Presentation laddar. Vänta.

Presentation laddar. Vänta.

KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland 2014-06-05 Villkor för lärande – barn med migrationsbakgrund i och utanför skolan Presentation av två pågående.

Liknande presentationer


En presentation över ämnet: "KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland 2014-06-05 Villkor för lärande – barn med migrationsbakgrund i och utanför skolan Presentation av två pågående."— Presentationens avskrift:

1 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Villkor för lärande – barn med migrationsbakgrund i och utanför skolan Presentation av två pågående doktorandprojekt i Pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet CSL-dagen

2 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Vilka är mina erfarenheter? •Ämneslärare i svenska/svenska som andraspråk sedan 1989 •Arbetat på högstadiet och KomVux •Lärararutbildare på Karlstads universitet •Legitimerad psykolog sedan 2009 •Arbetat på BUP •Doktorand i Pedagogiskt arbete •Förälder till 3 barn i grundskolan och gymnasiet…

3 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Inkludering är ett uppdrag för alla lärare! •Barn i skolan med specifika behov på grund av exvis relativ fattigdom, migration, flerspråkighet eller individuella särskilda behov. •Mer kunskap om hinder och möjligheter för lärande och deltagande behövs för att utveckla organisation och pedagogiskt arbete. •Ska skolan välja att se eller inte se kontexten? •Risk för att - skolan fortsätter att producera resultat som avspeglar barnens sociala bakgrund eller missar det positiva… - sänker förväntningarna eller producerar särart… •Vad ska kompenseras? ( se Widigson, 2013)

4 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Ett dilemmatic space i skolan •”Alla barn och ungdomar skall ha tillgång till en likvärdig skola, oberoende av kön, geografisk hemvist, sociala och ekonomiska förhållanden samt ursprung.” (Skollagen: SFS 2010:800) •Dilemmatic space – ett teoretiskt perspektiv som använts för analyser och problematiseringar av olika professioners, bland annat lärares, arbete. (se Fransson & Grannäs, 2013) •Dilemman ses som något som alltid är närvarande och som man som aktör i skolan alltid reagerar i relation till omedvetet eller medvetet. Del i lärares professionalism… •Vi reagerar i tanke, i handling och känslomässigt… •Dilemma inte detsamma som problem…

5 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Dilemmatic spaces i skolan •Vems perspektiv? Barn med migrationsbakgrund på en mindre ort •Så här skriver Nihad Bunar (2010) i sin rapport Nyanlända och lärande – en forskningsöversikt om nyanlända elever i den svenska skolan. Vetenskapsrådets rapportserie. ”… därför att skolans betydelse i deras fall sträcker sig långt bortom de pedagogiska domänerna och berör djupt existentiella frågor om tillhörighet och utanförskap, identitet, uppfattningen om hemmetaforen, familjerelationer och inte minst relationer till det ”gamla” och det ”nya” landet” (s. 49). ”Det behövs särskilt studier som utgår från elevernas egna perspektiv, som låter dem komma till tals” (s. 51).

6 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland •Så här skriver Hattie (2012) i Synligt lärande för lärare generellt om betydelsen av kamrater och socialt stöd i skolan: ”Det måste finnas en känsla av tillhörighet och den kan komma från kamrater. När en elev har vänner i skolan är det definitivt en annorlunda och bättre plats. I undersökningar om vad som händer med elever när de byter skola är den enskilt största prediktorn för kommande framgångar om eleven får en vän under den första månaden(---). Det är därför skolans uppgift att uppmärksamma vänskap mellan elever, att se till att klassen får nytillkomna elever att känna sig välkomna och att se till att alla elever åtminstone känner tillhörighet.” (s. 111). •Så här skriver Willms (2003) i Student Engagement at School: A Sense of Belonging and Participation. (PISA). “Sense of belonging was based on students’ responses to six items describing their personal feelings about being accepted by their peers and whether or not they felt lonely, “like an outsider” or “out of place”. Like literacy performance or virtually any schooling outcome, sense of belonging is affected by students’ experiences at home and in their community, as well as by their school experience.” (s. 18).

