Rätt eller fel? När får man använda tvång? När får man ljuga? När får man luras? När får man avstå från att rädda/förlänga liv? HLR När gäller sekretess?

En presentation över ämnet: "Rätt eller fel? När får man använda tvång? När får man ljuga? När får man luras? När får man avstå från att rädda/förlänga liv? HLR När gäller sekretess?"— Presentationens avskrift:

1 Rätt eller fel? När får man använda tvång? När får man ljuga? När får man luras? När får man avstå från att rädda/förlänga liv? HLR När gäller sekretess? När får man ta emot gåvor?

2 Tvång Ingen får låsa in en annan person Man får låsa in sig själv Stänger man alla möjligheter att komma ut är det samma sak som att låsa även om det är kodlås eller liknande Vårdpersonal får låsa in sig tillsammans med vårdtagare – Men vårdtagaren måste släppas ut om hen begär det

3 Det blir ingen lagstiftning om hur man kan använda tvång som exempelvis att låsa dörrar, inom demensvården. Regeringen har beslutat att dra tillbaka lagförslaget, med motiveringen att det inte längre skulle finnas behov av en lagstiftning. Dagens eko 130213

4 Gör så här: Det är verksamhetschefen (HSL) resp socialnämnden (SOL) som fastställer riktlinjer för hur man ska ordna med låsta dörrar, och vad man ska göra om vårdtagaren önskar gå ut. I akut läge får vårdpersonalen hålla vårdtagaren inlåst tills ansvarig arbetsledare tillkallats och tagit ansvar för åtgärd. Detta jämställs med ”nödvärn”. Det är alltid tillåtet att försöka övertala vårdtagaren att stanna ”på insidan”. (Distraktion, avledning mm)

5 Order eller erbjudande ”Nu måste du gå upp, jag har inte hela dan på mig!” ”Ligg kvar lite till, jag hinner inte just nu!” Skickliga vårdare lägger upp det så här: ”I dag är det sol för första gången på länge. Den lyser in i dagrummet. Kom så får du se!” ”I dag är det som första dan på sommarlovet – man får ligga och dra sig i sängen långt fram på förmiddagen!”

6 Annat tvång Det är aldrig tillåtet med ”påtvingat kroppsligt ingrepp” (Grundlagen). Gäller hygien, äta/dricka, läkemedelsadministration mm Om en vårdtagare försätter sig i en situation som kan skada en annan person är det tillåtet att vidta de kroppsliga tvångsåtgärder som fordras för att avvärja hotet (”nödvärn”)

7 Regeringsformen 1974: 6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

8 Var går gränsen? Enligt min bedömning vore det lämpligt att jag får mata dig nu. Om jag inte får mata dig nu blir det inget annat förrän i kväll! Du måste äta nu! Ät nu, annars ringer jag till din dotter! Om du inte äter lite av soppan får du minsann ingen äppelkaka! Nu måste jag hålla i din underkäke så att jag får in skeden i din mun, du måste äta!

9 Är det skillnad när det är demens? Nej – i princip inte. Men ändå – vårdaren måste bedöma om vårdtagaren har kapacitet att förstå konsekvenserna av sitt ställningstagande. Det är inte förbjudet att vara oförståndig så länge det inte skadar någon annan. Samråd i vårdteamet, samråd med ansvarig läkare, samråd med närstående. Viktigt att alla i vårdlaget intar samma hållning.

10 Läkemedel Patienten bestämmer helt över läkemedel enligt den ordination läkaren givit. (”egenvård”) Vid läkemedelsövertag har ansvaret lagts över på vårdpersonal. I den situationen kan patienten endast bestämma att avstå från att ta medicinen. Sjuksköterska har alltid ansvar när medicinering inte faller under ”egenvård”.

11 Läkemedel I vissa fall kan läkare och sjuksköterska komma överens om att läkemedel kan ges utan att patienten ger medgivande. – Exempel: Cilaxoral i kvällskaffet Men detta ska göras mycket sällan, och det ska alltid dokumenteras. Tvångsmedicinering kan inte delegeras till icke legitimerad personal.

