Den västerländska musikens historia grundnivå Lektion 1 (02.09.2004)

Grundläggande begrepp Den västerländska musikens rötter och ideal finns i antikens grekiska kultur – i synnerhet filosofi, litteratur och bildkonst. Inom musikhistorien måste vi också beakta det starka inflytandet från österlandet, orienten, som inträder i samband med att kristendomen breder ut sig. Den grekiska musiken var bara en del av det gemensamma tonspråk som rådde kring Medelhavet under antiken. Och i synnerhet musikens teorietiska formuleringar är grekernas förtjänst: intervallerna, tonartssystemen osv. Skapades ursprungligen av grekerna. I övrigt har antikens musik inte allena påverkat utvecklingen av den västerländska musiken, den är en summa av flera faktorer. Den västerländska musikteorin började med matematikern Pythagoras (500–talet före vår tideräkning), som granskade musiken såväl ur ett matematisk-akustiskt som estetiskt perspektiv. Pythagoras skapade teorin om sfärernas harmoni. Det handlade om svängningstalens inbördes relationer. Andra viktiga grekiska musikteoretiker var Ptolemaios, men också Aristoteles som sedermera tog avstånd från den matematiska infallsvinkeln och började mera lita på hur den hörda musiken påverkade människan. Filosoferna ansåg att musiken härstammade från gudarna Apollo och Orfeus m.fl. Musiken ansågs också vara inkörsporten till mänskans själ och karaktär. Musiken fick en framträdande ställning i bildningen.

Grundläggande begrepp Höra och lyssna Ordet ”musik" är grekiska on betyder närmast ”musernas konst”. För de som tillhörde de övre samhällsklasserna var musik och musicerande det samma som att utveckla själen och andligheten. Musikens yrkesmän, musikerna, tillhörde de lägre samhällsklasserna. Att diskutera musik var i själva verket ädlare än att framföra musik för andra. Den ortodoxa tron har ibland fört fram tanken om ”att musikens mening är att hjälpa lyssnaren uppleva himmelriket på jorden”. Musiken är ett språk: man lär sig språket genom att lyssna, spela (tala) och skriva. Musiken är bunden till tiden, musiken sker i tiden (jfr. bildkonst, litteratur). Att lyssna kräver koncentration.

Musikens nivåer Rytmen En upprepning av ett mönster. Rytmen är det centrala elementet i musik och dans. Musikens rytm består av mindre tidsmässigt ordnade serier, en organisation med tiden som element. Rytmen kan vara regelbunden, den kan vara växlande eller fri. Musiken konstrueras närmast genom att betonade och obetonade rytmer ordnas i förhållande till varandra. Den minsta enheten kallas slag: ett avstånd från ett slag till följande. I musiken ingår också tysta perioder medan rytmer formar en löpande linje. Slagen kan vara ordnade i tre- eller tvåtakt, dvs. indelas i två eller tre lika långa taktdelar. Notskriften och dess taktindelning är i sig inte representativa för rytmen i musiken – rytmen är en del av musikens levande gestaltning. Melodin En melodi, en serie rytmiskt inornade toner, som bildar en helhet. Med melodisk avser bi något som bygger på klingande toner, något sångbart. Harmoni Ett ackord, en harmoni: samklang av toner, en harmoni kräver i allmänhet minst tre samtidigt ljudande toner. Treklangen är harmonins grundbegrepp.

Musikens nivåer Ytnivån (rytmen och melodin) är lätta att gestalta, de djpare strukturerna (harmoni, form, klang) kräver analys. Informationen (bakgrunden, teknikerna) förenas med känsloupplevelser. Att komma underfund med musiken och dess stiler kräver tid. Genom att bekanta sig med flera verk från en tidsepok eller stilperiod blir man bättre förtrogen med stilpreioden. Genom att jämföra olika stilar och tonsättare lär man sig hur uttrycksformerna växlar från epok till epok.

Musikens tidslinje efter Klingfors 2003

Medeltiden ca. 450 - 1450 Historia i korthet Kristendomen breder ut sig En europeisk kultur skapas Den arabiska kulturens inverkan (”österländskhet”) Musikhistoriska begrepp Kyrkomusik (sakral musik) Världslig musik (profan musik) Den tidigaste notskriften Flerstämmighetens födelse Hovets kulturliv skapas Medeltiden är en enormt lång tidsperiod under vilken musiken utvecklades långsamt, men märkbart. För att förstå utvecklingen är det bäst att utgå från de viktigaste egenskaperna vilka enkelt indelas i två kategorier: 1. Monofon sats (gregorianik) 2. Polyfon sats (flerstämmighet): Notre Dame (1100-talet), Ars Antiqua (1200-talet), Ars Nova (1300-talet) Flerstämmiga kompositionsformer: Madrigal – Motett – Ballata – Virelai – Caccia Lektion 3: 16.09.2004

Gregorianiken (ca. 600-1100) Liturgin Vokal och enstämmig Gregorius I (rom.katolska kyrkans påve 590-604) Talsång (deklamation) Melodier (mässordinariet) Kyrie – Gloria – Credo – Sanctus – Agnus Dei Syllabisk resp. melismatisk sång Ingen taktindelning Vokal- resp. instrumentalmusik Cantus firmus (fast sång, den egentliga melodin)

Renässansen 1400-1600 Renässans, it. rinascimento, rinascità, avser ”pånyttfödelse". Förebilder för renässansen var antikens ideal och filosofier. Den innebar en brytning med medeltiden, kyrkans överhöghet till förmån för klassisk litteratur och antikens kulturinflytande.

Renässansen Renässansen väckte antiken till liv i början av 1400–talet. Föddes i Italien Naturvetenskaperna betonas (astronomi, solen i centrum) liksom humanistiska värden Reformationen (Martin Luther, 1519). Blomstrande handel (Venedig) och hantverk (Florens) och rika handelsmän och furstar = konstmecenater Berömda konstnärers tidevarv: Botticelli, Leonardo da Vinci, Michelangelo, El Greco och Matthias Grünewald.

