Presentation laddar. Vänta.

Presentation laddar. Vänta.

Klass 7 D Sagor SAGOR 7D Bok 1. Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 1 av 4 Framsida av Liv Raitio Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva.

Liknande presentationer


En presentation över ämnet: "Klass 7 D Sagor SAGOR 7D Bok 1. Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 1 av 4 Framsida av Liv Raitio Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva."— Presentationens avskrift:

1 Klass 7 D Sagor SAGOR 7D Bok 1

2 Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 1 av 4 Framsida av Liv Raitio Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva sagor på svenskan och jobbat med illustrationer på bilden. Lärare Ann-Charlotte Säfbom, bild samt Kristina Büki, svenska Eriksdalsskolan

3 Innehållsförteckning Silver och bären av Amelie Frisén Jan the onding av Viggo Jansson Trollpojken av Dilan Koc Sagan om systrarna och skogskrumlen av Fanny Öhrn Prinsessan och mörkret av Liv Raitio Ralof och Världsätaren av August Leander En oväntad resa av Olof Stadius Bonden som möter jätten av Josef Jammeh

4 Silver och bären Det var en gång en älva som bodde i en stor och vacker skog med flera andra älvor. Älvan hette Silver eftersom att hennes ögon var silvriga och lyste som månar i hennes lilla ansikte. Hon bar alltid mörkblåa kläder. Hennes hår var mörkt och hängde i stora lockar över hennes rygg. Vingarna var tunna och spröda som en fjärils, och de var även silverfärgade. En varm höstdag skulle Silver gå ut i skogen och plocka bär åt sig och sina vänner. Efter ett tag träffade hon en ekorre. - Vad gör någon så liten som du i en så stor skog som denna? frågade ekorren. - Jag plockar bär åt mig och resten av skogens älvor, svarade Silver. - Åh, jaså, sa ekorren fundersamt. Om du vill ha några väldigt saftiga och goda bär så kan du plocka dessa. Ekorren sträckte fram sin hand mot Silver. I den låg fyra stycken runda, djupt röda bär. Men någonting i ekorrens blick gav Silver en känsla av att hon inte kunde lita på ekorren så hon sa: - Ja, jag kan väl smaka, om du smakar först. - Varför ska jag smaka först? frågade ekorren. - Om du tycker att de är så goda så har du väl ingenting emot att äta ett av dem? sa Silver. Då kände sig ekorren tvungen att äta bäret, så han placerade det tveksamt i sin mun och svalde. Silver stod storögt framför honom och betraktade hur han föll stendöd ner på marken framför henne. Sedan fortsatte hon att gå genom skogen, nu lite försiktigare än förut.

5 Silver blev förskräckt och försökte rycka loss sina små fötter från marken medan snigeln kom närmare och närmare med sin hungriga blick. Efter flera försök lyckades Silver dra loss sina fötter och sprang ut i skogen. Efter ett tag mötte hon en slemmig snigel. Snigeln gick sakta fram till henne och sa: - Hej, lilla älva, vad gör du ute i denna stora skog? - Hej, snigel, jag plockar bär åt mig och resten av skogens älvor, vad gör du själv? sa Silver. - Jag tar en mysig promenad, svarade Snigeln. Om du vill så kan jag visa dig ett av skogens bästa bärställen. Silver funderade en liten stund och kom fram till att det inte kunde skada att följa med snigeln. - Då gör jag väl det, svarade hon. - Följ efter mig, sa snigeln. När de hade gått en bit kom de till en smal stig där man bara kunde gå en person i bredd, så snigeln gick först och Silver gick bakom henne. Plötsligt upptäckte Silver att hennes fötter satt fast i marken. De hade fastnat i en kletig sörja. - Fru Snigel, sa Silver. Jag sitter fast i ditt snigelslem. Snigeln vände sig om och sa: - Bra, då kan jag börja äta dig.

6 Snigeln var så långsam att hon inte hann ikapp henne. Silver fortsatte försiktigt att gå fram i skogen, solskenet letade sig fram genom trädtopparna. Doften av mossa låg i luften och det enda ljud som hördes var löven som prasslade som papper i vinden. När Silver hade gått en bit till såg hon ett stort, fult troll. Trollet såg henne inte utan fortsatte att gå sin väg genom skogen. Sedan trampade han nästan på henne så att hennes ena vinge skadades. - Vem är det som kittlar min fot? röt trollet. - Det är jag, pep Silver. Du trampade nästan på mig. Hon var rädd att trollet skulle äta upp henne eller koka soppa av henne eller något annat hemskt men istället lyfte han bara upp henne och frågade vart hon var på väg. - Jag ska plocka bär åt mig och resten av skogens älvor, svarade Silver. Trollet sa att han visste ett bra bärställe så han bar Silver dit. Där fanns det många fina bär i flera röda nyanser och de gick runt och åt massor av dem. Sedan plockade de enorma mängder till de andra älvorna ända tills solen gick ner. Då bar trollet Silver hem och de bakade gigantiska pajer av bären. De åt tills de knappt kunde stå längre och sedan levde de alla lyckliga i alla sina dagar tillsammans i den stora skogen. Av Amelie Frisén