12 Närstående Närstående får luras, muta, hota – men inte utöva fysiskt våld. Ibland ber närstående vårdaren att luras, ljuga, hota. Förklara då att de ”metoderna” inte är tillåtna för vårdpersonal. Påminn närstående om att det nästan alltid finns bättre metoder att hjälpa en sjuk person till så god livskvalitet som möjligt.

13 Att avstå från/avsluta livsuppehållande behandling

14 http://www.sls.se/etik På hemsidan finns riktlinjer beträffande – Ej HLR – Palliativ sedering – Avslutande av livsuppehållande behandling – Mm Läkaresällskapets riktlinjer har ingen juridisk status, men har ofta varit vägledande i HSAN mm

15 Läkaresällskapets riktlinjer vid ställningstagande om att avstå från och avbryta livsuppehållande behandling (2007) 1) Om en patient är beslutskapabel, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ ska läkaren respektera patientens önskan om att livsuppehållande behandling inte inleds och att redan inledd behandling avslutas. Detta gäller även i situationer då patienten inte befinner sig i livets slutskede och där behandling medicinskt sett skulle kunna gagna patienten. Läkare ska alltid erbjuda adekvat palliativ behandling.

16 2) Om en patient inte längre är beslutskapabel och fortsatt behandling inte gagnar patienten bör man respektera patientens tidigare uttryckta önskan om att avstå från att påbörja eller avbryta livsuppehållande behandling.

17 3) Om en patient inte är beslutskapabel och det inte finns muntliga eller skriftliga direktiv om patientens önskan, bör läkaren om möjligt samråda med de närstående och försöka ta reda på vad patienten skulle ha önskat om han eller hon varit beslutskapabel. Läkaren bör ta med detta i bedömningen av om man ska avstå från att inleda, begränsa eller avbryta livsuppehållande behandling och i dessa fall informera de närstående om olika behandlingsalternativ. Läkaren har det slutgiltiga ansvaret för beslutet att avstå från att inleda eller avbryta behandling.

18 4) Om en patient är underårig är det speciellt angeläget att vårdnadshavarna, och om möjligt även den underårige, är informerade om tillståndet och konsekvenserna av olika behandlingsalternativ. Samråd är speciellt angeläget vid ställningstagande till att avstå från att inleda eller att avsluta livsuppehållande behandling. Läkaren bör alltid ta hänsyn till den unga patientens växande möjlighet att delta i ett vårdbeslut. Även i dessa fall har läkaren det slutgiltiga ansvaret för beslutet att avstå från att inleda eller avbryta behandling.

19 5) Om en patient vårdas för självmordsförsök, är det viktigt att läkaren ser till att patienten får en adekvat psykiatrisk bedömning och eventuell behandling. I sådana fall måste läkaren avstå från att respektera patientens eventuella fortsatta önskemål om att få dö till dess att psykiatrisk bedömning skett. Fortsatt vård mot en sådan patients önskan måste i så fall baseras på kriterierna i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

20 6) Då man är osäker på om en potentiellt livsuppehållande behandling kan gagna patienten är det angeläget att man så tidigt som möjligt samråder med patient och/eller närstående om att prognosen är oviss och att behandlingen kan komma att avbrytas om den visar sig inte gagna patienten.

21 7) När prognosen är oviss är det viktigt att inleda livsuppehållande behandling och sedan avbryta denna om den visar sig inte gagna patienten. Det är inte etiskt försvarbart att avstå från att inleda behandling om prognosen är oviss med hänvisning till att det är svårt att avbryta en redan inledd behandling.

22 8) I samband med avslutande av en livsuppehållande behandling måste man se till att patienten erbjuds adekvat palliativ vård, oavsett om patienten befinner sig i livets slutskede eller önskar avsluta livsuppehållande behandling av en kronisk sjukdom.

23 Livsuppehållande behandling Åke, 77 Använder Trombyl, Simvastatin, Levaxin Åke drabbas av stroke och flyttar till kommunalt boende. Afasi, klarar inga dagliga aktiviteter. KAD. Blöder ofta från urinvägarna.