7 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland •Så här skriver Gilda Kästen-Ebeling och Tore Otterup (2014) i boken En bra början – mottagande och introduktion av nyanlända elever. ”En människa är inte en samling av separata beståndsdelar – fysiska, psykiska, sociala, kognitiva etc. Hon utgör en helhet som är större och mer komplex än summan av sina delar. Den påverkas av kulturen, historiska omständigheter, den fysiska miljön m m. Att se människan som en helhet är att se henne i ett holistiskt perspektiv.” (s. 174). •Så här skriver Peter Waara (2003) i rapporten Ung i utkant. Aktuell forskning om glesbygdsungdomar i Norden. TemaNord. ”Vanligtvis förknippar man det ”ungdomliga” med det urbana. (---) Tyvärr vet vi väldigt lite om vad det innebär att vara ung och bo på långt avstånd från den moderna ungdomen. Vi har inte mycket kunskap om vilka livsstrategier som utvecklas i glesbygden (---)” (s. 22).

8 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Berättelser om tillhörighet - en narrativ studie om barn med migrationsbakgrund på en mindre ort •Avhandling i Pedagogiskt arbete. •Forskningsintresse: - Barn med migrationsbakgrund på en mindre ort - Känsla av tillhörighet i och utanför skolan. - Dilemmatic spaces som framträder i berättelserna. •Barns erfarenheter av migrationens möjligheter och villkor är viktiga. Vi frågar ofta vuxna om hur barn har det… •Skolans betydelse på en mindre ort. Mycket lite forskning om barn med migrationsbakgrund i icke-urban kontext.

9 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland •Känsla av tillhörighet - erfarenheter av att känna sig omtyckt, inkluderad och respekterad i sin specifika (skol)miljö. •Viktigt för skolframgång. •Tillhörighet har en emotionell dimension. •Fokus på emotionella positioneringar i materialet, dvs en konstruktionistisk syn på berättelser och emotioner. •Tre intervjuer med vardera 13 barn, mellan 10 och 13 år gamla, med utländsk bakgrund. •Bakgrund i Afghanistan, Burma, Irak, Iran, Sudan, Syrien, Turkiet. •20 timmar inspelat material motsvarande 700 sidor intervjuutskrifter.

10 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Den narrativa ansatsen •Narrativ forskningstradition baserad på en kontextuellt konstruktionistisk kunskapssyn. •Utgångspunkt: de berättelser som konstrueras i intervjusituationen ger en inblick i barnens faktiska upplevelser. •Språket ger tillgång till tankar och erfarenheter. •Mitt studieobjekt är barns berättade erfarenheter. •Erfarenheter något vi får över tid. I berättandet uppstår nya erfarenheter. •Intresserad av barnens fokala livsberättelser – bl a nätverkskartor och livslinjer som intervjuredskap.

11 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Den narrativa analysen •Transkriptioner och memosanteckningar. •Fragment till berättelser i materialet. •Utgångspunkt: barn berättar om det som är viktigt för dem. Någon form av dilemma eller konflikt, ovanligt, spännande eller roligt som gör något värt att berätta. •Berättande för att förstå… •Berättande är en social handling… •Konstruerat sammanhängande berättelser i jag-form. •Dilemmatic spaces: - att ha kompisar - att klara skolan - relationen till det ”nya” och det ”gamla” landet

12 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Analys av narrativer •Innehåll: Vad handlar berättelserna om? Vilka är de viktigaste elementen i berättelserna? •Form: Hur berättas berättelsen? Hur hänger form och innehåll ihop? Estetiska dimensioner? Berättelsen som dynamisk process? •Underliggande betydelser: Vad sägs mellan raderna? Vad är det den som berättar försöker förstå eller få ordning på? Intra- och interpersonell funktion i intervjusituationen? Hur positionerar sig barnen? •Positioneringsanalys med fokus på emotionella positioneringar av sig själv, andra, miljöer i berättelsen och av den som lyssnar.