Renässansen Gotik - Cathedral de Notre-Dame; Reims; 1211- 1300-t slut Sta. Maria del Fiore, Florens; 1418-1436, Filippo Brunelleschi Ospdale degli Innocenti, av Filippo Brunelleschi, Florens Palazzo Farnese, Rom; 1530-1546; Antonio da Sangallo il Giovane och Michelangelo Buonarroti

Europa ca 1500

Renässansens Europa

Renässansen Man började allmänt tala om den nederländska skolan och tonsättarna (de s.k. frankoflamiska tonsättarna). Tonspråket blir internationellt. Tidpunkt: ca 1450-1550 Holland, Belgien och Norra Frankrike utgjorde ett samfällt område under början av 1400-talet. Området kom att bli politiskt och kommersiellt centrum i Västeuropa. Kulturlivet blomstrade. Musiklivets tyngdpunkt flyttades från Paris till hoven vid de Burgundiska hertigdömena vilka var tidens glansfullaste. Hoven engagerade flera kunniga tonsättare. Härifrån reste musikerna till andra länder, också Italien.

Renässansen Motetten är en av den polyfona vokalmusikens äldsta kompositionsformer Dikterna var antingen världsliga eller andliga; i de tidiga motetterna från 1200– och 1300 –talen blandades andra språk med latin. Först på 1400–talet började man införa en enhetlig text i alla stämmor. Imitationen kom att bli motettens främsta kompositionstekniska form sedan 1500–talet. Vid uppföranden av motetter kunde även instrument användas och ibland uppfördes stämmorna helt utan sång. På 1500–talet kunde sångare och instrumentalister dekorera de enkla stämmorna med olika effekter. Detta ledde till att folk inte uppfattade texten. Kyrkomötet i Trento (1545 – 63) förbjöd dylika dekorationer och man började uppföra mässor och motetter mycket förenklade.

Renässansen Guillaume Dufay (ca 1400–74) utvecklade mässan som kompositionsform. Efter honom användes samma cantus firmus regelbundet i mässans alla delar: stämmorna blev mer jämbördiga och imitationstekniken ökade. Vid sidan av mässor komponerade Dufay motetter, hymner och världsliga sånger för en röst och instrumentalackompanjemang. Sångtexterna var ridderliga kärleksdikter. Johannes Ockeghem (1420–95) var intresserad i synnerhet av mässor och motetter. Han var en av de få tonsättare som inte kom att besöka Italien. För sin samtid var Ockeghem en suverän mästare och en mängd kommande generationers tonsä’ttare var hans elever. I sina chansoner använder Ockeghem också imitationstekniken: den vokala melodistämman avgränsas tydligt, och instrumenten presenterar understämmorna i en jämn kontrapunktisk följd.

Renässansen Josquin des Prez (1440–1521) var också beundrad av sin samtid. Martin Luther sade om Josquin, att noterna ordnar sig efter hans vilja, medan de övriga mästarna följde noternas vilja. Tersintervallen blev viktig för Josquin, också i slutackordet, medan basstämman på ett modernt rör sig ofta i kvart- och kvintsprång och skapar harmonisk grund. (Mässa) Renässansstilens stora mästare var Orlando di Lasso (1532–94) och Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525–94). De fortsatte det arbete som den nederländska skolans mästare hade inlett. Man anser att vokalmusiken kulminerar i deras musik, i synnerhet hos Palestrina.

Renässansen Lasso var ursprungligen holländare, men utbildades i Italien och arbetade mycket i Tyskland. Han var med sina 530 motetter mycket produktiv. Kring Palestrina uppstod den s.k. romerska skolan som fortsatte den polyfona nederländska traditionen. Palestrina behärskade kontrapunkten mästerligt. Kännetecknande för hans musik var balans och fyllighet. Palestrina använde ett förenklat uttryck och städade bort onödig polyfoni och kromatik och betonade harmonin. Palestrinastilen avser balans mellan vågräta, melodiska, och lodräta, harmoniska, linjer. Stämmorna är självständiga och han har också tagit hänsyn till samklangen, harmonin. Palestrina skrev nästan enbart kyrkomusik för kör a cappella (utan ackompanjemang). Palestrina 1525-94

Palestrina: Missa Papae Marcelli Kyrie

Barocken Barocken förekom ca 1600 – 1750 i bildkonst, musik och litteratur, byggnads- och inredningskonst (arkitektur), t.o.m. i etikett och klädkultur. Italien är ledande inom arkitektur, bildkonst, skulptur och musik under hela 1600-talet. Tiden präglas av systematik och experimentlystenhet. Man utvecklade nya vetenskapliga inriktningar. Betydande personer var bl.a. Galileo Galilei, Johannes Kepler och Isaac Newton. Bildkonsten utvecklades under barocken och blev nyanserad och dramatisk. Motiven hämtades ur antikens sagor eller Bibeln. Till tidens kändaste konstnärer hör El Greco, Rubens och Rembrandt.

Barocken Spanien: Velazquez Italien: Caravaggio Holland: Rembrandt

Rom Wien Versailles St. Petersburg

Europa år 1648

Europas herravälde i världen kring 1660

Barocken Instrumentalmusiken främjades starkt av den venetianska skolan. Arkitekturen i Markuskyrkan (San Marco) gav upphovet till flerkörigheten: i kyrkan fanns två sidoläktare med var sin orgel. Giovanni Gabrieli utvecklade den venetianska skolan till en egen nivå. Sångkören ställdes mot instrumentkören, en samverkan mellan grupperna planerades noggrant, vilket därtills hade varit slumpmässig. De viktigaste instrumenten hos Gabrieli var basun (trombon), sinkki ja urut, myös jousisoittimia käytettiin. Gabrieli: Sonata pian e forte (Sacrae Symphoniae) Flerkörigheten kunde tillämpas på enbart sångare eller instrument, som t.ex. i Gabrielis berömda samling Sacrae Symphoniae (1597). Principen av den konsertanta stilen blev central i barocken, och Gabrieli var den förste som behärskade såväl vokal- som instrumentalmusiken.

Barocken Basso continuo, generalbas, är en ackompanjemangsstil som uppstod under barocken. Enligt B.c. skulle ett flerstämmigt instrument (cembalo, orgel, luta) komplettera den tonala vävnaden genom att improvisera på basis av basstämman och vidhängande sifferbeteckningar. Tonsättarna ville inte längre skriva ut ackompanjemanget eftersom det mest handlade om harmonier (ackord). Basens sifferbeteckningar gav tillräckliga hänvisningar om harmonins art – på samma sätt gör man med lätt musik idag. Basstämman förstärktes med hjälp av ett lågt melodiinstrument (cello, gamba, fagott, kontrabas).