7 Jan the onding Det var en gång en pojke som hette Benny. Benny var en bonde och bodde på en gård i Schwoklokflok. Schwoklokflok var världens tråkigaste stad. Det var lärosätet som hade grundat staden. Benny avskydde att odla plantor som han hade fått av gårdsledarna. När Benny kom hem efter allt odlande så kom hans höns och sa - Benny du har odlingar att ta hand om! Annars blir det bara mer att göra! - Men gården planerar allt så dåligt jag menar: Här får du odlingar att göra på 5 minuter. Men om du inte hinner så får du odlingar att göra. Och du har 5 minuter från varje gård som ligger km från varandra. Om du inte klarar det så får du F! Benny stack iväg till sin kompis Berra som bodde några gårdar bort. När Benny kom fram till Berra så knackade han på men Berra hade för många odlingar att göra. Benny blev så arg. - ÅÅÅH, DESSA ODLINGAR VARFÖR KAN DE INTE BARA BRINNA VI ALLA KOMMER JU ATT DÖ AV STRESS!!! Skrek Benny - Lunga dig vi kan ju skriva ett brev till gården. Sa Berra och så gjorde de det Kära gård jag och min Kompis Berra tycker att det är för mycket odlingar att ta hand om. Vi blir ju stressade och börjar nästan gråta av stress. Dessutom om man inte hinner göra alla odlingar på 5 minuter som får man ju F! Det vill vi att ni ska ändra på genom att korta ner på odlingarna och ge oss mer tid att odla. Det finns fördelar:

8 1: Folk kommer att hinna med mer och inte bli lika stressade 2: Om folk inte blir stressade så kommer de att odla gladare och snabbare 3: Vi behöver ju en fritid att göra något på annars dör vi av uttråkning. Med vänlig hälsning, Berra och Benny. - Nu skickar vi det! Sa Berra och hoppade glatt. - Ja vi får hoppas att det blir någon förändring! Sa Benny. De två pojkarna väntade och väntade i flera dagar och till slut så kom ett svar. Benny kunde knappt tro sina ögon. Han sprang allt han hade hem till Berra. - Berra Berra vi har fått svar vi har fått svar! Sa Benny. Berra blir helt galen och hoppar runt av lycka. - Vi läser det! Sa Berra - Ja men riv inte upp det och glöm inte att de kan ha sagt nej. Sa Benny. De öppnar brevet. Halloj! Pojkar vi har läst ert brev och tyckte att det var bra argument. Men vi är ju gården och så tråkiga som vi är så blir det ingen ändring för att vi är programmerade av lärosätet. Om ni vill ändra på detta så måste ni ta in i den intensiva duellen mot Lärosätets chef Jan Björklund! DUN DUN DUN. Er tid börjar nu Lycka till Med vänlig hälsning gården. - Vad ska vi göra? Undrar Berra med rädd röst. - Vi får duellera mot Jan. sa Benny.

9 De gick för att hämta vapen och utrustning de gick också runt och frågade efter kartan av en man som heter Olof och var mästare på Taekwondo, Karate och kung Fu. - Jag har alltid velat ändra på de där odlingsreglerna och behövt det rätta teamet för det. sa Olof. - Jag har svart bälte i Taekwondo, sa Benny. - Jag har svart bälte i Karate, sa Berra. - Bra du kan vi klara detta, sa Olof. Det tre pojkarna gick i flera dagar utan att något hände. Men så plötsligt dök en person upp någon med glasögon och svart hår. - Det är Göran Hägglund, sa Olof. - Mig måste ni komma förbi först, sa Göran. - Vi tar dig lätt, sa Berra. Det gjorde de också med en massa sparkar slag och alla möjliga konster. Göran flög hit och dit upp och ner. - N-n-ni k-k-kommer aldrig t-t-ta Jan, sa Göran. - Jo det kommer vi visst, sa Benny och gick. När de väl kom fram till Jans gård så gick de in. Men på gården står det en massa vakter. -Jaha! sa Olof och bara slår sig igenom vaktströmmen. - Sådär ja, nu går vi, säger Olof. Nu är de inne i JAN BJÖRKLUNDS sal och där satt han och skrattade - Ni? Är det ni som ska duellera mot mig hahahahahahaha! skrattade Jan.