13 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland På besök i sitt ”hemland” – Mehrans berättelse •Mehran är 12 år och går i årskurs 6 på Åbyskolan. Hans föräldrar kommer från Afghanistan. Han själv är född i Ryssland, men kom till Sverige när han var två år och har därefter bott i Åbyn där han bor med sin familj i en lägenhet. Berättelsen om resan till hemlandet: Mamma och pappa har berättat om att det var krig och att, jag vet inte, de var på flykt hela tiden. Vad heter det, till och med militären kom in i deras hus och sköt på den och, fast då var inte de hemma. De var ute. Det var besvärligt. De pratar inte så ofta om det. De vill helst vara tyst om det. De tycker det är jobbigt att prata om det. Jag brukar inte fråga mycket om det. Jag tycker det bara är tråkigt. Jobbigt att höra. Mamma och pappa har berättat att farfar var militär och morfar hoppade fallskärm. Levde i bergen, tufft liv… En gång har vi åkt tillbaka till Kabul. Det var två år sedan. Innan vi skulle åka var det läskigt. För jag har hört massa grejer på TV:n om det. Men det visade sig inte vara lika läskigt som jag trodde. Jag fick klättra i berg. Det var jättekul. Så fick jag träffa mina släktingar. Så fick jag, det fanns nästan inga träd där. Det var väldigt torrt. Så luktade det väldigt illa, det luktade bensin överallt. Surt. Det var kul och träffa släktingar… Mmm. Fast det regnar aldrig där. Och inga träd, nej. Man känner inte igen nåt. Mammas släkt bodde vi hos. Hon grät faktiskt. Första gången. För hon var så glad. Det var 20 år sedan. 20 år sedan hon träffade sin mamma och pappa (sänker rösten, blir tyst en kort stund). Vi var där 26 dagar. Det var faktiskt skönt att komma hem. Alltså det är så himla varmt där. Svårt att andas till och med tyckte jag. Det var annorlunda mat också. Alltså det var roligt och spännande, men det var läskigt också. Otryggt, tyckte jag. Det sprang vilda hundar omkring på gården. Det var läskigt. De är inte som här direkt SKRATTAR. Så var det en grej som var rolig tyckte jag, var att man fick åka hur man ville i en bil. Vi satt 24 personer i en bil. Det var trångt SKRATTAR. Ja och så var det massa åsnor och allting som gick mitt i vägen. Det var liksom inga säkerhetsbälten och så SKRATTAR. Farmor och farfar och min farbror var med också. Fast faster ville inte följa med, hon tyckte att det var läskigt. Hon ville först inte att vi skulle åka dit heller. Jag skulle inte vilja åka dit igen faktiskt. Och morfar är död nu. Han dog ett år efter att vi var där. Så vi fick träffa han. Några åkte på begravningen men inte min mamma och pappa. Men jag kände mig inte hemma i Afghanistan, faktiskt inte. Jag såg ju inte ens ut som dom andra där. Det är svårt att förklara. Nej. Jag tyckte typ, jag vet inte. Alla hade typ kjolar där. Inte kjolar, men långa tröjor eller vad det är. Jag vet inte vad det är. Pojkarna alltså. De glodde på mig. Men det syns väl att jag kommer från ett annat ställe. Eftersom jag inte hade likadana kläder och sånt. Det kan nog vara läskigt att gå i skolan i Afghanistan också. Fast jag vet ju inte. Har aldrig varit där, i skolan i alla fall. Men mamma och pappa har berättat att de har blivit slagna av lärarna. Alltså jag tycker att det är lite konstigt en grej. Alltså, man brukar inte gifta sig med sin kusin direkt. Tycker inte jag i alla fall. Min farbror och faster i Tyskland är det och min mamma och pappa faktiskt (ser generad ut). I Afghanistan är det vanligt. För min farmor och min mormor är systrar. Det är inte så många som är så i Sverige.

