde minskar både den förväntade växelkursrisken (eftersom kronkursen blir fast) samt den allmänna riskpremien (eftersom osäkerheten om den framtida ekonomiska politiken minskar), vilket betyder lägre räntedifferens. Den svenska obligationsräntan (som styr den bundna boräntan) sjunker således något, ned mot tysk nivå. Även korträntan (som styr den rörliga boräntan) kan förväntas bli lägre inom ERM än utanför. Skälet är att Riksbankens penningpolitik blir mindre effektiv så snart kronan låses. I dag påverkar bankens styrränta den svenska ekonomin bl.a via växelkursen (men den effekten försvinner när kronan blir fast) och obligationsräntan (men den effekten minskar, då obligationsräntan i stället styrs av förväntningar om ett kommande EMU-medlemskap). Höga styrräntor kommer därför, efter ett inträde i ERM, att bita mindre än i dag mot inflationen. Därför finns det normalt inte någon poäng i att ligga med klart högre ränta än ECB. Ett ERM-medlemskap betyder därför att Riksbanken kan börja sänka den svenska räntan ned mot ECBs nivå – vilket betyder lägre ränta i Sverige under ERM än om vi stannar utanför. ERM - och så småningom medlemskapet i valutaunion - medför således lägre räntor. Eftersom Sverige redan i dag har ganska låga räntor, blir effekten dock inte så stor. Man ska också minnas att kronan inom ERM antagligen kommer att knytas till euron vid en starkare kurs än i dag. I ERM kommer svensk ekonomi därför att påverkas av två olika krafter, som drar åt skilda håll: Den lägre räntan ger stimulans, men en starkare krona bromsar exporten. Nettoeffekten under blir antagligen mycket liten. Men det är inte dessa kortsiktiga effekter av övergången till euron som är de viktiga - utan de de långsiktiga effekterna på handel, tillväxt och välstånd som jag har talat om tidigare.

28 ”TYSKLANDS PROBLEM VISAR ATT VI BÖR UNDVIKA EURON”
Nej, Tysklands problem går djupare än så Problemen är inhemska: Återföreningens kostnader Usel sysselsättning pga stel arbetsmarknad Misskötta statsfinanser Räntesänkning kan lindra våndan - men inte ge långsiktig tillväxt Devalvering utesluten för Tyskland Tyskland behöver strukturreformer – oavsett EMU TYSKLANDS PROBLEM ÄR INTE EURONS FEL En annan vanlig invändning mot euron är den tyska krisen. Många säger att Tysklands svårigheter hänger samman med euron: Att Tyskland på egen hand skulle kunna hålla lägre ränta och och ta sig ur krisen genom en svagare valuta. Men de tyska svårigheterna har inte förorsakats av euron: De går längre tillbaka. Nästa bild visar att den tyska sysselsättningen släpat efter övriga Europas i ett decennium nu, dvs långt innan euron infördes. Ett skäl är kostnaderna i samband med återföreningen, som den stela tyska arbetsmarknaden har inte kunnat hantera. Men det är ju inte eurons fel. Tyskland har haft många år på sig att reformera arbetsmarknaden, utan att göra något. I stället har man ökat olika bidrag och dragit på sig växande budgetunderskott. ECB skulle visserligen kunna mildra problemen något, i alla fall kortsiktigt, och jag tycker själv att det ekonomiska läget i Tyskland bör föranleda något lägre ränta. Om man tar hänsyn till att inflationen i Tyskland för närvarande är mycket låg, ser man att realräntan (räntan minus inflationen) är högre i Tyskland än i andra euro-länder. Det är inte bra för den tyska ekonomin. Men man ska samtidigt ha klart för sig att penningpolitiken inte hjälper mot den stela arbetsmarknaden. Och låga räntor och budgetunderskott kan heller inte skapa långsiktig tillväxt. Den som tror att Tyskland, om landet hade behållit D-marken, skulle kunna devalvera sig ur problemen, vet nog inte hur den europeiska valutamarknaden fungerat. Ett litet land i periferin – som Sverige – kan ett tag smita undan sina problem genom att exportera dem till andra. Men Tyskland är Europas största ekonomi, och D-marken har varit det ankare till vilket andra knutit sig. Skulle Tyskland försöka stjälpa över sina självförvållade problem på andra genom att devalvera, skulle en rad andra europeiska länder snabbt följa efter genom att skriva ned sina valutor. Resultatet skulle bli en serie konkurrensdevalveringar.

