30talet, Ljudfilm En ljudfilm eller talfilm är en film med synkroniserat ljud eller ljud som lagts på bilder, till skillnad från stumfilm. Den första kända.

En presentation över ämnet: "30talet, Ljudfilm En ljudfilm eller talfilm är en film med synkroniserat ljud eller ljud som lagts på bilder, till skillnad från stumfilm. Den första kända."— Presentationens avskrift:

1 30talet, Ljudfilm En ljudfilm eller talfilm är en film med synkroniserat ljud eller ljud som lagts på bilder, till skillnad från stumfilm. Den första kända offentliga visningen av ljudfilm skedde i Paris 1900, men det skulle ta flera årtionden innan pålitlig synkronisering blev kommersiellt användbart. Den första kommersiella visningen av filmer med helt synkroniserat ljud skedde i april 1923 i New York. Den första långfilmen som lanserades som en ljudfilm var Jazzsångaren, som släpptes i oktober 1927. (WIKIPEDIA)

2 Vid tidigt 1930-tal var ljudfilmerna ett globalt fenomen. I USA hjälpte de till med att säkerställa Hollywoods position som en av världens mäktigaste kulturella/kommersiella system. IEuropa (och i mindre skala på andra håll i världen) behandlades den nya utvecklingen med misstänksamhet av flera filmskapare och kritiker, som var oroade för att fokus på dialogen skulle förstöra de unika estetiska fördelarna med ljudlös film. I Japan, där populär filmtradition integrerade stumfilmer med dialog framförd av skådespelare på plats, tog det lång tid för ljudfilmen att få fäste. I Indien blev ljudet den förändring som ledde till den snabba expansionen av landets filmindustri, vilken sedan början av 1960-talet har kommit att bli den mest produktiva filmindustrin i hela världen.

3 Idén att kombinera filmer med inspelat ljud är nästan lika gammal som konceptet av film i sig självt. Den 27 februari 1888, ett par dagar efter att fotografpionjären Eadweard Muybridge hållit en föreläsning inte långt från Thomas Edisons laboratorium, möttes de två uppfinnarna privat. Muybridge påstod senare att han vid det mötet, sex år innan den första kommersiella filmvisningen, föreslagit en idé för ljudfilm som kunde kombinera hans bildvisande zoopraxiskop med Edisons ljudinspelande teknologi. [1] Det blev ingen överenskommelse, men inom ett år påbörjade Edison byggandet av ett slags "titthåls"-system, som ett visuellt komplement till sin fonograf. De två delarna bildade kinetoskopet1895, men filmvisning för individer skulle snart utkonkurreras av framgångarna inom filmprojektion.

4 Problemet Tre stora problem återstod, vilket gjorde att filmer och ljudinspelning tog egna vägar under en generation: Synkronisering - Bilderna och ljudet spelades in och spelades upp på olika apparater, vilka var svåra att starta och upphålla i synkronisering. [4] [4] Volymen - Även om filmprojektorer snart tillät att filmer kunde visas för stor publik, kunde ljudteknologin innan utvecklingen av elektrisk förstärkning inte fylla upp stora ytor. Inspelningstrohet - Den tidens primitiva system producerade ljud av väldigt låg kvalité om inte skådespelarna stod precis framför de klumpiga inspelningsapparaterna (som ofta bestod av stora trattar), vilket gav en stor begränsning av vilka slags filmer som kunde skapas med ljud inspelat på plats.

5 Kortsiktigt sett orsakade introduktionen av ljudfilm stora produktionsproblem. Kamerorna gav ifrån sig mycket ljud, vilket gjorde att en ljudtät låda användes till många av de tidigaste ljudfilmerna för att isolera ljudet från utrustningen från skådespelarna, med följd att kamerans rörlighet försämrades. Under en tid användes flera kameror vid inspelningar för att kompensera för förlusten av rörlighet och innovativa studiotekniker kunde ofta hitta vägar till att frigöra kameran för särskilda tagningar. Eftersom det var nödvändigt att befinna sig inom mikrofonens upptagningsradie var skådespelarna tvungna att begränsa sina rörelser, ofta på ett onaturligt sätt. Show Girl in Hollywood (1930), från First National Pictures (som Warner Bros. hade fått kontroll över genom sina framgångsrika äventyr in i ljudfilmen), ger en bakom-kulisserna-visning av några tekniker som användes för att filma tidiga ljudfilmer. Flera av de problem som övergången till ljudfilm skapade löstes snart genom nya kamerafodral (mer kända som "blimps") som var designade för att trycka ner ljud och nya mikrofoner som kunde hållas utanför kamerabilden och följa skådespelarna när de rörde sig. 1931 introducerades en stor förbättring för pålitligheten av uppspelandet av det inspelade ljudet: ett tre-vägshögtalarsystem där varje ljud separerades i låga, medium och höga frekvenser och skickades separat till en stor bas ("woofer"), ett mellanläge och en diskant ("tweeter").

6