Barocken Barockens mest kännetecknande typ av kompositioner kom att bli konserten som i sin tidigaste form går under namnet concerto grosso. I den alternerar en liten solistgrupp med hela orkestern. Också solistkonserten föddes under barocken. "Concerto" innebar i 1500–talets Italien enbart en ensemble utan desto mer exakt definition, och som namn på kompositioner kan den omfatta olika verk. Kännetecknande för alla konserter är en kontrasterande samverkan mellan solist och orkester, växelspel. Växelspelet mellan orkestern och solisten/solistgruppen gav i sig naturligt upphov till den s.k. terrassdynamiken som ökade musikens dramatiska uttrycksförmåga.

Barocken Nytt i barocken Opera och oratorium Stråkfamiljen (violin, altviolin, cello) Orkestern Musikaliska kännetecken Dur/moll - tonalitet Funktionell harmonik Generalbas (basso continuo) Affektläran: man vill väcka reaktion hos lyssnaren (sorg, ilska, vemod). Tonsättaren skall få lyssnaren att känna! Kontraster i volym (solo/tutti), klang, tonhöjd, tempo o.s.v. Genomföring och vidareutveckling Dynamik, i synnerhet terrassdynamik Några typer av barockmusik Recitativ (secco och ackompanjerat) Aria (bl.a. coloratura/bravur och bel canto) Konsert, concerto grosso Kantat Sonat

Barocken Stämningen Under barocken börjar den tempererade (liksvävande = alla tonarter på ett piano är lika falska) stämningen att etablera sig. Falskheten beror på att om man går 12 svävningsfria, rena kvinter upp och 7 lika rena oktaver ner, borde man hamna på samma ton, men man hamnar en ¼:dels halvton för högt. Denna orenhet måste fördelas på något sätt. I den liksvävande stämningen är oktaverna rena (svävningsfria), likaså kvinterna. Terserna är lite falskare (svävar lite). Alla intervall är lika över hela klaveret. Tidigare hade man prioriterat vanligare tonarters intervall, t.ex. de i F-dur och C-dur. Kvinten i Fiss-dur (Fiss-Ciss) kunde få vara riktigt falsk eftersom man aldrig spelade i den tonarten. Nu är vi så vana vid den liksvävande stämningen att vi tycker att tersen är ren fast den egentligen svävar. Vad man tycker är rent är inte bara ett fysikaliskt fenomen, utan beror också på vad vi blir vana med, kulturbetingat.

Barockens tonsättare Arcangelo Corelli (1653-1713) Concerto grosso Antonio Vivaldi (1678-1741) Georg Friedrich Händel (1685-1759) Johann Sebastian Bach (1685-1750)

Antonio Vivaldi  (1678–1741) Antonio Vivaldi var solistkonsertens förste mästare. Hans klara melodier och spänstiga rytmer har varit förebild för bl.a. Bach. Vivaldi blev känd framförallt tack vare sina utgivna verk: 12 triosonater op. 1 (1705), 12 violinsonater op.2 (1709) och 12 konserter op. 3 (1711). Efter det ägnade Vivaldi sin tid åt opera. I Amsterdam utkom på 1720-talet konserterna op. 8, till vilka hör bl.a. De fyra årstiderna. Vivaldis musik glömdes emellanåt bort och först i början av 1900-talet fick han en självständig position i musikhistorien. Vivaldi skapade grunddragen för konsertformen. Med några få undantag är konserterna alltid tresatsiga: snabb–långsam–snabb. På violinkonsertens område utvecklade Vivaldi solisttekniken på ett avgörande sätt vilket var ett steg mot romantikens virtuoseri. Också på de andra instrumentens område var Vivaldis arbete banbrytande: han var den förste som skrev en konsert för t.ex. tvärflöjt.

Georg Friedrich Händel (1685–1759) Händel var jämngammal med Bach. Han verkade i England, där hans karriär nådde sin kulmen. Händels specialområde var opera och oratorium, av vilka i synnerhet Messias (1741) blev omåttligt populär. Music for the Royal Fireworks, Fyrverkerimusik, är full med glans och melodisk rikedom. Den, liksom Water Music (1715), är avsedd att spelas utomhus, vilket ledde till användning av en stor mängd blåsinstrument i orkestern. Corelli var Händels förebild inom orkesterkonserternas område. I dem (op. 6, 1740) ingår en triosonats sammansättning (2 violiner och continuo) och stråkar. Till skillnad från Bach, som glömdes bort för flere decennier efter hans död, var Händel en firad tonsättare,vars musik spelades oavbrutet.

Johann Sebastian Bach (1685–1750) Barockens tidsepok når sin kulmen i Johann Sebastian Bachs produktion. Hans verk är en unik blandning och syntes av allt det som har skett inom musikhistorien under de föregående fem decennierna. Bach utvecklade polyfonin och konserterna till sin spets; orgel- och klavermusiken och koralen som kompositionsform. Fem av Bachs söner tillhörde sin tids största tonsättare. Det kom emellertid att ta flera år innan man förstod sig på Bachs verkliga betydelse. Man spelade rätt mycket av hans cembalo- och orgelverk under 1700–talet, men det var först på 1820–talet som Mendelssohn började framföra Bachs vokalmusik då man insåg betydelsen av denna tonsättare.

Johann Sebastian Bach (1685–1750) Bach framlevde sitt liv på en rätt liten del av Nordtyskland. Till skillnad från många andra av sin tids tonsättare reste Bach inte alls. Bach hade sina egna och starka åsikter om kompositionsarbetets betydelse. Eftersom han var envis kom han ofta i delo med sina arbetsgivare, kyrkorådet eller hovet. Bach skrev de flesta av sina orgelverk och en stor mängd kantater under åren 1708 – 17 i Weimar. Vid hovet i Köthen var Bach anställd åren 1717 – 23 under en musikälskande furstes beskydd. Denna period kännetecknas av kammarmusik och instrumentalverk: orkestersviterna, Das Wohltemperierte Klavier, de franska sviterna, cellosviterna, violinsonaterna och -sviterna. De berömda Brandenburgkonserterna fulländar concerto grossons historia. I dem förenas dialogerna mellan orkestern och de solistiska grupperna på ett fantasifullt sätt.