10 Bild av Viggo Jansson

11 - Ja, det ska vi och du kommer dö om tio sekunder, sa Olof. - Kör till! sa Jan. Pojkarna var så snabba att JAN inte såg dom. Jan tog fram en lans och stack den i luften men det är var där. Det var Olof som fick lansen i magen. - Olof! ropade Berra och Benny. Olof föll mot marken och dog - Aaargghh du ditt fule troll du dödade min vän nu ska du dö! skrek Berra. Berra sprang mot Jan hoppade upp i luften tog fram sitt ninjasvärd och stack det i magen på Jan som dog. - Vi gjorde det woho! sa Berra och hoppade av glädje. - Ja men Olof då? undrar Benny sorgset. -Han gjorde det också och han finns alltid här, sa Berra och pekade på hjärtat. - Ja det är sant, sa Benny och grät lite. De gick till JANS dator och ändrade på odlingar från till 200 på 100 Minuter och om man blev klar i förväg så fick man glass. De återvände till byn och det blev en stor fest med bröd, biff, ris och massa annat. Men något stämde inte ingen frågade efter Olof. Det visade sig att Olof bara var en hjälpande som de fick hjälp av på vägen och allt. - Hallå grabbar får man smaka lite bröd? frågade en bekant röst. - Olof! Sa båda två och kramade honom samtidigt och grät. Av Viggo Jansson

12 Trollpojken Det var en gång en pojke vid namn Theodor som bodde ute i skogen. Theodor var tolv år och föräldralös. Den enda familj han hade var dem fyra trollen som också bodde i skogen. De förklarade för honom när han var fem år att hans föräldrar varit med om en olycka och att de varit tvungna att ta hand om Theodor. Trollen hade hjälpt honom mycket. Allt från kunskaper om livet till att kunna jaga på rätt sätt. Av alla trollen älskade Theodor Gammeltroll mest. Han var det klokaste och äldsta trollet och han hade ett hjärta av guld. De andra trollen bestod av Märt, Tilde och Gammeltroll. Märt var som en mamma för Theodor, och Tilde och Gammeltroll hans söta små lillasystrar. Tilde och Gräsland var tvillingar och de umgicks alltid med varandra. En dag när Gammeltroll kände sig lite krasslig och inte kunde jaga bad han Theodor om hjälp och Theodor ställde självklart upp. Han sa åt Theodor att skaffa middag åt den hungriga familjen. Ju längre in i skogen han gick desto mer kände han sig orolig. Han var rädd att Gammeltroll skulle bli sjukare och att resten av trollen skulle vara så rädda att de inte ens skulle kunna bota honom. Men Theodor vände inte tillbaka. Av Gammeltroll hade han fått ett uppdrag, och det skulle han avsluta. Det var dödstyst ute i skogen och det enda som hördes var Theodors fötter när han trampade på knakande kvistar. Men så plötsligt hörde Theodor röster. Theodor tänkte för sig själv att det inte kan vara troll som låter, nej, genom den grova rösten och den höga tonen måste det vara människor, troll skulle aldrig höja rösten eller ens skrika så Theodor var på sin vakt. De sysslade med någonting och det ville Theodor ta reda på. Han höll sig på avstånd men var ändå så pass nära så att han kunde höra rösterna: Om vi fångar dessa illaluktande monster så blir vi både rika och berömda!

13 Ja, chefen. Kungen kommer bli så stolt. Medan männen traskade förbi Theodor kunde han höra sitt eget hjärta bulta så högt att han var rädd att de skulle höra det. När han var helt säker på att männen var borta sprang han raka vägen hem. Men när han kom hem insåg han att han kommit försent. Trädkojorna som Theodor och trollen bodde i, stod i lågor. Branden spred sig i ett nafs och snart brann hela skogen. Hjärtat slog fort på Theodor och han sprang runt i cirklar och ropade på alla trollen men alla var spårlöst försvunna. När han precis skulle bli omringad av elden, kände han en hand ta tag i hans arm som sedan drog ut honom ur ringen. Pustande kollade han upp för att tacka de som räddade honom och då ser han den vackraste varelsen han någonsin sett, en flicka i ungefär hans ålder, med klarblåa ögon och gyllengult hår. De sprang allt vad de hade och kom äntligen ut ur skogen. Theodor svarade ett generat ”tack” och flickan presenterade sig som Glittran och förklarade att hon bott i skogen alldeles ensam sedan hon var ett spädbarn. Då förklarade Theodor var han bodde, vem han bodde med och sedan förklarade han sin lilla olycka som skett och Glittran lyssnade på. Glittran föreslog att de skulle till staden och be om hjälp men just då hörde de något prasslande. De blev rädda men stod kvar. Då såg de en man komma emot dem med ett gevär. De började småspringa men då hörde de mannen ropa efter dem att han är snäll och vill hjälpa dem. Mannen berättade att han hade fångat de onda männen som startade branden medan de gick försiktigt gick fram till mannen. Theodor frågade ifall han hade sett några troll och mannen skrattade och skakade på huvudet. Sedan sa Glittran att de borde kolla hennes skog eftersom det inte brann där. De sprang en lång bit och kom sedan till Glittrans hem och där såg Theodor Märt, Gräsland, Tilde och Gammeltroll. Glädjen spred sig i Theodors kropp när han såg dem och trollen var också fulla av glädje.