29 TYSKLAND: LÅNGSIKTIGA SYSSELSÄTTNINGSPROBLEM
DEN TYSKA LÄXAN: UNDVIK EN TRÖG ARBETSMARKNAD Här syns tydligt att de tyska problemen på arbetsmarknaden är både långsiktiga och djupa. Medan övriga Europa gradvis återhämtat sig från recessionen i början av 1990-talet, har Tyskland stått och stampat. Sysselsättningen är på samma nivå som för ett årtionde sedan, vilket betyder att det gått nästan tio år utan att några nya jobb skapats, netto. Orsakerna går tillbaka till kostnadschocken i samband med återföreningen. Att öst- och västmarken slogs ihop 1:1 – mot Bundesbanks varningar – samtidigt som lönerna höjdes snabbt i Öst skapade en kostnadskris, varvid en stor del av det östtyska näringslivet slogs ut. Samtidigt fördes de flesta östtyska arbetare in i det västtyska trygghetssystemet, med likartade pensionsrättigheter mm. Syftet var politiskt – att undvika massmigration från öst till väst. Men resultatet blev hög och bestående arbetslöshet i öst (i Berlin är den nästan 20%), och mycket stora transfereringar från väst till öst (motsvarande 4% av BNP per år!). Skulle Tyskland vara självständigt hade Bundesbank kunnat hålla en något lägre ränta. Det hade mildrat omställningskostnaderna. I den meningen medför valutaunionen en för stram stabiliseringspolitik för Tyskland. Men grundproblemet är att tyska politiker inte förmått axla det ökade ansvar som enligt analysen ovan åvilar den nationella politken i en valutaunion. Samtidigt är det fel att påstå att den tyska stabiliseringspolitiken är helt låst av medlemskapet i EMU. Så finns t.ex en möjlighet att sänka kostnader och sätta bättre fart på arbetsmarknaden genom att sänka arbetsgivaravgiften. Baksidan av det myntet är dock att en sådan åtgärd måste finansieras, i praktiken genom lägre ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen. Just den typen av åtgärder diskuteras nu i Tyskland. Slutsatsen för svenskt vidkommande av de tyska problemen är således inte att vi ska undvka euron, utan att vi ska undvika kostnadschocker, alltför generösa understödssystem och alltför trög arbetsmarknad. Därmed är jag tillbaka till behovet av tydliga spelregler och institutionella ramar för finanspolitiken. Det blir ännu viktigare då vi går in i unionen - eftersom vi då inte längre kan devalvera och stjälpa över problemen på andra.