Johann Sebastian Bach (1685–1750) Bach var kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig under 27 år. Befattningen var en av de mest ansedda i Tyskland och innebar ett enormt bidrag för kyrkomusiken. Bach undervisade och skrev all musik enligt behov, spelade orgel och ledde om söndagarna kantater som han skrev totalt över 200. Ett arbete som blev på hälft var ett sammandrag av fugans uttrycksmöjligheter, Die Kunst der Fuge. Bachs största tonsättningar är h-mollmässan, Johannespassionen (1722 – 23), Matteuspassionen (1727) och Juloratoriet. Kännetecknande för Bachs verk är en konsekvent känsla av riktning och rörelse som märks i en målmedveten melodik och uttrycksfull intensitet. Då man vill exemplifiera begreppet kontrapunkt gör man det genom att visa på Bachs tonsättningar. Vid sidan av Palestrina är Bach den främsta utvecklaren av en strukturerad och logisk stämföring – båda är stilbildande.

Fuga Fugan är den kanske mest utvecklade polyfona kompositionsformen. Det är fråga om en komposition i en sats, som i allmänhet grundar sig på ett enda tema. Fugan kan vara två- eller flerstämmig; den standardiserade formen är en fyrstämmig fuga. Varje stämma ’inträder’ på sin tur och presenterar temat enligt strikta regler. Den första temaförekomsten kallas dux (ledare, i huvudtonarten), den andra kallas comes (följaren, i dominantens tonart) osv. När alla stämmorna i tur och ordning har kommit med och stämmorna samtidigt presenterar motteman, har fugans exposition avslutats. Efter detta kan strukturen variera avsevärt. Också nytt material kan presenteras, men själva temat klingar än här och än där, ofta i komplicerade kombinationer. Fugan använder sig av olika kompositionsmetoder inom polyfonin, som trångföring (samtida temaförekomster), tematiska inversioner (intervallvändningar) och kräftgång (temat presenteras baklänges).

Passion En musikalisk framställning av Kristi lidande och död enligt evangelisternas texter. Oftast namn efter evangelisten, t.ex. ”Matteuspassionen” Hörde till stilla veckans liturgi i form av den gregorianska sången. Småningom variation, enligt den föreställda rollen: Jesus, evangelisten själv, övriga. Sångarna brukade ha sitt karaktäristiska omfång, en tradition som idag innebär att rollen som Jesus oftast framställs av en bas och evangelisten av en tenor. Oratorium är som en passion men med annat tema

Klassicismen 1720-1820 Upplysningen, en filosofisk inriktning som uppstod på 1700–talet. Framhävde förnuftet, informationen, pedagogiken (utbildningen) och civilisationens sociala betydelse samt idealiserade acceptans och humanism. Kända upplysningsmän var de franska filosoferna Montesquieu och Voltaire.

Klassicismen 1720-1820 Gemensamt för samtliga upplysningsfilosofer var att försvara mänskan mot auktoriteter med hjälp av kunskap och självständigt tänkande. Upplysningen var behäftad med framstegsanda och idén om mänskans frigörelse från naturens bojor. Upplysningen befrämjade informationsgången och folkbildningen. Naturvetenskaperna och tekniken intog en central roll.

Klassicismen 1720-1820 Den borgerliga samhällsstrukturen fick vid sin sida en kontinental europeisk aristokratisk kultur, men filosofiskt vurmade man för den franska revolutionens ideal: frihet, broderlighet och jämlikhet. Stora städer och hov var också musikcentra. Musik praktiserades i adels- och borgerskapets hem och salonger, senare också allt mer i offentliga konserter. Konsertlivet blev en allemansrättighet med tillhörande kommersiella mekanismer: konsertinstitutionen, notförläggande, instrumentbyggnadskonst, undervisning och läroböcker samt musikkritik.

Den galanta stilen Den mäktiga och pompösa barocken fick ge vika för den lättare rokokon i början på 1700–talet. Fram till den franska revolutionen 1789 gällde överallt i Europa en förfinad elegans vid hoven vilken präglade kulturen från klädsel, musik och arkitektur till bildkonst och hantverk. I musiken motsvarades rokokon av den s.k. galanta stilen (ca. 1700 – 1750), som är en slags övergångsperiod från barock till wienklassicism och som utvecklades som en motvikt till den polyfona stilen. Kännetecknande för den galanta stilen är den homofona satsen och en omsorgsfull form och frigjordhet. Representanter för denna stil är bl.a. Francois Couperin, Joh. Chr. ("London") Bach, Giovanni Pergolesi, Domenico Scarlatti och Jean Ph. Rameau.

Tonsättare Francois Couperin (1668 - 1733) Johann Christian ("London") Bach (1735-1782) Giovanni Pergolesi (1710 - 1736) Domenico Scarlatti (1685-1757) Jean Ph. Rameau (1683-1764)

Mannheimskolan I Mannheimskolans orkestermusik ersattes generalbasen av de skrivna basnoterna och ackompanjemangsnoterna, och i stället för barockens terrassdynamik kom crescendot och diminuendot. I Mannheim ville man utveckla orkesterns tekniska kunnande och orkestermusikens form och byggnad (den fyrsatsiga symfonin) samt skapa nya medel för att skapa effekter i orkestern. Mannheimskolan fäste uppmärksamhet vid samspelet, stråkföring och frasering samtidigt som blåsarna användes självständigt.

Mannheimskolan Mannheimskolan innebar att en ny kompositionsstil inleddes: man började använda sig av korta, några takter långa fraser och teman. Det viktigaste var emellertid att teman ställdes mot varandra. Då kompositionerna förr hade baserat sig på bara ett enda tema eller stämning, kom musiken i Mannheim att innehålla kontraster mellan de olika avsnitten i orkesterverken. Dessa utgör också grunden i den wienklassiska musiken.

Mannheimskolan Upplysningen, förnuftets epok, stödde utvecklingen av sådana strukturer som byggde på klarhet, logik och konsekvent bearbetning. Tiden var mogen för symfonin och sonatformen. Klassicismen var också instrumentalmusikens tid, trots att den italienska operan härskade i världen. Konsertinstitutionen utvecklades kraftigt.