14 Bild av Dilan Koc

15 Vad hände med branden?, frågade Theodor. Branden tar jägaren hand om, svarade Gammeltroll. Glittran sa att trollen och Theodor självklart skulle kunna få bo hos henne. Trollen var så tacksamma och Theodor likaså. Glittran hade en stor erfarenhet av jakt så de bestämde att hon skulle jaga hädanefter. Glittran kom tillbaka efter sin jakt med en stor köttbit och de grillade den, åt och var lyckliga. Så levde de lyckliga i alla sina dagar. Av Dilan Koc

16 Sagan om systrarna och skogskrumlen Djupt inne i den mörkaste skogen av de alla bodde en familj. Den bestod av de tre systrarna Knocka, Smocka och lill-Lotta. Lill-Lotta, den yngsta dottern, var känd för sin givmildhet och visdom. Alla som träffade lill-Lotta tyckte genast om henne. Men de två äldsta systrarna var klumpiga, själviska och fåfängda. Tillsammans med sin far bodde dem i en liten trästuga långt bort från alla andra människor. En dag sa fadern till sina döttrar, – Jag har blivit sjuk och det blir bara värre och värre. För att kunna överleva behöver jag medicin. Den kan ni finna i den stora staden bortom ån. Jag ber er, kan ni tillsammans ge er iväg för att hitta den åt mig? Gå bara igenom skogen till den smala ån och gå över bron så kommer ni till staden, där får ni hjälp. Systrarna bestämde sig för att ge sig av morgonen därpå. – Glöm inte att vad ni än gör, håll ihop. Och akta er för skogskrumlen, den är listig och otäck, sa fadern efter dem. Lill-Lotta var direkt på rätt väg med Smocka och Knocka tätt bakom sig. När de hade kommit till ån var det redan mörkt och de bestämde sig för att göra en eld och fortsätta följande dag. Systrarna hittade en plats bredvid en murken trädstam och skulle bara hitta ved så att de skulle kunna starta en eld. Knocka föreslog att hon kunde leta efter ved så kunde de andra sitta kvar och vänta vid trästammen.

17 Bild av Fanny Öhrn

18 Lill-Lotta tyckte att det lät lite dumt att inte gå tillsammans när deras far tydligt hade sagt åt dem att hålla ihop. Men tillslut gav hon med sig. Knocka hade bara hunnit gå en kort bit när hon hörde en röst ropandes efter hjälp. Det var en padda som hade fastnat under en hög med pinnar och löv. Men Knocka tyckte inte att hon hade tid att rädda paddan eftersom att hennes systrar väntade på henne. Så hon gick vidare och När hon äntligen hade hon hittat en hög med pinnar som var perfekta att starta en eld med så såg hon en man framför henne med de vackraste ögon, gröna som den djupaste av skogar och ett leende strålande som solen. Hon tappade pinnarna på marken när han började tala. – Tänka sig, att aldrig mer slita och gno, det bli väll bra måtro. Att kunna klä dig i silver och gull, jag gör allt för din skull. Kom med mig till mitt magiska slott. I ett främmande rike långt, långt bort. Utan ansträngning får du allt du kan drömma om och lite till, du behöver bara sitta still. Sträck ut din fagra hand och låt mig ta dig till de sagolikaste av land, sa den ljuvliga mannen och sträckte ut sin hand mot Knocka. Hon hann inte ens fundera över saken innan hon tog tag i hans hand. Då kände hur hennes kropp försvann och istället för en människa, stod där en bucklig, grå sten.

19 Smocka och lill-Lotta hade nu väntat i timmar och börjat bli oroliga. Smocka beslöt sig för att ge sig efter Knocka och innan lill-Lotta hade hunnit protestera var hon borta. Nu satt lill-Lotta helt ensam vid trädstammen. Smocka gick åt samma håll hon sett sin storasyster gå åt. Efter ett tag hörde hon en röst ropandes efter hjälp. Nedanför henne låg en padda under en hög med pinnar och löv. Men på grund av hans extremt fula utseende valde hon att låta honom ligga kvar, han fick skylla sig själv. Efter ännu en stund av letandet efter systern skådade hon en underbart söt man. Han hade läppar, röda som blod och var klädd i en elegant klädnad. – Tänka sig, att aldrig mer slita och gno, det bli väll bra måtro. Att kunna klä dig i silver och gull, jag gör allt för din skull. Kom med mig till mitt magiska slott. I ett främmande rike långt, långt bort. Utan ansträngning får du allt du kan drömma om och lite till, du behöver bara sitta still. Sträck ut din fagra hand och låt mig ta dig till de sagolikaste av land, sa den förtjusande mannen. Smocka tog tag i hans hand precis som hennes syster hade gjort. Nu var även hon förvandlad till en stor, kall sten.