24 Åke Medicineringen omprövas. Trombyl tas bort på grund av större risk än nytta, Simvastatin bort – oändamålsenligt, Levaxin bibehålls. Slutsats: Det som i en viss klinisk situation är en livsuppehållande åtgärd är i en annan farligt eller meningslöst. Utsättning av uppenbart livsuppehållande behandling är synnerligen ovanlig!

25 Dropp, syrgas, näringstillförsel, insulin, hjärtmediciner mm blir för de flesta farligt eller kliniskt oändamålsenligt de sista dygnen i livet. Morfin och lugnande medel förkortar inte livet (om det används rätt). Medveten överdosering av morfin för att förkorta livet ger stor risk för plågsamma symtom – Illamående, hallucinationer Symtomlindrande behandling leder ofta till något längre liv – även om det inte är huvudmålet.

26 SOSFS 2011:7 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling

27 3 kap. När det inte är förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet att ge livsuppehållande behandling 1 § Enligt 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska hälso- och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa krav. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt. 2 § Inför ett ställningstagande till att inte inleda eller inte fortsätta livsuppehållande behandling ska den fasta vårdkontakten rådgöra med minst en annan legitimerad yrkesutövare. Allmänna råd Den fasta vårdkontakten bör även rådgöra med andra yrkesutövare som deltar i eller har deltagit i vårdkontakten bör även rådgöra med andra yrkesutövare som deltar i eller har deltagit i patientens vård.

28 SOSFS 2011:7 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling 4 kap. När en patient inte vill ha livsuppehållande behandling 1 § Om en patient ger uttryck för att en livsuppehållande behandling inte ska inledas eller inte ska fortsätta, ska den fasta vårdkontakten före ställningstagandet till patientens önskemål försäkra sig om att patienten och närstående har fått individuellt anpassad information i enlighet med 2 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Den fasta vårdkontakten ska även göra en bedömning av patientens psykiska status och förvissa sig om att patienten förstår informationen, kan inse och överblicka konsekvenserna av att behandling inte inleds eller inte fortsätter, har haft tillräckligt med tid för sina överväganden, och står fast vid sin inställning. Allmänna råd Före ställningstagandet bör den fasta vårdkontakten även försäkra sig om att patienten har fått tillgång till den habilitering, rehabilitering och de hjälpmedel som han eller hon behöver, och har fått stöd att begära de insatser från socialtjänsten och Försäkringskassan som han eller hon är berättigad till.

29 SOSFS 2011:7 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling 2 § Inför ett ställningstagande till att inte inleda eller inte fortsätta livsuppehållande behandling ska den fasta vårdkontakten rådgöra med minst en annan legitimerad yrkesutövare. Allmänna råd Den fasta vårdkontakten bör även rådgöra med andra yrkesutövare som deltar i eller har deltagit i patientens vård. 3 § När förutsättningarna som anges i 1 och 2 §§ är uppfyllda ska den fasta vårdkontakten ta ställning i enlighet med patientens önskemål och ombesörja att behandlingen inte inleds eller inte fortsätter.

30 Exempel vårdplan: ”Patienten är allt mer oklar, men han har tidigare uttryckt att han vill att vi avstår från alla livsförlängande åtgärder” ”Patienten vill inte bli sänd till sjukhus under några omständigheter, men hon vill att vi ser till att diabetesbehandlingen sköts omsorgsfullt”

31 Livstestamente är inte bindande Läkaren ska vid medicinska ställningstagande ta i beaktande patientens uppfattning så gott det går. Patienten kan ha ändrat sig Patienten har tidigare i livet saknat möjlighet att veta sin egen hållning i situationer som varit omöjliga att förutse. Dock: Om livstestamente finns är det nästan alltid rimligt att utgå från att patienten står fast vid det som står i dokumentet.

