Presentation laddar. Vänta.

Presentation laddar. Vänta.

Ett tydligt exempel på att dessa redaktörer föredrar den alexandrinska texten är deras utelämning av Markus 16:9-20, trots att dessa verser finns i nästan.

Liknande presentationer


En presentation över ämnet: "Ett tydligt exempel på att dessa redaktörer föredrar den alexandrinska texten är deras utelämning av Markus 16:9-20, trots att dessa verser finns i nästan."— Presentationens avskrift:

1 Ett tydligt exempel på att dessa redaktörer föredrar den alexandrinska texten är deras utelämning av Markus 16:9-20, trots att dessa verser finns i nästan alla grekiska handskrifter och citerades av kristna kyrkofäder cirka 150 e Kr. Låt oss titta på detta kända bibelavsnitt som omfattar hela tolv verser som de anser inte ursprungligen skrevs av Markus. Skeptikernas argument är att de sista verserna i evangeliet har en annan stil än resten av evangeliet. De menar att två typiska uttryck som Markus använder saknas i dessa verser, vilket är ett ord som betyder genast och ett annat som betyder igen/åter. Men textforskaren Dean Burgon har undersökt saken och fann att genast även saknas i kapitel 12 och 13 av Markus. Och igen/åter saknas i kapitel 1, 6, 9 och 13. Utelämning av Markus 16:9-20

2 Detta är sålunda inte ett hållbart argument att genast och igen/åter saknas, för att välja bort dessa tolv verser. Ett annat argument som de för fram är att både Eusebius och Hieronymus saknade dessa versar i de flesta av de handskrifter som de hade tillgång till. Men det argumentet håller inte heller, eftersom de även bekräftar att de hade handskrifter som innehöll dessa tolv versar. Ett bevis för att Hieronymus betraktade dem som äkta var att han inkluderade dem i Vulgatabibeln och finns i alla latinska handskrifter utom en, som har en kortare avslutning. Utelämning av Markus 16:9-20

3 Handskrifter bysantinsk ursprung Stöd för att versarna skall vara med: Finns i alla grekiska handskrifter (618 av 620 inklusive handskriften Alexandrinus från början av 400-talet), utom två, Sinaiticus och Vaticanus, Finns i majoriteten av gamla latinska handskrifter från talet utom en, k, som har en annan kortare avslutning. Finns i alla latinska Vulgata- handskrifter från 400-talet och framåt. Finns i alla syriska handskrifter, inklusive Peshitta från ca 200 e. Kr, utom två. Verserna citerades av följande kyrkofäder Justin Martyren, ca. 150 e. Kr, Tatian ca. 175 e. Kr, Irenaeus ca. 180 e. Kr. och Hippolytus ca. 200 e. Kr. Handskrifter alexandrinsk ursprung Stöd för att versarna inte skall vara med: Saknas i två grekiska handskrifter, Sinaiticus och Vaticanus från ca. 350 e. Kr. Saknas i två syriska hand- skrifter Saknas i två georgiska handskrifter skrivna 897 och 913 e. Kr. Saknas i en del armeniska handskrifter (antalet varierar) Eusebius och Hieronymus (Jerome), hade grekiska handskrifter där dessa tolv verser saknades men även andra där de fanns med. Här är en sammanställning över Markus 16:9-20

4 Ett annat argument som Metzger för fram är att Origines inte uppvisar någon kunskap om dessa verser i sina kommentarer. Men det är inget hållbart argument. Origenes tystnad om dessa verser är inte något bevis. Enligt textforskaren Burgon så är det Eusebius tvivel över dessa verser som har påverkat många senare textforskare, trots att Eusebius inte förnekar att verserna existerade. Men de flesta av de handskrifter han hade var från Alexandria. De tolv verserna i Markus finns i en gammal syrisk handskrift, Peshitta, som tidigare daterades till 200-talet. Westcott var i sin bok, NT:s kanon, som han gav ut 1855, övertygad om att Peshitta var skriven någon gång i mitten av 100-talet. Men när han presenterade sina nya ideer, 27 år senare, om en syrisk recension, så ändrade han på datumet för Peshitta till senare delen av 200-talet eller 300-talet.

5 Peshitta ger stöd för den bysantinska textformen på många ställen och innehåller de sista tolv verserna i Markus. För att Westcott och Hort skulle kunna presentera sin idé om att den alexandrinska textformen representerar en mer ursprunglig text och att det senare blev en syrisk recension, då måste Peshittas ålder ändras. Annars är ju den syriska översättningen Peshitta äldre, med bysantinsk textform, och då representerar den istället en mer ursprunglig text än den alexandrinska textformen. Om Peshitta var från första hälften av 100-talet, som Westcott hävdade från början, så omkullkastar denna syriska handskrift hela hans nya framställning som han ger oss 27 år senare. Därför behövde Westcott förändra Peshittas ålder till omkring början av 300-talet.