20 Lill-Lotta satt vid trädstammen och väntade på att systrarna skulle komma tillbaka. Men det tog en sådan tid så att, trots sin rädsla gav hon sig iväg efter Knocka och Smocka. När hon hade börjat vandra hörde hon ett svagt rop på hjälp. Hon såg en padda under högen med löv och pinnar och hjälpte den på en gång. Han tackade hjärtligt för hennes godhet och som tack för sin hjälp gav han henne en ring. – Använd den när bekymmer uppstår. Säg bara orden ”ring hjälp” så löser sig alla problem, sa paddan och hoppade glatt iväg. Hon la ner ringen i sin kjolficka och fortsatte att leta efter spår från sina försvunna systrar. Hon stannade plötsligt mitt framför det skönaste ansikte hon någonsin bevittnat med ljusbrunt hår som lyste som guld. – Tänka sig, att aldrig mer slita och gno, det bli väll bra måtro. Att kunna klä dig i silver och gull, jag gör allt för din skull. Kom med mig till mitt magiska slott. I ett främmande rike långt, långt bort. Utan ansträngning får du allt du kan drömma om och lite till, du behöver bara sitta still. Sträck ut din fagra hand och låt mig ta dig till de sagolikaste av land, sa den vackra herren. Men lill-Lotta var inte interesserad av hans erbjudande och svarade högt och tydligt nej. Då förvreds mannen ansikte i ilska och hela hans kropp skakade. Långsamt förändrades hans utseende och ju mer arg blev han. Tillslut var inget av den strålande vackra människan kvar utan framför henne stod nu en hemskt gräslig varelse.

21 Lill-Lotta var säker på att det var skogskrumlen. Han började springa mot henne men lill-Lotta tog snabbt fram ringen fram ringen från sin kjolficka och skrek ”ring, hjälp”. Varelsen stannade upp i sitt språng och började förminska. Och tillslut var inget av skogskrumlen kvar utan istället låg där en lysande hög av rent guld. Och de två stenarna som var bredvid förvandlades till Knocka och Smocka. Efter det att de tre systrana kramat om varandra hårt plockade på sig skatten och skyndade sig snabbt därifrån. De sprang över ån, till staden och hittade medicinen. De betalade med guldet från skogskrumlen och tog sig hem till sin far. Han blev snabbt frisk och de levde lyckligt i alla sina dagar. Av Fanny Öhrn

22 Prinsessan och mörkret Det var en gång ett litet kungarike. Det må ha varit smått, men folket var lyckligt och det var det viktigaste för kungen som styrde landet. Vid kungens sida fanns alltid hans dotter, prinsessan. Prinsessan var både modig och klok, trots att hon bara var åtta. Hon var det absolut viktigaste kungen hade och en dag skulle hon styra landet. En sen höstkväll började flickan att nysa så förfärligt. Hennes läkare sade att hon skulle sova bort förkylningen, så hon gick och lade sig. Nästa dag när kungen kom in i prinsessans rum för att väcka henne hade elden brunnit ut, och rummet var iskallt. Kungen sprang fram till prinsessan och skakade hennes kalla, livlösa kropp. Men hur mycket han än ropade och skrek, öppnade inte flickan sina ögon. I ett märkligt land, långt borta från det lilla kungariket, vaknade en prinsessa upp på marken. Hon hade ingen aning om var hon var, eller hur hon kommit dit. Hon ställde sig upp på sina taniga ben och började följa vägen hon hade vaknat upp på. När hon hade gått en bit hörde hon en märklig sång. Flickan kände igen melodin, men hon kunde inte komma på vart ifrån.

23 Av Liv Raitio

24 Sången fick henne att känna sig trygg och hon började följa de fagra tonerna för att hitta dess ursprung. Melodin kom inne från skogen och flickan tvekade när hon tog ett steg in i skogsbrynet. I en glänta inuti skogen satt en gammal gumma och spelade på en flöjt. När prinsessan steg fram ur buskarna tittade den gamla gumman upp och log. Hon slog tre gånger på flöjten, den började spela av sig själv och den gamla gumman började sjunga. ”Å barn av ljus, du hör ej hit. Det var härskaren av mörkret som förde dig dit. Men mörkret är inte ont, bara sjukt. För att hitta hem måste du hela den. Du behöver tre magiska ting, det första är sand, jag har i min hand. Det andra är ljus, som lyser upp lidandet. Det sista är vatten, som helar såren. Hela mörkrets härskare och han tar dig hem.”. När kvinnan sjungit färdigt gick hon upp i rök, det enda hon lämnade efter sig var en påse med sand. Prinsessan som så gärna ville hem till sin kära far, tog påsen och gav sig av för att hitta någon som visste vart mörkrets härskare kunde vara. Vid en ruin inuti skogen härjade Ljusätare, ett groteskt monster med ögon stora som huvuden och tänder vassa som knivar. Hans enda mål var att äta allt ljus som kom i hans väg. När den lilla flickan kom till ruinerna gömde hon sig snabbt i en buske. Ljusätare var fullt upptagen med att nå någonting inuti de förfallna byggnaderna, någonting som hysteriskt ropade på hjälp. Prinsessan ville så gärna hjälpa varelsen, som snart skulle bli monstrets middag, och såg sig omkring för att se om det fanns någonting som kunde vara till sin hjälp.

