Vägar till full sysselsättning och rättvisa löner Lennart Erixon Nationalekonomiska institutionen Stockholms universitet ABF 18 februari 2016

Rapportens berättelse Systematisk kritik av den nyliberala berättelsen (ideologin/metateorin) Analys av maktförskjutningar genom finanssektorns ökade betydelse och kapitalets ökade rörlighet Ansatser till en ”postkeynesiansk” teori Höga löner främjar tillväxt och sysselsättning Jämnare inkomstfördelning och höjda löner för lågavlönade skapar högre efterfrågan Välfärdsstaten är en konkurrensfördel

Rapportens berättelse, forts. Arbetslösheten i Sverige är till stor del ett efterfrågeproblem. Rekommendationer av en expansiv finanspolitik (på både kort och lång sikt) samt en ökad löneandel utifrån ett ambitiöst arbetslöshets- och sysselsättningsmål Kritik av nedrustningen av arbetsmarknadspolitiken, framför allt av arbetsmarknadsutbildningens minskade betydelse och inriktning En generös arbetslöshetsförsäkring kan öka rörligheten på arbetsmarknaden, arbetsmotivationen och matchningseffektiviteten

Allmänna synpunkter Sambandet mellan solidarisk lönepolitik (höga löner), omvandlingstryck och tillväxt – inte så framträdande som man kunde ha förväntat. Och fokus bara på utslagning av lågproduktiva branscher. Rapporten kunde ha vidareutvecklat Rehn-Meidnermodellen, bl a genom att knyta an till dagens forskning (Acemoglu etc). Vart tog regionalpolitiken vägen? Hänvisningar till att t ex bygga bostäder ”där efterfrågan på arbetskraft är hög” osv (s. 234, se även s. 233, 238, 244). Diskussionen om strukturpolitik är fokuserad på arbetsmarknadens funktionssätt och den offentliga infrastrukturen. Lite tunt om innovationer och forskning, speciellt om statlig forskningsfinansiering och riskkapitalmarknader. Lite om fackföreningsrörelsens försvagade inflytande under de senaste decennierna. Allt kan inte skyllas på löntagarfondsdebatten. Självkritik? Få internationella utblickar.

Ambivalens, särskilt i synen på ekonomisk politik och ekonomisk teori Trots betoningen av den aggregerade efterfrågan - rapporten använder begreppet jämviktsarbetslöshet. Begreppet är problematiskt om man antar att det finns en ’naturlig’ tendens till full sysselsättning och om man bortser från att ekonomisk politik kan påverka strukturomvandling, produktivitet och ge upphov till kumulativa processer (rapporten hänvisar bara till hysteresiseffekter). Det är dessutom omöjligt att empiriskt fastställa jämviktsarbetslöshetens storlek (vilket rapporten påpekar med rätta). Konflikt 1: Rapportens arbetslöshetsmål: 2-4 %. Men den pläderar samtidigt för att använda ett sysselsättningsmål för RB och att låta Finanspolitiska rådet fastställa detta. Men jämviktsarbetslösheten är ca 6-7 % enligt gängse beräkningar (Konjunkturinstitutet m fl). Sverige har då nästan full sysselsättning i dag! Bättre att rekommendera ett generösare inflationsmål för RB (förkastas i rapporten). Konflikt 2: Rapporten anknyter till rationell förväntningsteori genom att hävda att RBs avvikelse från inflationsmålet sedan mitten av 90-talet fick realekonomiska effekter genom att det uppstod ett gap mellan den förväntade inflationen (2 %) och den faktiska inflationen. Slutsatsen: lönerna har varit för höga i Sverige. Synsättet är oförenligt med det i andra delar av rapporten.

Ambivalens, särskilt i synen på ekonomisk politik och ekonomisk teori, forts Den nya ekonomiska politiken kritiseras och ses rentav som en del av den kritiserade nyliberalismen, som ”…en del av nyordningen” (s. 99-100). Men samtidigt: rapporten ställer sig bakom de penning- och finanspolitiska ramverken och en oberoende RB ”Det finansiella ramverket fyller en viktig funktion” (s. 264). ”Det är bra med ett tydligt regelverk för den offentliga sektorns finanser” (s. 265). ”Den stabiliseringspolitiska situationen…har till stor del lagt grunden för mer stabila institutioner och därmed en mer stabil konjunkturutveckling.” (s. 250). Argument för en oberoende RB och för att främst använda penningpolitiken i stabiliseringspolitiken är att den ”…inte är styrd av politiker” (s. 250). En aktiv finanspolitik ska begränsas för ”…att politiker riskerar att utforma politiken i syfte att bli återvalda eller för att tillfredsställa särskilda väljargrupper.” (s. 265). Finanspolitik ska bara användas ”…i djupa eller kraftigt utdragna lågkonjunkturer och vid kraftig överhettning.” (s. 265). Ger vissa associationer till den nya konsensusen (under 90-talet) i den ekonomiska politiken och kanske också till nyliberalismen…