6 Men Peshittas ålder stämde inte riktigt med de redaktörers uppfattning som gav oss den nya grundtexten De har på nytt ändrat på Peshittas ålder och nu säger de att den är från första hälften av 400-talet! Om Peshitta skulle vara från början av 300-talet, så skulle denna huvudsakligen bysantinska text vara äldre än både Sinaiticus och Vaticanus. Av denna anledning behövde man ändra på Peshittas ålder en gång till! När det gäller den syriska översättningen Peshittas ålder så har vi all anledning att ifrågasätta både Westcott och de senare redaktörernas påstående att Peshitta är från början av 400- talet. Sanningen är snarare att Peshitta är från 200-talet, som textforskarna bedömde den till från början. De hade på talet inga motiv till att faställa en felaktig ålder, men det hade däremot både Westcott och de redaktörer som gav oss den nya grundtexten 1975.

7 I sin bok A Textual Commentary on The Greek New Testament kommenterar Bruce M. Metzger de viktiga skillnaderna mellan olika grekiska texter, som var en av de fem redaktörerna till grundtexten. Där lyfter han fram att de tolv verserna saknas i hundra armeniska handskrifter men han nämner inte med ett ord att det finns lika många armeniska handskrifter som har med verserna. Dessutom nämner han inget om att de tolv verserna finns med i alla gamla latinska handskrifter utom k som har en kortare avslutning. Dessutom nämner han inget om att de tolv verserna finns med i alla syriska handskrifter utom två. Bland de syriska och latinska har vi handskrifter som är äldre än de armeniska, men Metzger nämner inget om dessa.

8 För övrigt är det ett känt faktum att armeniska handskrifter är översatta från alexandrinska handskrifter. När det gäller kyrkofäder som citerar dessa tolv verser så nämner han det bara helt kort i förbigående. Vi kan därmed konstatera att Metzger i sin framställan inte ger en neutral och korrekt framställan hur det ser ut bland handskriftbevis och citat från tidiga kyrkofäder. Han försvarar istället varför de föredrar den alexandrinska texten framför den bysantinska. Redogörelsen är ensidig och starkt färgad av att de föredrar den alexandrinska texten som de kallar “vetenskaplig” och “neutral”.

9 Ett starkt bevis för versernas tidiga existens är att följande kyrkofäder citerade verserna: 1.Justin martyren ca. 150 e. Kr, 2.Tatian ca. 175 e. Kr. 3.Irenaeus ca. 180 e. Kr. 4.Hippolytus ca. 200 e. Kr. Ett av citaten är t. ex. från Markus 16:18 där de skriver att om de dricker något dödligt så skall det inte skada de kristna. Irenaeus citerar år 180 hela versen från Mark. 16:19, som inte ifrågasätts av någon textkritiker. Obs! Citatet är skrivet nästan 200 år före Vaticanus och Sinaiticus. Ett starkt bevis för att Mark. 16:9-20 existerade långt före Vaticanus och Sinaiticus.

10 När det gäller handskrifterna Vaticanus och Sinaiticus så lämnar de båda ett tomt utrymme efter vers 8 i slutet av Markus, såsom om de var medvetna att de saknade något. Sinaiticus lämnar nästan en hel kolumn blank och Vaticanus nästan en och halv. Kodex Sinaiticus Kodex Vaticanus

11 I antiken hade man ibland en handskrift med enbart de fyra evangelierna och då hade man en annan ordningsföljd så att Markus kom sist. De kunde hända att de sista tolv verserna var skrivna på det sista bladet, och att detta sista blad av misstag hade rivits av och gått förlorat. Eusebius, (omkring år 325) skrev i sitt brev till Marinus att det fanns handskrifter som hade slutmarkering vid Markus 16:8. En del har tolkat Eusebius kommentarer, såsom att han menade att Markus Evangelium slutade med Mark.16:8. Men enligt Burgon, menade Eusebius slut på lektionen vid vers 8, därför att efter den versen kom ordet telos, som betyder slut, dvs. slut på den lektionen. Dessutom menade han att det fanns olika textvariationer. Eftersom Markus 16:9-20 fanns på sista sidan efter vers 8, där det stod telos, har förmodligen någon som kopierat trott att där var det slut, och det är mycket troligt ifall det var en handskrift, där sista sidan blivit avriven. Man har funnit handskrifter där det står telos vid vers 8 och där sista bladet saknas.