32 Ambivalens Några vill ha behandling, även med minimal sannolikhet för positiv effekt – även med en hel del biverkningar Andra vill inte ha behandling utöver rent symtomlindrande åtgärder – även om livet hade kunnat förlängas De flesta är mitt emellan – och växlar

33 Beslutsordning (enligt HSL) Planeringen av vården ska ske i samråd med patienten. – Patienten kan dock inte få (”beställa”) behandling som saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Vårdaren ska så gott det går förmedla information på ett sätt som gör det möjligt för patienten att delta i samråd

34 Vad har man läkare till? Patienten uppsöker läkaren – inte tvärtom Det är ett rimligt antagande att patienten efterfrågar ”vetenskap och beprövad erfarenhet” – inte Gunnars personliga tyckande Läkare belyser medicinska perspektiv Läkare strävar efter två ”endpoints”: Överlevnad och livskvalitet Man skall kunna lita på läkaren – jag förstår inte allt beträffande mitt hälsotillstånd, jag behöver experthjälp.

35 Alla medarbetare…. Läkaren har ansvar för den medicinska behandlingen – lekmannen uppfattar att allt ansvar finns hos läkaren (och så är det ju inte….) Patienten har stor tilltro till alla i vårdteamet…… och gör sig en uppfattning om vad varje yrkeskategori kan och har ansvar för. Dialogen präglas mer av vår profession än av vår person. Ju längre relation desto mer betyder personen. Det innebär ett stort ansvar och påkallar stor respekt.

36 Den goda paternalismen – finns den? Läkaren frågar: Nu när du vet alternativen: Vad vill du att vi skall välja? Patienten svarar: Jag vet faktiskt inte. Jag vill gärna att du fattar beslutet. Men jag är tacksam att du erbjudit mig samråd Läkaren: Då gör vi så här. Det är enligt min bedömning det bästa.

37 Olle 86 år Sarkom i benet sedan 7 månader. Onkologisk behandling finns inte. Helt sängbunden. Vårdad hemma sin bostad med hemsjukvård och stöd av barnen. Hustrun rörlig, dock dement. Läkemedelspump, suprapubisk kateter. Äter bra. Klar i tanken. Olle har flera gånger uttalat att han helst vill dö.

38 Olle 86 år 2 Hemsjukvården hör av sig, Olle har feber och är kraftigt försämrad. Läkaren gör hembesök. Olle är mycket svag, men klar i tanken. – Ska antibiotika ges?

39 Olle 86 år 3 ”Olle! Vill du ha antibiotika? Jag tror att det är infektion i urinvägarna, och det kan vi behandla” ”Gunnar – jag vet inte. Vad tycker du?” ”Jag tycker vi avstår. Kanske dör du – vi kan hjälpa dig så att det inte blir plågor. Kanske ger sig infektionen utan att vi ger antibiotika.” ”Bra. Så tycker jag också”

40 Vill patienter ha behandling? Det finns undersökningar som visar att patienter, närstående, läkare och andra i vårdteamet vill olika! Det har inte att göra med ålder. Det rimliga är att patienten involveras så att verkligt samråd kommer till stånd – man kan inte veta om man inte frågar! Och att läkaren tar det fulla ansvaret för ställningstagandet om patienten önskar det. Läkaren ska då inte bestämma utifrån egna preferenser, utan i första hand efter vetenskap och beprövad erfarenhet och därefter så som man bedömer bäst gagnar patienten. Vad som gagnar patienten ska teamet involveras i att bedöma!

41 När man inte vet…. Samråd med de närstående. ”Om hon hade kunnat uttrycka sin vilja, vad hade hon önskat då?” Vad är bäst för patienten i den situation som uppkommit? Vad tror vi i vårdteamet att hon hade önskat om hon hade kunnat uttrycka sin vilja?

42 HLR ja eller nej? Aspekter på ej-HLR i hemsjukvård och kommunens särskilda boenden

43 Läkaresällskapets riktlinjer finns på: http://www.sls.se/Global/etik/riktlinjer20maj.pdf Vad tar vi ställning till? Vilka överlever inte ett hjärtstopp? Hur samråder vi – och med vem? Vad säger lag och författning?

44 Ej HLR Om den ansvariga läkaren föreställer sig att hon/han står intill patienten, och ett hjärtstopp inträffar; skulle läkaren då inleda HLR? Om svaret är ja skall ”ej HLR” inte markeras i journalen Om svaret är nej skall ”ej HLR” markeras i journalen I allmänhet uppkommer frågan i samband med inskrivning eller från sjuksköterskan utan att patienten själv tagit upp frågan. Patient/närstående skall informeras om läkaren anser att det är påkallat och lämpligt. (”menprövning”) Journalanteckning skall göras.