14 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Emotionella positioneringar •”Jag vet inte”, säger Mehran i början av berättelsen och det är något han betonar… •”Läskigt” är ett ord som återkommer… •”Man känner inte igen nåt” … •”Kul” är ett ord som återkommer… •”Vi satt 24 personer i en bil”, säger han med värme i rösten och det blir också en implicit bild av släkten och upplevelse av tillhörighet. Det kan inte bli ”tätare” än så här… •Mamma fick träffa sin familj för första gången på tjugo år och han och morfar fick träffas innan han dog… •Det var en mycket viktig resa och han vet att den varade i exakt 26 dagar… •Använder mycket humor – också ett sätt att positionera sig…

15 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland •Emotionell ambivalens…känslor är komplexa och ofta både positiva och negativa på samma gång. •Emotionsarbete i skolan…inte förenkla eller ta ett sådant arbete för givet. •Dubbelhet som jag var tvungen att hantera i min roll som intervjuare. Berättande fyller en interpersonell funktion och Mehran visar en implicit önskan om att jag som intervjuare ska inta en mer emotionellt involverad och framför allt responderande position i samtalet. Han vill att jag ska förstå det han säger mellan raderna. Implicit positionering hänger på så vis nära samman med interaktion i samtalet. •Min tolkning är att skam är en emotion som implicit framträder i slutet. Kan berätta mycket om en konflikt mellan individ och en dominerande social syn i samhället, men främst om en konflikt i individen själv, om rädsla för degradering.

16 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland ”Jag vill gå på fritids. Jag vill ha kompisar. I Egypten var det jättemånga.” - Yassins berättelse Jag är född i Sudan, men jag kommer inte ihåg någonting. Jag var liten när vi flyttade. Vi flydde från krig. Det blev alltid bråk ute. Vi flydde till Egypten. Det fanns inget krig där. Det var roligt där i Egypten. Det fanns jättemånga människor från Sudan där. Det var oroligt ibland ute. Vuxna som bråkar. Jag har bott i Sverige i två år nu. Jag är 10 år. Jag går i trean på Vikenskolan. Jag bor på Fågelsången i en lägenhet med min mamma och pappa och jag har en lillebror som är fyra år och en som är ett år. Det är nära skolan. Det är där alla invandrare bor här i Viken. Jag brukar leka med mina bröder. Vi leker, går ut. Och cyklar lite. Och går någonstans och leker med gungorna och sånt. Mamma och pappa har inte jobb. Mamma är hemma med min lillebror och pappa läser svenska här i Viken. Jag har inga fler släktingar i Sverige. Min mamma känner en kompis bara. Hon bor i A-stad. Jag tror det är 30 mil dit. Dom bodde också i Egypten. Hennes son gick i min skola. Han är min bästa kompis. Han och en pojke till. Han bor i Finland