Mannheiminspirerade tonsättare Johann Stamitz (1717-1757) Johann Sebastian Bachs söner: - Johann Christoph Friedrich (1732-1795) - Carl Philipp Emanuel (1713-1788)

Wienklassicismen Klassicismen var operans och instrumentalmusikens tidevarv. Den italienskspråkiga operan dominerade världens musikliv; operauvertyrerna och ariornas ackompanjemang var början till den nya orkestermusiken Upplysningen, förnuftets tidevarv, stödde denna utveckling: klarhet, logik och tankeutveckling Symfonins och sonatens tid börjar Gewandhaus i Leipzig, en av den organiserade offentliga konsertverksamhetens ursprungsplatser (1781)

Wienklassicismen Barocken avtar, hovets elegans råder fram till franska revolutionen Upplysningens tidevarv: förnuft, kunskap, civilisation, pedagogik – tolerans och humanism Franska revolutionen 1789, borgerskapets betydelse Vid sidan av adelns musikliv växer borgerskapets musikaliska kretsar upp, dock rätt få offentliga konserter Klassicismen innebär "balans mellan form och uttryck " Generalbasen och terrassdynamiken upphör, mellanstämmorna skrivs igen ut som noter Crescendo och diminuendo blir används systematiskt som effekter Temats betydelse framhävs: motsättningarna mellan huvud- och sidotema Sonatformen: exposition, genomföring och återtagning (repris) (en enda sats formbyggnad, inte hela sonatens) Stämningen inom en enda sats kan växla, barocken präglades av en enda stämning Symfonin, sonaten, stråkkvartetten och solistkonserten mognar och utvecklas Cembalon ersätts av hammarklaver (fortepiano): större ljudvolym, det blir också möjligt att variera volymen Violinerna slår ut gambafamiljen för gott, barockstråken faller bort och ersätts av en modern stråke

Det stora formatet

Tonsättare Joseph Haydn (1732-1809) Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) Ludwig van Beethoven (1770-1827)

Joseph Haydn Hör vid sidan av Mozart och Beethoven till de stora wienklassikerna, född 1732. Verkade från 1761 som hovkompositör vid Esterházys fursteätt, kapellmästare, huvudsakligen i Eisenstadt Utvecklade stråkkvartetten som struktur och form Gjorde resor till London 1791 – 92 och 1794 – 95 där bl.a. de sista symfonierna kom till. De sista skapande åren ägnade Haydn främst åt vokalmusik. Under tiden 1796 - 1802 komponerade han sex stora kör- och orkesterverk, bl.a. oratorierna Skapelsen (1798) och Årstiderna (1801). 1803 slog han sig ner i Wien, avled den 31 maj 1809.

W. A. Mozart Både pianist och tonsättare, den kanske mest kända av musikhistoriens underbarn, född 1756. Enorm musikalisk talang, började komponera vid fem års ålder. Inledde systematiska musikstudier i 11-årsåldern. Gick aldrig i vanlig skola. Som 12-åring knöts han till ärkebiskopens hov i Salzburg. I vuxen ålder flyttade till Wien men arbete periodvis vid hovkapellet i Salzburg. Skrev pianosonater, symfonier, pianokonserter, operor... Gifte sig 1782 med Constanze Weber och fick sex barn, endast två nådde vuxen ålder. Från 1787 återvände till Wien och skrev endast musikverk på beställning. 1791, två månader före sin död, hade Mozarts geniala opera Trollflöjten premiär i Wien. Dog den 5 december 1791 i Wien endast 36 år gammal.

Ludwig van Beethoven Den wienklassiska epokens kulmen och upplösning. Livet i tre faser enligt livsvillkor och kriser. Föddes 1770 i Bonn, studerade för Haydn i Wien, reste runt som pianist och lärare. Tilltagande dövhet tvingade att ge upp karriären som utövande musiker. Sin tids mest kända tonsättare. Trots total dövhet fortsatte komponera. 9 symfonier, 5 pianokonserter, violinkonsert, uvertyrer, skådespelsmusik och balettmusik. Bland piano- och kammarmusik skrev Beethoven 32 pianosonater, 17 stråkkvartetter m.fl.

Romantiken Ingen exakt stilinriktning utan mera en livshållning Präglas av drömmeri, svärmeri, avstånd från vardagen Uppstod först i litteraturen på 1700-talets sista årtionden som en reaktion till upplysningstidens rationalitet Har levt inom musiken t.o.m. fram till våra dagar

Romantiken Samhället förändras med industrialiseringen – folk flyttar allt mer till städer där fabrikerna växer fram Individualism – genikult; det personliga uttrycket och det subjektiva prioriteras Goethe; Sturm und Drang Musikens romantik föds kring 1800

Romantiken Små former blir populära: bagatell, intermezzo, impromptu, nocturne, elegi, rapsodi, vals etc. Lied Genomkomponerade verk Vid sidan av symfonin kommer symfoniska dikter med ett program (Franz Liszt, Hector Berlioz).

Romantik Absolut musik bygger på rent musikaliska motiv och vidkänner inga utommusikaliska hänvisningar. Även instrumentalmusik – utan text. Programmusik har alltid något särskilt innehåll. Den strävar efter att uttrycka en händelse, ett skeende, ett landskap eller något annat motiv som inte är musikaliskt.

Romantiken Lieden som miniatyrdrama Olika sätt att gestalta sången: a) Strofiskt – samma melodi i olika verser b) Strofiskt med variationer beroende på texten c) Genomkomponerat, då diktens olika strofer får en självständig framtoning. Schuberts Erlkönig

Romantiken Franz Schubert (1797-1828) Den siste wienklassikern och förste romantikern Skrev över 600 Lieder. Sångcyklerna Die Schöne Müllerin, Winterreise och Schwanengesang Starkt sinne för melodin Den lilla formens mästare

Romantik Det klangiga och harmoniska uttrycket blev rikare, tonartsförhållandena blev mångsidigare Rytmiken och stämföringen frigjordes Speltekniken utvecklades på grund av virtuoskulturen (Paganini, Liszt)

Romantik Tidiga romantiska tonsättare är Carl Maria von Weber, Robert Schumann, Felix Mendelssohn och Frédéric Chopin. Chopin skapade lyrisk pianomusik, ofta virtuos och briljant. Odlade små former, skrev nationellt färgad musik, starkt nationalistisk. Masurkor, polonäser, valser, etyder och nocturner var typiska benämningar för Chopins pianomusik som utgavs i samlingar.