12 I Östrom betraktades dessa verser som äkta, vilket är lätt att konstatera genom den överväldigande majoritet av handskrifter som inkluderar dessa tolv verser. Även i Västrom ansågs verserna vara äkta och finns med i samtliga latinska handskrifter, utom en (k) som har en kortare avslutning. Samma bedömning gjorde reformatorerna på och 1600-talet som gav oss Textus Receptus och bibelöversättningar på åtskilliga språk. I närmare år har vi haft tolv verser i Markus Evangelium som alla kristna i Östkyrkan och Västkyrkan har betraktat som en del av Guds Ord. Textforskare som Dean Burgon och Edward Hills gör samma bedömning, som de första kristna och reformatorerna gjorde. Vi tror att de alla har blivit ledda av den Helige Ande och att vi därför har en bevarad text av Bibeln även idag.

13 Om dagens textforskare är överens om att Markus 16:9-20 är ett tillägg, varför finns verserna med i själva bibeltexten i de flesta moderna Biblar? Alla bör veta att en bibelöversättning på engelska, Revised Standard Version, uteslöt dessa verser från bibeltexten I sin utgåva 1946 och placerade texten som en fotnot. Metzger och A. Wikgren var två av dem som var ansvariga för det beslutet. Men det blev så många protester att utgivarna bestämde sig i sin nya utgåva 1971 att ta med verserna igen i bibeltexten men istället satte de dit en not om versernas tvivelaktiga ursprung. Andra bibelöversättningar undviker att göra som RSV gjorde och tar med verserna men sätter dem inom parentes och skriver i fotnoten att verserna 9-20 är ett senare tillägg, som saknas i de bästa handskrifterna. De tar med verserna och undviker på så sätt en proteststorm från bibelläsare och riskerar inte heller en minskad försäljning, men skriver samtidigt att de egentligen inte hör till Bibelns text utan är ett tillägg. Så gör t.ex. Bibel 2000 och Folkbibeln.

14 Vi har gått igenom de fem redaktörers argumentation. De anser att dessa tolv verser med absolut säkerhet inte hörde till det ursprungliga evangeliet av Markus. Men när vi har granskat deras argumentation har vi kunnat motbevisa samtliga. Kvar finns endast det faktum att de bara saknas i två grekiska handskrifter av 620 möjliga. Det finns handskrifter från samma tid, Alexandrinus som bara är några decennier yngre, som innehåller dessa tolv verser. Alla är överens om att vi har citat av kyrkofäder som citerade från dessa verser cirka 200 år innan Vaticanus och Sinaiticus skrevs. Vad är det som gör att de trots de överväldigande bevisen väljer den alexandrinska texten?

15

16 Orsaken är att dessa fem redaktörer har en förkärlek till den alexandrinska texten och i synnerhet kodex Vaticanus. Det var deras negativa inställning till den bysantinska texttypen/Textus Receptus och deras positiva inställning till alexandrinsk text som i hög grad påverkade deras textval. Black ansåg att den bysantinska texttypen är en senare sammanflätad kyrklig text. Metzger ansåg att den bysantinska texten var korrupt.

17 Aland ansåg att den bysantinska texten saknar betydelse, för att fastställa den ursprungliga texten. Allen Wikgren, valde redan år 1946 att ge ut Revised Standard Version, tillsammans med bl. a. Bruce Metzger, där de utgick från den alexandrinska grundtexten. Dessutom valde han med Metzger att ge ut en revideringen, New Revised Standard Version, som också utgår ifrån den alexandrinska texttypen och som lägger till de apokryfiska böckerna i Bibeln. Carlo Martini är en förespråkare för kodex Vaticanus och därmed även för den alexandrinska texten.

18 Redaktörerna till den nya grekiska texten var inte neutrala utan alla förespråkade den alexandrinska textformen och så gott som samtliga negativa till den bysantinska texten/Textus Receptus. Dagens textforskare hävdar gärna att vi idag har tillgång till betydligt mer handskrifter än man hade på reformationstiden och kan därför bättre fastställa den ursprungliga texten än man kunde tidigare. Men det är inte sant. Vi har sett att Aland ansåg att alla bysantinska handskrifter saknar betydelse för att fastställa den ursprungliga texten. De är bara kopior som upprepar samma sak. Nya textfynd som är bysantinska är med andra ord helt ointressanta.

19 Sanningen är att en majoritet av dagens textforskare: ensidigt förespråkar den alexandrinska texttypen, framhåller handskrifter av alexandrinsk textyp men nämner inte de andra som vi nyss har sett i Metzgers bok A Textual Commentary on the Greek New Testament. åldersförändrar handskrifter som inte stämmer med deras framställningar som Westcott och Kurt Aland gjorde med Peshitta. De lyfter gärna fram de gamla kodexarna Vaticanus och Sinaiticus och hävdar att de är nya fynd. Men Vaticanus som de flesta föredrar är inget nytt fynd! Den handskriften kände t.ex. Erasmus till redan i början av 1500-talet men han använde den inte.


Ladda ner ppt "Ett tydligt exempel på att dessa redaktörer föredrar den alexandrinska texten är deras utelämning av Markus 16:9-20, trots att dessa verser finns i nästan."

Liknande presentationer


Google-annonser