nu. Min mammas kompis i A-stad och hennes pojke ska kanske komma hit på jullovet. När vi kom till Sverige bodde vi i B-stad. Vi bodde där bara några månader. Jag började skolan där. Det var många invandrare där. Jag hade många att leka med. När jag kom till Viken var det roligt. Lite konstigt också. Det var lugnt och tyst. Tyst hela tiden. B-stad är stor stad. Mycket bilar och sånt. Skolan kändes konstigt. Skolgården är liten, inte stor som i mina gamla skolor. Och mindre klassrum också. Men flera barn i klassen. Här i Viken går jag ensam till skolan. Där i B-stad åkte barnen taxi tillsammans. Det var roligt att komma flera till skolan. Jag gick i skolan i Egypten. Där i Egypten var roligt i skolan. Vi fick många prov och jag klarade alla proven. Alltid. Lärarna pratade arabiska där. Det var lätt allting. Jag hade jättemånga kompisar. Där i Egypten, varje dag, ingen bråkade där alls, bara tyst. Här är det mycket snack, mycket sånt. Några går runt och pratar, så blir fröken eller magister arg. Och sen lyssnar dom inte. Sen går de ut och de börjar bara skratta och sånt. Jag får ont i huvudet och sånt. Ibland är det bråk på rasten här, dom fuskar och sånt. En gång fick vi bandystraff. Vi fick inte spela bandy på rasten alls sen. Inte alls. Jag tycker det är konstigt. Här får alla straff. Inte dom som bråkar. Det är inte så i Egypten. Här i Viken har jag Kerstin. Hon är min SVA-lärare. Hon lär mig svenska snabbt. Vi tränar. Och jag träffar Osman också. Vi tränar arabiska. Vi pratar arabiska hemma. Jag glömmer bort hur man läser och skriver och sånt. Och många ord. Vi pratar svenska lite hemma ibland också. Vi tränar oss tillsammans. Jag pratar med min lillebror. Jag tycker det är kul med skolan. Jag räcker upp handen också många gånger. Ibland är det svårt. Med svenskan. Ibland förstår jag inte läxorna. Mamma och pappa förstår inte vad det står. Men dom kan det. Jag säger till dom vad det står i boken på arabiska och dom hjälper mig och säger hur man ska göra på arabiska och sen skriver jag på svenska eller räknar matte eller sånt. Jag vet inte var jag känner mig hemma. På ett sätt Sudan. Men inte så himla mycket där heller. Men jag längtar dit. Därför man träffar sina kusiner och sånt. Men vi pratar aldrig om att vi kan åka dit. Man måste vara i Sverige länge först. Många år. Vi har ett hus med källare där. Jag har sett på bild. Vi bor i villa där. Nu bor min mormor och min mammas syster och bror där. Och kusiner. Min morfar är i Saudiarabien. Farmor och farfar bor i Sudan i ett hus själva. Vi pratar med dom. Vi har i vår dator, vi kan ringa, sen kan vi se bild, de kan se oss och vi kan se dom i datorn. De tar en laptop och visar hur det ser ut. Mamma säger ”Hur är det?”. Dom säger ”Det är lugnt.”. Mamma blir glad. Ledsen ibland.