25 Bakom en stor sten låg ett svärd och en svagt brinnande lykta. Flickan sprang fram till tingen och plockade upp dem, även om svärdet var minst lika stort som prinsessan så kunde hon lyfta det utan större ansträngning. Flickan visade sig för monstret och ropade, ”Å monster av ont, jag är här för att besegra dig, hela mörkret och hitta tillbaks till min far!”. Ljusätare vände sig om och skrockade medan han rusade mot prinsessan. Då kastade hon sin lykta mot monstret som ryggade tillbaks när lyktan kom flygande, och tryckte in sitt svärd i pannan på besten, som föll död ner på marken. Ut ur ruinerna flög då en liten varelse, inte större än en tesked. Efter att varelsen hade tackat prinsessan minst tio gånger och presenterat sig som Litet Ljus, trollkarls lärling, frågade kungadottern om vägen till mörkrets näste. ”Det är inte långt” sa Litet Ljus, ”jag kan följa dig dit.” och så gav de sig av. Vid ett stort träd satt Hatspridare, ett mycket farligt monster vars kropp var gjord av magiskt, levande vatten, med krafter att styra andras tankar. Flickan märkte ingenting när Hatspridare smög upp på Litet Ljus och tog över hans tankar. Dock såg sig Hatspridare inte för och klev på en gren. Prinsessan drog snabbt sitt svärd, men det var för sent, Litet Ljus var redan under Hatspridares kontroll och flög mot flickan med vinande fart. Kungadottern lyckades i sista sekund fånga Litet Ljus i sina små händer. Hon tryckte den lilla mot sitt bröst och plockade snabbt upp en sten som hon slängde mot monstret. Visserligen gick stenen rakt igenom Hatspriders våta kropp men hon tappade koncentrationen och Litet Ljus blev vanlig igen. Då höjde prinsessan sitt svärd och högg monstret mitt itu. Hatspridare blev till en pöl av vatten och flickan fångade upp lite av det i en flaska.

26 När Litet Ljus hade återhämtat sig, fortasatte det två vännerna sin färd för att hela mörkret. Efter en kort promenad, kom de tillslut fram till en stor borg. Flickan gick fram till den stora porten och bankade hårt på det ruttna träet. Då hördes ett gnisslande ljud och en stor bur föll över henne. Dörren till borgen öppnades och en lång smal varelse med stora klumpar på kroppen steg ut. ”Jag vet varför du är här” dånade mörkret och fortsatte ”men du kommer inte att lyckas.”. Han log ett hånfullt leende och skulle precis vända sig om för att gå in när prinsessan ropade: ”Å jo, det tror jag nog att jag kommer.”. Den lilla flickan höll upp en blandning av den magiska sanden och vattnet i sina små händer. När monstret böjde sig ned för att se vad prinsessan höll upp, blåste flickan blandningen i monstrets ansikte och ropade, ”Nu Litet Ljus!”. Litet Ljus, som hade gömt sig i buskarna under hela schabraket, kastade en kraftig ljusförtrollning över det mycket förvirrade mörkret. Han skrek av smärta när han träffades av strålarna. Det började ryka så förfärligt om monstret, ur röken steg då en vacker man. ”Å flicka av ljus, du har räddat mig från det onda som besudlade mig med hat. Du hör inte till denna värld, än, så därför ska jag ta dig hem, som tack för att du räddade mig.” och med de orden somnade flickan på marken. I ett litet kungarike, långt borta, sörjde en kung sin dotter. Hennes livlösa kropp i hans famn. Men när hans första tår nådde hennes kind, öppnade hon sina hasselbruna ögon och slog händerna om hans hals. I ett litet kungarike, långt borta, lekte kungen och hans dotter i sin trädgård. Lyckliga över att de kunde vara tillsammans igen. Av Liv Raitio

27 Ralof och Världsätaren För en lång tid sedan i ett land vars språk och namn länge sedan försvunnit från jordens yta. Levde det ett folk som kallades för dvärgar på grund av deras korta längd och deras väldigt breda kropp. En av alla de tusentals dvärgarna som fanns i världen var det en ung dvärg vid namn Ralof. En gryning var Ralof ute och grävde i gruvorna som alla dvärgar var tvungna att göra varje dag och varje timme av deras liv. När Ralof grävde sig fram igenom stenarna och mineralerna märkte Ralof något ytterst speciellt, en stentrappa som troligen stått där sen urminnes tider. Han blev väldigt nyfiken av trappan och valde att gå uppför den. Han gick och gick uppför trappan och tillslut efter minst en dags färd uppför trappan såg han en sten lucka. Han öppnade luckan och helt plötsligt befann han sig på en vacker äng fylld med blommor av olika slag. Ralof som aldrig hade sett ljus förut var förtrollad men samtidigt rädd för han kom på straffet man får om man lämnar gruvorna nämligen döden. Han bestämde sig nu för ett livsförändrande beslut, att han skulle lämna gruvorna och aldrig komma tillbaka. Han hade alltid hade varit nyfiken av världen ovanför och bestämde sig för att utforska varje hörn av den. De följande dagarna och veckorna såg Ralof så storslagna saker att det skulle krävas tusentals sidor för att beskriva en liten gnutta av det han såg. Men allting är inte vackert. Ralof såg nämligen en gammal man som satt och grät på en stubbe. Ralof gick fram till den gamla mannen och frågade vad som hade hänt. Den gamla mannen svarade med att hans familj hade blivit uppätna av en gigantisk jätte som kallade sig för ”Världsätaren”. Ralof som nu tyckte synd om honom beslutade sig för att hjälpa den stackars gamla mannen genom att rädda hans familj från den onda jätten.