Romantik Romantikens blomstringsperiod kallas högromantik. Hector Berlioz, Richard Wagner och Johannes Brahms. Kompositörerna använde sig mer och mer av de olika instrumentens klangliga egenskaper. Orkestrarna blev större och fick fler instrumentgrupper. Wagners opera som ”allkonstverk”: vidareutveckling av ledmotivtekniken, begreppet ändlös melodi, användning av kromatik som gör tonaliteten oklar, otydlig gräns mellan recitativ och aria, talsång, orkestern betydelse ökar

Romantik Från slutet av 1800-talet och in på 1900-talets första decennier kallas epoken senromantik vars centrala germanska tonsättarnamn är Gustav Mahler (1860 – 1911) och Richard Strauss (1869 – 1949).

Nationalromantik Edelfelt 1889 Anders Zorn 1901

Nationalromantik Då romantiken spred sig började den anpassa sig till respektive lands egenart och blev nationell. I de länder som tidigare varit starkt beroende av andra länder blev nationalromantiken viktig. Förekommer mest under senare hälften av 1800-talet och in på 1900-talet. Som musikalisk inriktning är nationalromantiken en romantisk inriktning med folkmusikaliska inslag. Musiken var i många länder en del av frihetskampen (Sibelius: Finlandia). Nationalromantikerna strävade efter att påverka mänskornas attityder medan de tidiga romantikerna ville skapa konst för konstens egen skull. Nationalromantiska tonsättare: Ryssland: Glinka, Musorgskij, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij, Rachmaninov Tjeckien: Bedrich Smetana och Antonin Dvorak Spanien: Isaac Albéniz, Enrique Granados, Manuel de Falla Frankrike: Cesar Franck England: Edvard Elgar Norge: Edvard Grieg Finland: Jean Sibelius

Nationalromantik i Finland – Jean Sibelius Johan (Jean) Julius Christian Sibelius var Finlands första internationellt kända tonsättare. Jean Sibelius föddes 8.12.1865 i Tavastehus. Gift med Aino Järnefelt. Bosatt sedan 1904 i Järvenpää och Ainola. Dog 20.9.1957 Orkestertonsättare. Första stora verk Kullervo (1891 – 92) (Kullervo-symfonin). Flera tondikter: En Saga (1892), Lemminkäinen –sviten (1893 – 96), Finlandia (1899) och Tapiola (1926). Kullervo inleder den nationalromantiska epoken. Sju symfonier och en violinkonsert Populära småstycken för orkester. Karelia-sviten (1893), Finlandia, och Valse triste. Inga egentliga musikdramer – ett Kalevalainspirerat sångnspel (Jungfrun i tornet, 1896). Kammarmusik. Liedtonsättare. Mest svenska texter: Var det en dröm, Demanten på marssnön, Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Svarta rosor. Körverken oftast på finska: Rakastava, Sortunut ääni, Venematka, Sydämeni laulu och Metsämiehen laulu.

1830-1850 Romantik, Biedermeier 1850-1890 Nyromantik, realism   1760-1800 Förromantik 1800-1830 Tidig romantik 1830-1850 Romantik, Biedermeier 1850-1890 Nyromantik, realism 1890-1914 postromantik Institutioner och funktioner Offentliga konserter ordnades i större städer där man grundade orkestrar eller musikaliska sällskap. Biljetter till offentliga konserter var synnerligen dyra. Musiken byttes från adelskapets hobby till en av grundvalarna för bildningen i de borgerliga hemmen. Den bildade medborgaren skulle kunna själv spela och producera musik, och att lyssna till musik uppfattades som både underhållning och djupsinnigt leverne. LUV Konsertlivet formas till det den är idag, i stora konsertsalar fick den drag av idrottstävlingar då virtuoserna idoliserades. Flera musiker, som t.ex. Chopin, fann sig en lämpligt intim konsertmiljö i salongerna. Den tyska borgerliga stilen kallas Biedermeier. I borgerskapets bildningsideal ingick musik som hobby, vilket ledde till att somliga musikinriktningar blev "småborgerliga". LUV Konsertlivets praxis stadgades, konsten blev en egen samhällelig sektor. Den uppförande artistens roll framhävdes och skiljde sig från amatörens och småningom även från tonsättarens. Såväl musikern/artisten som tonsättaren avgudades som ett övermänskligt geni, och konsten sågs som en symbios mellan filosofi och religion (jfr. Liszts ”konstreligion” och alla utopier som förknippades med den). Å andra sidan betydde borgerskapets musikliv förutsättningarna för musikerns utkomst. Liedertafel -fenomenet och körsångens popularitet återspeglades i tonsättarnas intresse för körmusiken. LUV Symfoniorkestern blev det offentliga musiklivets centrala institution vid sidan av opera. Orkestrarna fungerade i allmänhet i form av föreningar eller med privata medel. Den kommersiella konsertinstitutionen med diverse sidofenomen utvecklades starkt. Kammarmusikverksamheten, som upprätthölls av sällskap och föreningar, spred sig i de stora städerna från privata halvoffentliga salonger till stora konsertsalar. Kör och amatörverksamheten organiserades. Den populära och underhållande musiken fick större spridning. LH Symfoniorkester och opera bibehöll sin ställning som den seriösa musikens starkaste institution i Europa och USA. Även ett brett utbud av kammarmusik fanns att tillgå både på privata sällskaps och kringresande gruppers försorg. Solistkonserten etablerades. Konserter erbjöds ofta som serier och organiserades av professionella konsertbyråer. Den mera underhållande musikens behov tillgodosågs via musikteater, friluftskonserter, konsertbalar m.m. Kör- och blåsorkesterverksamheten växte och blev mer organiserad. LH Uppförandeplatser, akustiska rum I flera stora städer bildades ett aktivt offentligt konsertliv antingen i enkom byggda konsert- eller operahus, eller i stora salonger. Vid sidan av offentliga rum kom salonger i privathem att bli nya, betydande uppförandeplatser för musik. Friluftskonserter ordnades förutom i hovträdgårdar också i parker bl.a. i London. LUV Musik framfördes allt oftare inomhus i utrymmen som enkom hade byggts för ändamålet. Flera av Europas berömda konserthus etablerades eller inledde sin verksamhet som estrader för offentliga konserter. Akustiken i flera i trä byggda salar anses fortfarande vara förebilder. Hemmusiken är så allmänt, att fortepianot utvecklades till ett upprätt piano som kunde få plats i mindre utrymmen. Operahusen fortsatte sin framgångsrika verksamhet. LUV Konsert- och operahusen i de stora städerna befäste sin position som betydande musikcentra (bl.a. London, Paris, Amsterdam, Berlin, Leipzig, Wien, Prag, St. Petersburg, Venedig, Neapel). Salongsmusiken var populär, och hemmusicerandet fortsatte sin livskraftiga existens. Körer och sångsällskap samlade amatörer till övningar och konserter. LUV Europas centrala städer fick konserthus med finansiering från orkesterföreningar (filharmoniska sällskap), men i viss mån också genom körföreningars eller mecenaters donationer. Populärrepertoarerna spred sig och krävde stora konsertsalar, som även användes som platser för körfestivaler. Som kammarmusikplatser var salongerna fortfarande viktiga i synnerhet i Paris, Berlin och St. Petersburg. LH Konsert- och teaterhus byggdes för att tillgodose den allt mångsidigare konsert- och musikteaterverksamhetens och underhållningsbranschens behov. Detta skedde på försorg av den offentliga förvaltningen, föreningar och helt kommersiella organisationer. Hemmen var amatörernas arenor, men via körerna och musikkårerna fick amatörerna också plats på konsertestraderna. Den allt vanligare spelfilmen och musikinspelningarna utökade småningom tillgången på klingande musik. LH