45 När inleder läkaren inte HLR? 1När patienten uttalat att han/hon inte vill ha den behandlingen – trots att den har potential att vara medicinskt ändamålsenlig. 2När läkaren efter samråd med patienten bedömer att HLR kan ge upphov till lidande utan att förlänga livet mer än mycket kort tid. 3När läkaren bedömer att HLR inte hjälper patienten att överleva hjärtstoppet. (= återfå vakenhet, spontan cirkulation och andning.)

46 Svårbeforskat! En stor grupp personer inskrivna i kommunal hälso- och sjukvård rekryteras till studie där HLR planeras vid hjärtstopp av alla kategorier. All personal utbildas i HLR, och hjärtstartare placeras i den byggnad patienten vistas. HLR inleds vid oväntade och väntade, bevittnade och obevittnade hjärtstopp. Andel med restituerad cirkulation och utskriven från sjukhus registreras. Naturligtvis oetisk!

47 Ej HLR Hög ålder är inte i sig utslagsgivande för resultatet av HLR Sjukdom i hjärnan försämrar överlevnadschansen vid hjärtstopp/HLR dramatiskt Motsvarande gäller avancerad KOL och cancer med metastaser/nedsatt performance (=allmän ork i vardagen) I en allmän population ute i samhället är överlevnadsandelen efter inledd HLR 15% som bäst. Sjukhuspopulation generellt avsevärt sämre – men det finns inte bra data, och kommer antagligen aldrig att komma – området är svårbeforskat! Uppkopplade patienter inom intensivvård överlever hjärtstopp i upp till 60%

48 Den medicinska bedömningen Det går ofta inte att med säkerhet förutse utgången av HLR. Läkaren måste ta ställning. 100% säkra förutsägelser om framtida sjukdomsutveckling och behandlingars effekt finns inte. Läkare är – och kommer alltid att vara – lite olika i dessa bedömningar.

49 Den medicinska bedömningen En 102-åring anträffas pulslös och kall i sin säng på ett demensboende. Få läkare skulle inleda HLR i denna situation. En medelålders man faller ihop vid målgången efter ett långlopp. Ingen puls. Alla läkare skulle inleda HLR i denna situation. De patienter vi vårdar i kommunal hälso- och sjukvård är någonstans mellan dessa extremer. Oftare närmare den första….

50 Inte alltid lätt för läkaren Det kan ju vara så att den tillfrågade läkaren faktiskt inte är ansvarig, men att den som har ansvaret inte är tillgänglig. Inte bra, men kommer att förekomma ibland Ibland är den medicinska bedömningen mycket svår. I tveksamma fall är det synnerligen rimligt att välja bort ”ej HLR”. Gör gärna journalanteckning även om detta! Kanske i detta läge bra med dialog med patienten?

51 Inte alltid lätt för läkaren Läkaren ska samråda med andra före ställningstagande. Kollega, sjuksköterska, kontaktperson 2 § Inför ett ställningstagande till att inte inleda eller inte fortsätta livsuppehållande behandling ska den fasta vårdkontakten rådgöra med minst en annan legitimerad yrkesutövare. Allmänna råd Den fasta vårdkontakten bör även rådgöra med andra yrkesutövare som deltar i eller har deltagit i vårdkontakten bör även rådgöra med andra yrkesutövare som deltar i eller har deltagit i patientens vård. (Socialstyrelsens riktlinjer) Endast den fasta vårdkontakten, som i detta fall måste vara en legitimerad läkare, kan fatta ställningstagandet ej-HLR

52 När avstår läkaren från att inleda HLR? Och när talar läkaren med patienten om det? 1När patienten uttalat att han/hon inte vill ha den behandlingen – trots att den har potential att vara effektiv. Alltid samråd med patienten 2När läkaren efter samråd med patienten bedömer att HLR kan ge upphov till lidande utan att förlänga livet mer än enstaka dagar. Alltid samråd med patienten – om det är möjligt 3När läkaren bedömer att HLR inte hjälper patienten att överleva hjärtstoppet. (= återfå vakenhet, spontan cirkulation och andning.) Information till patienten om det inte bedöms ge upphov till skada/lidande. Närstående måste inte informeras!