30 HUR TA ANSVAR? Ska Sverige åka snålskjuts eller delta aktivt?
Större inflytande i unionen än utanför Eurorådet och ECB Sverige kan göra nytta i EMU Modernisera ECB Öka transparens och öppenhet DRIVA PÅ ELLER ÅKA SNÅLSKJUTS? Hittills har mitt föredrag varit tämligen krasst: Som en veritabel räknenisse har jag diskuterat vad euron betyder ekonomiskt, och om den gynnar Sveriges ekonomi och svenska medborgares välstånd. Det är en naturlig fråga att ställa för en ekonom - för att inte tala om massmedia som ständigt ger oss ”hela listan” över vad vi tjänar respektive förlorar! Men egentligen är det något osympatiskt att analysera euron bara i snöda ekonomiska termer. Låt mig därför avslutningsvis bredda perspektivet. Sverige har gått med i EU, vi har skrivit på Maastrichtfördraget och vi har inga särskilda undantag eller specialregler som gäller bara för oss. Ändå sätter vi oss nu vid sidan om, betraktar passivt det stora projekt som de andra medlemmarna driver, låter dem ta riskerna, finräknar på hur det går, om det gynnar oss och i så fall under vilka förutsättningar. Varpå vi säger vi till de andra: ”Hörni, vi är visserligen medlemmar i samma klubb, men vi låter er ta stötarna – och om vi så småningom finner att vi tjänar på det ni håller på med så går vi med. Annars får det vara.” Är det så underligt om vi betraktas som osolidariska? Är det inte troligt att ett Nej därför betyder minskat inflytande då vi ställer oss vid sidan av? För egen del tycker jag att Sverige bör gå med och ta sitt ansvar för att driva integrationen av Europa framåt. För det första får vi självfallet större inflytande som medlemmar i valutaunionen än om vi står kvar utanför: Som medlem blir Sverige också representerat i ECB och i euromedlemmarnas finansministerråd. För det andra tror jag att Sverige kan göra en viktig insats för att modernisera ECB. Den svenska Riksbanken har fungerat bättre, med tydligare mål och större öppenhet än ECB. Att ta sitt ansvar för Europa betyder inte minst att arbeta för att få ECB att fungera lika effektivt. Men det förutsätter att vi är med…

31 SUMMA SUMMARUM Inget valutasystem är perfekt! Euron är varken himmel eller helvete! För: Integrationen, arbetet för ett fredligt och väl fungerande Europa För: Tillväxt, köpkraft För: Lägre inflation Mot: Stabiliseringspolitiken Kan stabiliseringspolitiken stagas upp? Vad är viktigast? Vill Sverige vara med i integrationsarbetet, ta ansvar och använda euron som verktyg? JA TILL EURON – BÅDE AV EKONOMISKA OCH POLITISKA SKÄL Det går inte att sammanfatta detta långa föredrag i en enda bild eller en enkel slutsats. Jag har redovisat de skäl jag själv ser som de viktigaste för att rösta Ja till euron, men också de invändningar som reses i den svenska debatten. Var och en måste göra sin egen summering och sin egen hopviktning av argumenten. För egen del ser jag att tillväxtargumenten för euron är starkare i dag än de var då Calmfors-utredningen kom. Handeln växer snabbare och inkomsterna med den. Lägre ränta, högre investeringar och press på priserna följer likaså med euron. De politiska argumenten är också starkare än de har varit tidigare – eftersom unionen har blivit större och den politiska kostnaden för utanförskapet stiger. Där finns med andra ord klara plus. Stabiliseringspolitiken kan dock ge problem. Det blir svårare för ECB att sätta rätt ränta ju större unionen blir. Å andra sidan är Sverige i fas, vilket betyder att ECB normalt stabiliserar också vår ekonomi. Att integrationen tilltar, kan dessutom underlätta centralbankens uppgift. Det tyska exemplet visar att ECBs räntepolitik ändå kan avvika från vad som kortsiktigt är önskvärt för ett enskilt land - men de tyska problemen har inte orsakats av euron utan av fleråriga inrikespolitiska försummelser när det gäller arbetsmarknaden. Lärdomen är därför framför allt att Sverige ska undvika sådana misstag. Riskerna för det kan minskas om finanspolitiken ges ett tydligt ramverk, som ger politikerna fastare regler för vad som ska göras. Sammantaget talar – i min värld, liksom för de flesta ekonomer och chefer i näringslivet – de ekonomiska argumenten för ett Ja till euron. Tillväxt, investeringar och prisnivå väger tungt. Men ännu viktigare för mig är att ett Ja också är att ta aktivt ansvar för den gemensamma uppgiften att skapa ett fredligt och integrerat Europa. Att säga Nej är att backa från det ansvaret.