Opera Kännetecknande för opera är en strävan att med hjälp av sceniska, lyriska, musikaliska osv. Uttrycksmedel en helhet där framförandet i hög grad bygger på sång men där kör-, dans- och instrumentalpartier ingår. Med tanke på helhetsintrycket spelar regi, dekor, iscensättning, belysning, dräkter och maskering en avgörande roll. Fyra musikdramatiska genrer som utgångspunkt: liturgiskt drama intermedier pastoraldrama Antikens drama

Opera Liturgiska dramer framfördes redan på medeltiden. Julens och påskens berättelser framfördes i dramatisk form med dräkter och dekor. Sedermera flyttades det liturgiska dramat ut från kyrkan, ut på torg där allmänheten kunde möta den. Utvecklades till mysteriespel, som framfördes på 1200– och 1300–talen. På 1400–talets slut försökte man sig på att lägga in musikaliska partier i talade dramer. Även pantomim och dans. Kallades intermedier. På 1500–talet började man komponera musik till hela skådespel. Upstod s.k. pastoraldramer. Avbildade lantliga idyller, enkelt och oskyldigt liv. I Florens uppstod Cameratagruppen där man tog motiv ur antikens grekiska dramer där melodierna ackompanjerades med enkla harmonier. De första operatonsättarna betonade en ledande melodi – de s.k. Monodierna skapades. Jacopo Peris Daphne (1597) och Euridice var de första egentliga operorna. Monodin var en slags mellanform av sång och tal, recitativ. Texten betonades. Kallades stile rappresentativo, framförande eller representerande stil. Rätt monotont och statiskt. Kören dansade också enligt antikens förebilder. Musikerna stod gömda i kulisserna, bakom scenen.

Opera Claudio Monteverdi (1567 – 1643) var den tonsättare som förde vidare operans utveckling i högre grad. I operan Orfeo (1607) blev genren en egen konstart där text och musik var likvärda. Operan spred sig snabbt över Europa. På 1630–talet blev opera en allmän konstform med stjärnartister och för ändamålet uppförda byggnader (Venedig). På 1600–talet byttes den stela monodin till lyriska melodier och arior. Frankrike: Lully (tragèdie lyrique); England: Purcell (Dido och Aeneas)

Opera In på 1700-talet var Italien det ledande operalandet Med wienklassicismen kommer den tyska operan (sångspelet): Gluck och Mozart Operan utvecklades också i Frankrike på två plan, dels som en konst inom hovet, dels bland den borgerliga folkdelen. Utvecklingen återspeglade hela samhällsförändringen – revolutionen 1789 - och innebar att aristokratins grepp fick ge vika.

Opera Opera kom att bli det romantiska 1800-talets givna musikstil. I operan förenas alla sköna konster till ett stort spektakel med förtätad stämning och imponerande dimensioner. Den romantiska operan skapar flera nya konstyrken: regissörer, scenografer, ljusmästare, körledare etc.

Opera Italien var den tidiga romantikens stora operanation med Rossini, Bellini, Donizetti, Puccini Den tyska tidiga romantiska operan var mer nationell; Weber fortsätter där Gluck hade slutat Frankrike, England och övriga Europa hade också operatonsättare under den tidiga romantiken

Opera Giuseppe Verdi (1813-1901) och Richard Wagner (1813-1883) utgör de stora mästarna under den senare romantiken Verdi skapar verismen (ital. vero = sann) Wagner skapar ledmotivet (ty. Leitmotiv) och allkonstverket (ty. Gesamtkunstwerk)

1900-talet Impressionistisk konst: Degas Impressionistisk konst: Monet Expressionistisk konst: Kandinsky Expressionistisk konst: Munch

1900-talet Claude Debussy Maurice Ravel Impressionismen, en form av nationalromantik, infaller parallellt med den strängare expressionismen. Ordet impressionism förekommer först i samband med franska bildkonstnärer vid slutet av 1800-talet, Monet och Renoir. Fantasin ett element i stället för naturtrogna avbildningar. Inom poesin symbolism, dvs. orden ges annan betydelse än vardagsspråket, förklätt eller kamouflerat. Ordens melodi är också avgörande: ett ord som klingar vackert används för ljudintryckets skull. Claude Debussy Maurice Ravel

1900-talet Expressionism, avses i konsthistorien en uppfattning där konstnären i sin skaparprocess överför sin känsla av sinnebilden till konstverket, som i sin tur skall uppfattas av publiken. Den naturtrogna bilden är inte viktig utan sinnebilden, som kan vara grotesk. Ofta skapas sinnebilderna genom kraftiga karikatyrer så att känslan blir så intensiv som möjligt. I början av 1900-talet ansågs alla gamla uttrycksmedel var utslitna, konsten behövde radikalt förnyas. Brytning helt jämförbar med den som inföll mellan renässans och barock. Andra Wienskolan: Arnold Schönberg, Anton Webern, Alban Berg

1900-talet De österrikiska tonsättarna Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern kom tillsammans att bilda en stil som brukar kallas den andra Wienskolan. Schönberg började som en vanlig romantiker men övergav senare den tonala musiken. Schönberg introducerade dodekafonin år 1923, tolvtonssystemet där alla skalans 12 halvtoner var självständiga och oberoende av varandra. Då tonsättaren tillämpar 12-tonssystemet lägger han tonerna i en på förhand bestämd serie. Då serien har uppträtt i en viss ordning bör den bibehållas – serierna avlöser varandra oförändrade. I rytmiskt hänseende kunde man skapa utan begränsande eller tvingande regler.