17 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland En del invandrare bor länge på Fågelsången, en del flyttar hela tiden. Först när jag kom träffade jag en kille från Serbien. Men nu har han flyttat till en annan stad. Men jag har hans telefonnummer. Pappa kände en här i Viken som han kan fråga om skolan och sånt. Han är från Somalia. Men nu har de flyttat till en annan stad. Jag vet inte vem han kan fråga nu. Ibland hjälper Osman till eller Kerstin. Eller min fröken också. Pappa känner också en som är kurd som han kan fråga. Han bor i stan. Han har en pojke också. Ibland frågar pappa om vi kan leka, men han kan aldrig, han säger ”han kan inte komma därför han är sjuk eller i fotbollsträning”. En gång kom han hit till Viken. Jag kommer alltid till skolan innan det ringer. Jag missar aldrig. När jag kommer till skolan så spelar jag lite med bollen. Vi spelar ibland bandy, ibland fotboll, ibland dunken. Jag är inte med nån speciell i klassen. Ibland leker jag med en i förskoleklassen, jag är hans fadder, ibland hjälper jag honom och sånt. Det har kommit en ny pojke också, Fardis. Jag brukar fråga honom och ibland spelar han med mig. Han var här idag, men han, jag sa ”vill du spela?”. Då sa han nej. Jag vet inte varför. Jag tror han vill vara med dom svenska. Fardis kommer från Iran. Han bor också på Fågelsången. Efter skolan brukar vi leka ute på gården ibland. Det är bara vi två i klassen som bor på Fågelsången. Om jag blir ledsen i skolan går jag till fröken. Efter skolan är jag ensam. Några går på fritids. Först gick jag på fritids, därför man måste lära sig svenska och sånt. Sen slutade jag. Det är skolan som har bestämt. Mamma är hemma. Jag vill gå på fritids. Jag vill ha kompisar. I Egypten var det jättemånga. Det är en i min klass, Fardis. Ibland blir han ledsen om han blir slagen. Ibland blir dom andra arg på honom och sådär. Det är lite jobbigt. Dom skjuter mot honom, bara honom, med höga klubbor och sånt, mot hans ben. Så han får blåmärke och gråter… (tystnar och viskar) … Det är faktiskt inte Fardis, det är jag. Jag är inte ens ny. Jag har varit här i två år nu. Jag vet inte varför dom är dumma mot mig (pekar på sin hud). När jag gör mål, så säger de att det var inte mål. Så sa jag okej. Om jag säger ”låt bollen vara, det är vår boll”, så lyssnar de aldrig. De bestämmer om reglerna själva hela tiden. Jag går till fröken. Hon pratar, reder ut det. Men de lyssnar inte. Jag berättar för mamma och pappa ibland. De tröstar mig lite. De säger ”de kan säga förlåt”. Dom säger förlåt ibland, men dom förstår inte hur ledsen jag blev. Dom retar bara mig. De säger ”ditt land är fulaste i hela världen”, ”du är svag”, ”du kan ingenting”. Jag går in i hallen och sitter bara där. Dom ringer till deras föräldrar och sånt. Ibland säger dom ”om jag retar någon så får jag gå hem säger min pappa, så jag får gå hem när jag vill”. Då säger fröken ”du får inte säga så, det är inte du som bestämmer här”. Men de vuxna, de gör ingenting i alla fall. Jag har aldrig varit hemma hos något annat barn i Viken och ingen har varit hemma hos mig. Om vi leker så leker vi ute på gården. Ibland är jag inne hemma själv. Det blir TV:n och dator. Ibland har jag inget att göra så sitter jag bara tyst och så. Efter skolan brukar jag springa. Jag gillar det. Springa fort. Jag är bra på det. Jag går till Vikenvallen. Jag älskar Vikenvallen. Ibland är det andra barn där också. Det finns friidrottsbana där. Då tar jag vattenflaska och skor, så börjar jag att springa, först joggar jag, sen springer jag. Jag vill bli proffs på det. Bättre och bättre. Jag har börjat på innebandy också. Man får åka till ett ställe utanför Viken. Det är två gånger i veckan. Pappa kör mig. Det är några andras pappor som är tränare. Vi köpte saker. Glasögon och bandyklubba. Som inte använts. Man får, om du spelar med den ute och det blir blött eller något, du får inte vara med då. Bara på träningen. På skolan får man låna klubba. Man måste springa snabbt där. De sa att vi måste springa tre varv utan stopp. Först värmer vi upp. Sen passar vi, sen skjuter, värmer upp målisen. Han säger, målisen säger till, nu ska vi skjuta på honom. Han säger var vi ska lägga bollen och sådär. Det är ingen från min klass som är med i innebandyn. De är ett år yngre. Jag spelar med dom som är ett år äldre. Jag får inte vara med och spela match nu. Jo jag får bara ha träning därför jag måste vara ett år, ett år tränad. Sen får jag spela match. Tränarna bestämmer så. På sommaren tränar vi fotboll också. Det är i Viken. Fotboll är roligast. Jag tycker om att lyssna på musik också. Det är lugn musik från Sudan.

18 KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland Emotionella positioneringar •Yassins nätverk: kvalitet och kvantitet; tillit, ömsesidighet, varaktighet; stöd… •En barndom i rörelse… •Hemmetaforen…Kan ett flyktingläger i Egypten vara det som känns som ”hemma”…? •”Det var många invandrare där. Jag hade många att leka med”… •Stolthet och skam – han pekar på sin hud… •”Face positioning” – att berätta om någon annan… •”Här är det mycket snack, mycket sånt”… •Att göra läxor; Kerstin (SVA) och Osman (modersmål)…


Ladda ner ppt "KARLSTADS UNIVERSITET Birgitta Ljung Egeland 2014-06-05 Villkor för lärande – barn med migrationsbakgrund i och utanför skolan Presentation av två pågående."

Liknande presentationer


Google-annonser