28 Ralof frågade den gamla mannen om han ville följa med och rädda hans familj vilket han ivrigt svarade ja till. När Ralof och den gamla mannen gick gående på en stig kom han på att han varken visste den gamla mannens namn eller vart denna jätte levde. Ralof frågade om båda dessa saker till den gamla mannen och han fick reda på att den gamla mannens namn var Torkin och att den onda jätten bodde på ett berg vid namn ”Det dimmiga berget”. Då när Ralof äntligen visste vart de skulle, började de gå sin väg mot det ”Dimmiga berget”. När Ralof och Torkin var framme vid det ”Dimmiga berget” märkte de att hela berget var omringat av en stor mur. Ralof och Torkin gick runt muren och letade efter en ingång in till berget. Till slut efter att de hade gått runt halva muren hittade de en ingång till berget. Det var en storartad port med ordet ”Kunskapens port” inhugget ovanför den. Helt plötsligt när Ralof skulle öppna porten hörde han och Torkin en mörk röst som sa: Bara jag kan säga vem jag är! Ralof kom på att det måste vara en gåta. Ralof tänkte ett tag sen kom han på svaret: Tungan! ”Bra gjort” sa den mörka rösten och släppte igenom Ralof och Torkin. Ralof och Torkin var nu framme vid berget och de började långsamt gå uppför en trappa som ledde de uppför berget. När Ralof och Torkin var framme vid bergets topp möttes de av en hemsk syn. Dom möttes närmare bestämt av en extremt tjock jätte som satt på en tron av rent guld.

29 Ralof tog ett magiskt svärd som låg på marken och sprang fram till jätten och slog det första slaget som var början till ett episkt slag. Efter minst flera timmars våld dog till slut jätten och Ralof gick fram till den döda jätten och skar upp magen på den med det magiska svärdet så att Torkins familj återförenades igen och var befriade från den onda, men nu döda jätten. Slutet gott allting gott! Text och bild av August Leander

30 En oväntad resa Det var en gång i ett land långt, långt borta. I detta land bodde en pojke som hette John, han bodde i den delen där det var som fattigast. Landet styrdes av en drottning som hette Dunja. Drottningen styrde landet orättvist och lät knappt något folk jobba eller få pengar på något sätt. Drottning Dunja hade tagit pengar från landet och delade inte med sig av pengarna. John bodde med sin far och sin mormor. Johns lilla familj var en av de fattigaste i hela landet, de hade bara grönsaker som dem odlade på sin bakgård, detta gjorde dem väldigt svaga. En tidig morgon så satt John och tänkte på att han borde göra något åt att de är så fattiga. ’’Något måste vi ju ha, en tupp och en höna kanske’’, tänkte John. Så han tog sina pengar och sin väska med flinta och en stålbit. Han gav sig ut på sitt äventyr. Han hade ingen aning om var han skulle ge sig iväg, så han gick mot skogen. Skogen var mörk och tystare än en mus. Helt plötsligt hörde han en pinne knäckas. ’’Hoppas det inte är banditer eller troll’’, tänkte John. Han kollade sig omkring, han såg en gubbe en skäggig liten gubbe, hans näsa var röd och han hade en lång rock på sig. ”Hej”, sa John med sin skakigaste röst. Gubben harklade sig och sa ’’Vad gör du här?’’. ’’Jag plockar bara svamp’’, svarade John. ’’Varför ljög jag’’, tänkte John. Gubben bjöd hem John till sin stuga och bjöd på bröd och vatten. Gubbens stuga var varm och skön. ’’Du får sova här om du vill’’, Sa gubben. Gubbens erbjudande gick knappt att tacka nej till, så han tackade ja. Nästa morgon så vaknade John av att han satt på en häst. Hästen var packad med massa grejor och gubben var inte där. Han kom fram till en sjö, sjön var stor och John visste inte hur han skulle ta sig över den. Hästen John satt på bara gick och den gick inte att stanna.