1900-talet Modernisterna och s.k. modern musik Sergej Prokofjev (1881 – 1951), Igor Stravinskij (1882 – 1971) och Dmitrij Sjostakovitj (1906 – 75) hör till de ryssar som kom att prägla 1900-talets musik inte bara i Ryssland utan globalt. Stravinskij gjorde sitt egentliga livsverk utanför Ryssland, och Prokofjev flyttade först till USA, men återvände till Ryssland som hade blivit Sovjetunionen strax före andra världskriget. Den sovjetiska konstestetiken krävde att folket skulle få tillgänglig musik; såväl Prokofjev som Sjostakovitj skapade en självständig tonalitet som ändå känns modern. I synnerhet de rytmiska elementen är viktiga. Neoklassisk eller nyklassisk stil.

1900-talet Igor Stravinskij bygger hela sin musik på de rytmiska elementen. Han kom att bosätta sig i Paris där han på 1910-talet skrev musik för den ryska baletten som var omåttligt populär. Stravinskijs baletter Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer skakade ordentligt om i den rätt konservativa dansvärlden. Stravinskij bodde också i Schweiz men flyttade under andra världskriget till USA. Han var ett musikaliskt geni vars verksamhet omfattade alla 1900-talets stilinriktningar, från cirkusmusik till jazz. Avantgarde Elektronmusik Aleatorik

Finland Medeltiden Kristendomen spred sig till Finland både från öst och väst. Det första korståget till Finland ägde rum på 1150–talet. Det förekom kyrkosång redan före den här tiden. Från 1300-talets slut finns en samling för hand skrivna kyrkosånger vilka går under namnet Graduale Aboense. Det viktigaste medeltida musikaliska minnesmärket är samlingen kyrko- och skolsånger under namnet Piae Cantiones (latin "fromma sånger", 1582). Man antar att en del av sångerna i samlingen har kommit till i Åbo. Den profana (världsliga) musiken utvecklades långsamt i Finland. Den viktigaste orsaken var avsaknaden av ett permanent kungahov. Ett undantag utgör hertig Johans tid vid Åbo slott åren 1556 – 63, då det i Johans renässanshov fanns 30 yrkesmusiker som bäst. Åbo var Finlands musikaliska centrum också p.g.a. grundandet av Åbo Akademi år 1640.

Finland Den klassiska tidsepoken Renässansen och barocktiden blev marginella i Finlands musikhistoria. Den klassiska tidsepoken befästs i Finland genom att man grundade ett akademiskt kapell i Åbo år 1747. Det litterära Aurorasällskapet bidrog också till att ett musikliv odlades i landets viktigaste stad. Avgörande var ändå grundandet av det Musikaliska Sällskapet i Åbo år 1790. Det innebar början på ett självständigt musikliv i Finland. Sällskapet hade en egen orkester och ett stort notbibliotek. Den första finländska klassiska tonsättaren var Erik Tulindberg. Sällskapet började spela Haydns stråkkvartetter och Beethovens symfonier. Den viktigaste finländska klassikern är Bernhard Henrik Crusell  (1775 – 1838). Han flyttade redan som 16-åring till rikets dåvarande huvudstad, Stockholm, där han verkade som klarinettist i hovkapellet. Crusell blev vida känd också utanför Sverige-Finlands gränser. Han skrev en rätt stor mängd instrumentalmusik och operan Den lilla slafvinnan (1824).

Finland Romantik och nationalromantik Då Finland hade blivit en del av det ryska riket flyttades huvudstaden från Åbo till Helsingfors (1812) dir också universitetet flyttades (1828). Som universitetets musiklärare kom Fredrik Pacius från Tyskland år 1835. Han hämtade den centraleuropeiska romantiken till Finland. Pacius förnyade vårt musikliv och grundade bl.a. Akademiska Sångföreningen. Pacius skrev den första finska operan Kung Karls jakt (1852) till text av Topelius. Övriga tonsättare från romantiken är Fredrik August Ehrström, Karl Collan och Gabriel Linsén. Många finländare studerade i Tyskland vilket förstärkte den tyska romantikens ställning i Finland. Bland dessa finländare var Martin Wegelius och Robert Kajanus de viktigaste, den förra grundade Helsingfors musikinstitut (sedermera Sibelius-Akademin) och den senare Helsingfors stadsorkester. Kajanus blev känd som dirigent av Sibelius orkesterverk. Nationalromantiken blomstrade med musiken av Jean Sibelius (1865 – 1957) som skapade den s.k. karelianismen inom musiken. Övriga nationalromantiska tonsättare var Oskar Merikanto (1868 – 1924), Leevi Madetoja  (1887 – 1947), Selim Palmgren  (1878 – 1951) och Toivo Kuula  (1883 – 1918).

Finland Den finländska modernismen Finland hade alltid varit långt från musikens metropoler, men i och med att staden St. Petersburgs betydelse i Europa stärktes flyttades också den musikaliska tyngdpunkten norrut. Småningom började de modernistiska intrycken söka sig också till Finland. Man förhöll sig ändå rätt kyligt till den nya tidens strömningar. Aarre Merikanto  (1893 – 1958) inledde sin karriär som romantiker, men blev snart hängiven modernist. Hans viktigaste verk är operan Juha. Uuno Klami  (1900 – 1961) skapade mest musik som påminde om Stravinskij, Ravel och neoklassicism (= inriktning som bygger på wienklasiska former men använder ett modernare tonspråk). Såväl Joonas Kokkonen  (1921 – 96) som Einojuhani Rautavaara  (f. 1928) började som neoklassiker. De experimenterade ändå med 1900-talets olika stilinriktningar, dodekafoni och seriell stil. Erik Bergman  (1911 – 2006) var en djärv kolorist som tog gärna intryck från musik från exotiska kulturer. Ett av hans centrala verk kom till först i slutet av hans tonsättarliv, operan Det sjungande trädet som gav Bergman Nordiska rådets musikpris år 1994. Den finska operaboomens viktiga namn är Aulis Sallinen  (f. 1935) som hör till Finlands mest kända tonsättare just för operorna Punainen viiva och Kullervo.