53 Närståendes roll - ur Läkaresällskapets riktlinjer: 3) Om en patient inte är beslutskapabel och det inte finns muntliga eller skriftliga direktiv om patientens önskan, bör läkaren om möjligt samråda med de närstående och försöka ta reda på vad patienten skulle ha önskat om han eller hon varit beslutskapabel. Läkaren bör ta med detta i bedömningen av om man ska avstå från att inleda, begränsa eller avbryta livsuppehållande behandling och i dessa fall informera de närstående om olika behandlingsalternativ. Läkaren har det slutgiltiga ansvaret för beslutet att avstå från att inleda eller avbryta behandling.

54 Informera eller inte? Det finns flera studier som visat att dialog med patienter om dessa frågor är till mindre skada för patienten än läkare i allmänhet tror. Samtalet måste föras med respekt och i steg så att det finns möjlighet att avbryta. ”Hur tänker du om din sjukdomssituation nu? Hur tänker du framåt?” ”Vi avser att ge all den behandling som står till buds. Men det finns gränser för vad din kropp kan klara av och vad som är medicinskt möjligt.”

55 ej-HLR gäller inte överallt ej-HLR är vanligen aktuellt på sjukhusavdelning. Ett ”ej-HLR-beslut” gäller för ett vårdtillfälle från det att beslutet är fattat till dess att beslutet återtas, eller patienten skrivs ut (från verksamhetsområdet). Under vårdtillfället ska läkaren ta ställning fortlöpande – vilket gäller all pågående behandling. Det finns ingen författning som kräver daglig omprövning. Om patienten flyttar till annan vårdavdelning (inom annat verksamhetsområde) gäller tidigare ”ej-HLR-beslut” inte! Ny bedömning krävs. Ej-HLR reglerar endast hjärtstopp!

56 Kommunal hälso- och sjukvård I hemsjukvården och inom kommunal hälso- och sjukvård skall berörd ickelegitimerad personal ge den medicinska vård som situationen påkallar. Det är tillåtet att starta HLR, och det är tillåtet att avstå från att starta HLR. En sjuksköterska får avstå från att inleda HLR endast om det finns ett förhandsbeslut av läkare. MAS ska i varje kommun i samråd med primärvården utarbeta lokala riktlinjer för detta. Saknas MAS-rutin kan ej-HLR inte tillämpas! Primärvården bör delta i dialog, men kan inte utfärda riktlinjer om detta! Man måste bestämma hur ofta ställningstagandet ska omprövas. Och av vem! Kommunen kan inte kräva att läkaren ska fatta ”ej HLR” – beslut ej HLR gäller alltid en individ, aldrig ett boende, eller alla som ingår i ”palliativ vård”.

57

58

59

60 Sekretess Allt som är av betydelse får vårdarbetet får delas mellan vårdteamets medlemmar I de fall vårdtagaren begär sekretess mellan vårdtagare ska vårdtagaren inte lova sekretess utan att först samråda med arbetsledare – Vill patienten förmedla personliga förtroenden är det ofta bättre att hänvisa till någon utanför vårdteamet. Kanske diakonen? I övrigt gäller fullständig sekretess gällande allt som rör vårdtagaren. – Även gentemot närstående!

61 Gåvor Vårdtagaren får ta emot vänliga klappar på kinden, varma tacksamma leenden, färdiglästa veckotidningar, mindre violetta virkade dukar Men inte något – Som representerar ett ekonomiskt värde – Eller som kan uppfattas som muta/påtryckning

62 Människovärde Alla människor har lika stort värde Skillnaderna mellan mig och den jag vårdar är ganska liten Visa lite oftare tacksamhet för att du fått förtroendet att ge lite hjälp under en bit av en annan människas liv Snart är det du som är den tacksamma mottagaren!