31 Bild av Olof Stadius

32 Den nuddade vattnen, men den bara gick. Travaren gick på vattnen! John var förvånad. ’’Var gubben en trollkarl?’’, tänkte John. Han insåg att han skulle komma till andra sidan sjön, han var så glad. När John var på andra sidan så var han i ännu en skog. Han kollade i hästens packning efter en karta. Han hittade en liten sliten karta, det var inte så långt kvar till närmaste stad insåg han. När John red så mötte han på en stor svart ilsken björn. ’’Hej’’, sa John förskräckt. Björnen grymtade och sa: ’’jag är den ilskna hungriga björnen Grummel och jag ska inte låta dig komma förbi, för jag ska äta upp dig och din häst’’. John stod där förstelnad och lyckades pipa fram: ’’Ät inte upp mig det finns massvis av blåbärsris där borta, säkert de största blåbären i hela skogen’’. ’’Jag tror på dig men om du ljuger äter jag upp dig!’’, Sa björnen Grummel. Björnen gick sin väg och John kunde fortsätta sitt äventyr. Helt plötsligt så kände John att någon eller något flåsade i hans nacke han vände sig om och såg tre stora troll. Det första trollet hade en stor lång vårtig näsa, andra trollet hade en enorm mage och det sista trollet hade stora ögon och spetsiga stora öron. Trollen gick emot John, tog upp sina klubbor och det sedan blev svart. Johns häst tog dem likaså och åt upp. John vaknade upp i deras läger, hans pengar var borta och hans karta. Han sprang ifrån trollen, trollen sprang efter honom. Han lyckades komma undan trollen. Nu hade han ingen karta, pengar eller häst. Han gick till fots och hittade en stad. Han blev alldales tårögd av lycka och sprang mot staden. I staden fans det ändå inget att köpa så pengarna var ändå inte nödvändiga. En häst kom fram till John, han kände igen hästen. Det var samma häst som trollen åt upp, hästen var ju magisk. Hästen var packad med ett svärd den här gången. John red mot trollens läger och dräpte dem.

33 Trollen hade en massa stulna pengar från drottningen men John tog de stulna pengarna. Han red över den stora sjön och var hemma. Hans mormor och far var väldigt arga på John för att han hade vart borta i tre dagar, men mormodern och fadern var också glada att han var hemma. Nästa dag bestämde John sig för att dräpa drottning Dunja. Han red upp med svärd och pengarna, han använde pengarna för att komma in i slottet. John dräpte Dunja och tog tronen och gjorde landet rikt igen. Av Olof Stadius

34 Bonden som möter jätten För länge sedan i en liten by nedanför ett högt berg hörde byborna ett högt muller som återkom med jämna mellanrum. Folket var rädda och undrade vad det kunde vara. Ingen hade vågat gå upp på berget tidigare. Byborna bestämde sig nu för att leta efter någon frivilligt som kunde gå upp på berget och se vad det var som försegår. Man skulle ge den frivilliga en guldpenning. Man började sätta upp lappar i byn. En fattig bonde som hade blivit av med alla sina ägodelar och inte ens hade tak över huvudet antog utmaningen. En vecka senare begav sig den fattiga mannen av. Byborna gav honom utrustning, varma kläder, tält och en pilbåge så att han skulle kunna klara av några dagar på berget. Folket tog adjö och önskade honom lycka till. När bonden hade kommit en bit upp på berget började det mörkna. Han slog upp sitt tält och tände på en brasa. När solen gick ner gick bonden och la sig. Efter halva natten vaknade han av höga ljud av fotsteg. Bonden fick bråttom att packa sina saker och bege sig mot toppen av berget. Han var trött och svettig, då hörde han någon skrika med en dundrande stämma. Vem är det som vågar vistas på min mark! Hur vågar du vistas på min mark jag är bergets konung. Kom fram din odugling så att jag kan se ditt ansikte! Bonden går fram till jätten och säger till honom att han skall skjuta med sina visdoms pilar, så att jätten ska bli god.

35 Bild av Josef Jammeh

36 Jätten säger till bonden att de där pilarna kommer aldrig göra så att jag blir god. Bonden skjuter den första av sina tre visdomspilar mot jätten som landar på hans bröst där det står att de goda vinner mot de onda, sedan skjuter han den andra pilen där det står att de goda blir omtyckta av de andra goda, till sist skjuter han den sista av hans tre pilar där det står att alla kommer gilla dig om du blir god. Jätten somnar och efter en stund vaknar han och är lite yrvaken. Jätten var jättesnäll mot bonden och det värkande som om de var bästa vänner jätten var en jätte som kände kärlek. Bonden frågade om jätten ville följa med ner till byn. Det ville jätten så hemskt gärna göra och sedan slår jätten följe med bonden. Byborna blir först rädda när de ser den stora gigantiska jätten med de stora fötterna och de stora nävarna. Bonden övertalar byborna att jätten är snäll och har ett gott hjärta. Bonden blev firad och fick sin belöning. Byborna kunde leva i harmoni med varandra i resten av deras liv och jätten återvände till berget där han hörde hemma. Av Josef Jammeh

37

38


Ladda ner ppt "Klass 7 D Sagor SAGOR 7D Bok 1. Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 1 av 4 Framsida av Liv Raitio Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva."

Liknande presentationer


Google-annonser